Välskrivet om ett sorgligt öde

Den som har skrivit välskrivet om ett sorgligt öde är Christina Kellberg. Boken heter Kupongtjuven och utkom på frank förlag 2011. Christina Kellberg var under många år journalist på Dagens Nyheter. Hennes bok Kupongtjuven handlar om hennes mormor, som också hette Christina, men kallades för Chris. Chris växer upp i små omständigheter i några av de norra landskapen i vårt land. Mycket ung föder hon sitt första barn, året efter det sitt andra, året efter det det tredje. Det första och det tredje barnet har samma far; det mellersta har det, och trots att Chris gifter sig med den man som är far till hennes äldsta och yngsta barn, faller det hela inte väl ut. Maken påtar sig faderskapet för mellanbarnet (som råkar vara författarens mor), men vill sedan gärna inte ha henne i huset. Flickan skickas när hon är "helt liten" till styvfaders far, bror och systrar, och där växer hon upp. Hon återser sin mor en enda gång under den tid som går från avlämnandet hos "släktingarna" till dess att hon flyttar hemifrån, och gifter sig.

Men boken handlar mest om Chris, och det med rätta. En kuvad kvinna, misshandlad av maken och utsatt för ständiga spydigheter från yngsta dottern. Andra världskriget börjar och Chris och hennes man Kalle bestämmer sig för att flytta till Stockholm, där den yngsta dottern redan bor, liksom den dotter som lämnades bort. Chris har drömmar och hon är känslig. Hon vill vara med och efter att ha kontaktat sin bortlämnade dotter börjar de umgås; dottern tillbringar en hel del tid på krogen, och Chris får vara med och gör bekantskaper med författare, diktare, poeter, journalister och folk som vill men inte kan bli något av detta. Med andra ord - Klarabohemerna.

Chris när egna skrivardrömmar, men ser förnuftigt på sina chanser. I Stockholm får hon olika påhugg, kortare anställningar, företrädesvis hos de myndigheter som handhar ransoneringskortsindustrin. För det är verkligen en industri, Sverige ligger inte i krig, men det allra mesta är ransonerat.

Mer än så berättar jag inte om handlingen, förutom att senare delen av boken handlar om författaren Christina Kellbergs barndom och hur den präglas av familjehemligheterna kring den vanryktade mormodern.

Kellberg är i botten journalist, vilket märks, dock inte på det störande sätt som så lätt händer när journalister skriver skönlitteratur. Språket är lättläst, det har bra flyt, är någon gång en smula otydligt, men framförallt inbjuder det till läsning. Helt enkelt en bra, habilt berättad historia.

En aning obekvämt

Det är ingen hemlighet att undertecknad nästan uteslutande läser för nöjes skull. Det var så mycket måste- och tvångsläsning under skol- och studietid att jag tycker att jag kan unna mig den lyxen. Måsteläsning är för övrigt något av det värsta jag vet. Men ibland kan det vara både nyttigt och givande att ta åtminstone ett litet steg utanför bekvämlighetszonen. Det tycker jag att jag gjorde när jag läste Elisabeth Hjorths Hängivelsen.

Romanen handlar om frikyrkligt uppfostrade och vuxentroende Cecilia som går en ettårig bibelskola och sedan hamnar i en frikyrkoförsamling utanför Landskrona, där ett drama mellan henne och två av församlingens "starka", Marie och Einar, vecklar ut sig. Med detta är nog sagt om handlingen.

Så var det det här med bekvämlighetszonen. Jag brukar undvika böcker som den här. De brukar kännas alldeles för trånga, klaustrofobiska. Kortfattat språk, ibland udda meningsbyggnad. Men Hängivelsen lyckades fånga mig i alla fall, trots instängdheten. Kanske hade det att göra med igenkänningsfaktorn (som jag för det mesta är ganska okänslig inför) - undertecknad växte upp (långt) ute på landet, hade frikyrkliga föräldrar, gick i söndagsskola, hade barnatro (den dog i början av tonåren, av orsaker som inte ska relateras här) - men inte bara det. En del var nog helt enkelt Hjorths språk, finkänsligt, sparsmakat, vackert på sitt sätt.

Summa summarum - det är faktiskt givande att tassa utanför bekvämlighetszonen (ibland).

Intressanta liv

Dags att skriva några ord om ett par biografier jag läst den senaste tiden. Eller åtminstone nästan, den ena av dem läste jag någon gång under senvintern.

Först Johan III av Lars Ericson (som numera heter Lars Ericson Wolke, och har skrivit en rad mycket bra böcker, däribland en biografi över Goebbels). Kungabiografier kan vara rätt torra, men den här får fullt godkänt, även om det finns en och annan longör i den. Min största invändning är att jag fick veta mindre om Johan III:s familj än jag hoppats. Annars ger boken en utmärkt skildring av en idag en aning bortglömde kungen, och sätter in honom i hans sammanhang på ett sätt som väl åskådliggör hans tid och förutsättningar. En sak som slog mig när jag läste den här boken var vilken enorm betydelse Finland och även nuvarande Estland och vissa områden i Ryssland tillmättes under den här tiden. Visserligen är Finland ett oundvikligt ämne när det gäller Johan III, som, eftersom han inte väntades bli kung då han hade en äldre halvbror (superkändisen Erik XIV), förlänades Finland av sin far Gustav Vasa, och bodde flera år på Åbo slott. Men det är ändå intressant att läsa om hur viktigt Finland var för Sverige, och om staden Viborg (idag i Ryssland) och dess betydelse för handel och svenskt inflytande i denna gränsregion. En intressant, välskriven och informativ bok!

För ett tag sedan läste jag Pierre Assoulines mastodontiska biografi över Georges Simenon, enkelt nog betitlad Simenon. Jag visste inte särskilt mycket om författaren Georges Simenon, utom att han skapade kommissarie Maigret. Jag utgick ifrån att han var fransman, men han var belgare, och vägrade, när frågan blev aktuell, att ansöka om såväl franskt som amerikanskt medborgarskap. Assoulines skildring är närgången utan att vara skandalhungrig. Tvärtom verkar Assouline ha blivit litet väl förtjust i sitt objekt, för han ursäktar honom ibland för mycket och med klena argument (till exempel icke-argumentet "Men ändå!") Simenon skrev flera hundra böcker och hade sjutton pseudonymer. Hans första alster publicerades när han fortfarande var tonåring. Han hade tidigt fått arbete på en konservativ tidning i Liège, den belgiska stad där han föddes och växte upp. Fortfarande mycket ung flyttade han till Frankrike, där han under en tid var en slags sekreterare åt en adelsman och bodde i ett slott (Simenons hustru fick dock inte bo där, hon inhystes annorstädes). 

Ganska tidigt gjorde Simenon succé under sitt eget namn, främst med böcker om Maigret. Man får veta att han i själva verket betraktade sina böcker om denne parisiske kommissarie som mer eller mindre skräp, och att han egentligen ville skriva "seriösa" romaner. Det gjorde han också, och en del blev populära, de flesta blev uppmärksammade.

Boken är skriven i presens, vilket ofta gör språket otympligt. Och så då författarens tendens att ursäkta sitt objekts dåliga sidor. Två exempel. 1) När tyskarna invaderade Belgien (och snart därefter Frankrike) 1940 blev Simenon på något sätt indragen i insatserna för att hjälpa belgiska flyktingar. Men inte alla belgiska flyktingar, minsann. Inga judar! Dem ville han inte befatta sig med, de var inga "riktiga belgare". Assouline antyder att detta egentligen inte innebar antisemitism. Men det tycker nog jag att det gör. Sannerligen. 2) Simenons efter några år allt mer problematiska andra äktenskap. Assouline skildrar det som så att nästan allt läggs den andra hustrun till last, medan Simenon var handfallen. Så var det nog inte, och det kan man faktiskt läsa mellan raderna. 

Simenon flyttade till USA efter andra världskriget, delvis på grund av kritik mot hans förhållningssätt till de nazistiska ockupanterna under kriget. Sedan flyttade han till Schweiz, där han levde till sin död. Den här boken gav mig en hel del, trots mina invändningar mot den och sättet den är skriven på. Den var intressant, uttömmande och även om författaren har en tendens att ibland skönmåla Simenon undviker han sällan att redogöra för dennes negativa sidor och handlingar (fast han, som sagt, ofta urskuldar honom med det enormt irriterande icke-argumentet "Men ändå!"). 

Två deckare

Jag brukar inte läsa två deckare i följd, men nu har jag alltså gjort det, det är inte första gången och det lär inte vara sista heller. Först läste jag Den ammande polisen av Birgitta Edlund, och sedan Snöjungfrun av Leena Lehtolainen.

Den ammande polisen utspelar sig i Filipstad, dock i ett Filipstad som Edlund säger sig ha hittat på, även om alla likheter med det verkliga Filipstad är avsiktliga. Den börjar med att en astmasjuk flicka avlider dagen innan sin sexårsdag efter att ha badat i en liten tjärn ett litet stycke bakom sitt dagis. Flickans föräldrar är invandrare från Finland, pappan arbetar till sjöss och på tåget från Stockholm, där han gått iland efter att ha fått det hemska beskedet om dotterns död, blir han bekant med romanens titelperson, den mammalediga miljöpolisen Maria Lindh, som är på väg till sina svärföräldrar i Filipstad för ett längre besök tillsammans med sin lilla dotter. Parallellt får vi även följa en grekisk kvinna som flyr hemlandet sedan hennes make torterats ihjäl av militärjuntan. Hon hamnar i Sverige där hon föder deras son, som sedan övertar detta spår i handlingen.

Snöjungfrun utspelar sig huvudsakligen i Esbo inte långt från Helsingfors. Några veckor innan jul föreläser polisen Maria Kallio om självförsvar på en kvinnogård, där män är portförbjudna. Gården, som ligger lantligt, ägs och drivs av en kvinna vid namn Elina Rosberg. Strax efter jul hittas Elina Rosberg död under en gran ett bra stycke från gården, klädd i föga mer än nattlinne (vädret var mycket kallt). Olyckshändelse, självmord eller mord? Det är inte spoilervarning på att avslöja att det är mord.

Det är två mycket olika deckare. Det går inte att ta miste på Edlunds engagemang mot miljöbrott, självgoda kommunalpampar, militärjuntor, förfulningen av småstäderna och glesbygdens avfolkning. Detta är vad boken egentligen handlar om. Den ammande polisen, Maria Lindh, förblir en bifigur, dessutom en platt tecknad sådan. Platta och endimensionella personteckningar är för övrigt legio i den här boken, som inte är särskilt spännande, där det rätt tidigt framgår hur saker och ting hänger ihop och som bjuder på som mest en halv överraskning. Språket är knackigt och skulle ha behövt en bättre redaktör. De två huvudspåren i boken - den döda flickan och den grekisk-svenske mannen - har inga förbindelselänkar förutom Filipstad. Det känns litet hafsigt. Jag tror att Edlund har skrivit ett par böcker till om Maria Lindh. Jag ska inte säga att jag inte kommer att läsa dem, för det vet man inte, men det kommer att dröja.

Lehtolainens bok, som jag läst i översättning eftersom jag inte kan finska, har ett mycket bättre språk, ett annat driv i handlingen, en annan nivå på gestaltningen, allt är inte svart eller vitt. Intrigen är litet snårig men på det hela trovärdig och miljöskildringarna bra utan att vara utdragna. Visst kan en del inslag klassas som überdramatiska, men egentligen gör det inte så mycket. Svårare att överse med, åtminstone för mig, är dock att flera trådar blir hängande lösa. Nu menar jag inte att en deckare in i minsta detalj måste redovisa ledtrådar, sidospår osv. Dock handlar de lösa trådarna i Snöjungfrun om småsaker, så egentligen är min invändning inte så allvarlig. Kommer jag att läsa mer av Leena Lehtolainen? Ja! Och till min glädje har jag upptäckt att en av hennes böcker ges ut av Bazar Förlag i vår. Ett måste-köp.

En gammal deckare

Läste nyligen ut Ålkistan av Jan Ekström, som ingick i den kortlivade serien Bonniers Kriminalklassiker. Den utspelar sig i Småland, vilket tilltalade smålänningen i mig, även om handlingen huvudsakligen är förlagd till Båraryd och Nissafors, som ligger i en del av Småland med vilken jag är sorgligt obekant.

Boken utgavs första gången 1967. Persongalleriet är godkänt, det finns åtskilliga tänkbara mördare. Den mördade, disponenten Fredner, är en genuint illa omtyckt person i trakten. Ekströms polishjälte, Bertil Durell, råkar befinna sig i Småland när liket hittas i en ålkista (tydligen en slags fångstanordning för ål, liknande en stor bur av trä som man kan gå ner i), och får ta hand om fallet. Vem har avlivat disponenten? Den nyblivna fästmön som är många år yngre, någon av fästmöns avdankade pojkvänner, någon av alla de som står i ekonomisk skuld till eller är ekonomiskt beroende av Fredner, någon annan? Läs boken och få svaret...

Ålkistan är en variation på gåtan med det slutna rummet. Ingången till ålkistan i romanen är nämligen låst med ett hänglås, och den enda nyckeln ligger i likets ficka, och liket ligger alltså i ålkistan. Boken är hyfsat bra, även om personteckningen inte är speciellt djup eller trovärdig, och som tidsfördriv och påminnelse om hur deckarna var förr i världen (innan de alltmer krystade seriemördarromanerna gjorde sitt intåg i genren) fungerar den gott.

Deckarkungar

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg där jag jämförde de svenska deckardrottningarna med deras internationella kolleger. Huvudsakligen blev det så därför att jag av någon anledning läser fler deckare av kvinnliga författare än av manliga. Men det vore logiskt att också jämföra de svenska deckarkungarna med deras internationella motsvarigheter, så här kommer just det.

Vilka är de svenska deckarkungarna? Här begränsar jag mig till de som tillhör de levandes skara. Henning Mankell, Jan Guillou, Håkan Nesser och några till. Håller de för en internationell jämförelse? Eftersom jag ogillar generaliseringar kan jag inte bara svara ja eller nej på den frågan. Och det finns det heller ingen anledning att göra, för Moder Sveas deckarkungars kvalitet är ojämn. Jag tycker att Mankells deckare är överskattade; jag föredrar hans "vanliga" romaner. Jan Guillou skriver samma bok om och om igen - om övermänniskor och det är så fruktansvärt trist att läsa om sådana, och att därtill få ta del av Guillous flåshurtiga och självbelåtna politiska pekpinnar får mig att sparka bakut. Som om det inte räckte med det tycker jag att Guillou saknar något som är svårdefinierbart, men som gör vissa böcker läsvärda oavsett vad de handlar om. Guillou har ju sagt att inspiration är en bluff, något som inte finns. Ja du, Jan, nog märks det i dina alster att inspirationen saknas...

Jag gillar Håkan Nesser. Han kan väva ihop bra intriger och hans poliser tar inte alltför stor plats i böckerna - de tar liksom inte över som de gör hos till exempel Läckberg. Jag var först skeptisk till van Veeteren-böckerna, men när jag väl började läsa dem föll jag, även om kvaliteten på dem är varierande. De mest lyckade tycker jag är "Kvinna med födelsemärke", "Kommissarien och tystnaden" och "Ewa Morenos fall". Några småsaker stör mig emellertid med Nessers sätt att skriva - ibland blir det lite för lakoniskt, lite för fatalistiskt, "det var som det var", och han överanvänder vissa ord, som exempelvis "således".

Arne Dahl är hyfsat bra. Jag är ingen stor beundrare av hans verk, men han får godkänt. Jan Mårtenson har jag aldrig läst något av.

Mina favoriter bland utländska deckarkungar är till exempel Arnaldur Indriðason, Michael Connelly, Jonathan Kellerman, Robert Goddard, Andrew Taylor (även om han inte precis skriver traditionella deckare) och Robert Harris. Arnaldurs lägstanivå är mycket hög, ofta högre än flertalet svenska deckarkungars högstanivå. Connelly blir ibland litet väl "amerikansk", men man vet ju vad man får. Kellerman var bättre i början av sin författarkarriär och det är huvudsakligen hans tidigare böcker som gör att han alltjämt tillhör mina favoriter. Goddard, Taylor och Harris, som alla är britter, är utomordentliga författare, i synnerhet Goddard och Taylor.

Slutsatsen blir att de utländska (internationella) deckarkungarna oftast klår de svenska. Tråkigt för den svenska deckargenren, men sant. Skärpning, för jag tror att en del av de svenska kan bättre, Guillou undantagen. Vi får väl se vad de nyare förmågorna (Kepler till exempel; fast Kepler är ju till hälften kvinna :-)) kan åstadkomma.

Märklig bok

Februari är ju bokreans månad, och den bok jag senast läste ut måste jag ha skaffat på en bokrea någon gång, även om jag inte kommer ihåg när. Den heter Bomullsfåren i makaronifälten och är skriven av Elisabet Larsson. Har aldrig tidigare läst något av henne (hon har tydligen gett ut en handfull romaner tidigare) och heller aldrig hört talas om henne.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här boken. Den är lika säregen som sin titel. Språket är utmärkt, men handlingen diffus och meningen med alltsammans likaså. Det är ingen dålig bok, det kan jag inte påstå. Den kom ut i mitten av 1990-talet. Huvudpersonen heter Klas Berglöv och är en troligen medelålders man som fått sparken från sitt jobb efter att ha varit ohederlig, och man får följa hans planlösa strövtåg i en stad som förmodligen är Stockholm. Han har två kvinnliga bekanta och en urgammal far. Vad händer? Inte särskilt mycket. I alla fall inte på ytan.

Jag brukar ge bort eller kasta böcker som jag läst ut och inte tyckt om. Den här behåller jag trots att den är märklig och jag inte riktigt vet om den tråkade ut eller fascinerade mig. Det känns i alla fall som om jag kommer att minnas den. Kanske är det just det som är god litteratur...

Nordisk jämförelse

Norden - här menar jag alltså Sverige, Danmark, Finland, Norge och Island - har mycket gemensamt, men hur står det till med litteraturen i respektive land? Inte för att jag är någon expert, inte ens skuggan av en, så det här är bara litet egna funderingar kring saken. Svensk litteratur verkar för tillfället mest bestå av deckare, obegripliga formexperiment (läs Lotta Lotass), och mer eller mindre lyckade episka försök. Jag har inget emot svenska deckare, jag är ingen snobb på det sättet, jag gillar deckare och medger det gärna. Men jag vill inte bara läsa deckare när jag läser svensk litteratur. Det jag tycker att jag saknar i den samtida svenska litteraturen är episka berättelser, gärna långa, gärna med handlingen utspänd över en hel eller varför inte flera generationer. Naturligtvis saknas inte den här litteraturformen helt, men den är sällsynt.

Den norska litteraturen framstår för mig personligen just nu som betydligt hetare än den danska, med författare som Herbjørg Wassmo, Roy Jacobsen, Karin Fossum, Erik Fosnes Hansen, med åtskilliga flera. Den danska litteraturen kan förvisso ståta med Carsten Jensen, som jag personligen gillar, men sedan är det rätt tunt, tycker jag. Trisse Gejl är bra, men bara en av hennes romaner finns översatt till svenska. Vill man läsa de övriga är man hänvisad till att läsa dem på originalspråk, vilket i och för sig inte är någon omöjlighet, utan lättare än man tror.

Finsk litteratur översätts alltför sällan till svenska. Det, och det faktum att jag inte kan finska, gör att jag har tämligen dålig koll på den finska litteraturen, förutom den finlandssvenska, där man kan hitta riktiga guldkorn (och jag menar inte Monica Fagerholm, även om jag faktiskt gillar de flesta av hennes böcker). Ibland verkar det som om det enda som översätts från finska är Arto Paasilinna och det är ju okej om man gillar skrönor - vilket jag gör ibland - men i vår ger härliga Brombergs förlag ut en ny titel av Kari Hotakainen, som jag personligen ser fram emot.

Isländsk litteratur då? Jag talar inte isländska och kan inte läsa språket, så jag är hänvisad till översättningar, och de myllrar ju inte direkt på den svenska bokmarknaden. Det är Arnaldur Indriðason och på senare år Jón Kalman Stefánsson samt några kvinnliga författare vars verk jag tyvärr är obekant med. Arnaldur är ju i en klass för sig om man gillar deckare, Stefánsson om man gillar något mörkare. Stefán Máni kom med en ruggig men bra bok på svenska i höstas. Den isländska litteraturen verkar trots krisen blomstra, som tur är! Einar Kárasons trilogi om isländskt liv efter andra världskriget har några år på nacken men är fortfarande i hög grad läsvärd, liksom ett par av Steinunn Sigurðardóttirs tidiga böcker. Jag gillar stämningen i många isländska romaner och hoppas att fler kommer att översättas. Ett i dessa tider fåfängt hopp, med stor sannolikhet.

Augustpriset utdelat

Augustpriset delades ut tidigare i veckan. I den skönlitterära kategorin vann De fattiga i Łódź av Steve Sem-Sandberg, i barn- och ungdomskategorin vann Skriva om och om igen av Ylva Karlsson, Katarina Kuick, Sara Lundberg och Lilian Bäckman, och i faktabokskategorin vann Att överleva dagen av Brutus Östling och Susanne Åkesson.

Jag kan inte säga något om barn- och ungdomsvinnaren eftersom jag inte läser litteratur från den kategorin, men ett stort grattis till författarna! Jag har De fattiga i Łódź hemma och har bläddrat och småläst litet i den och den verkar vara mycket bra men också mycket tung. Jag tycker att det definitivt är en värdig vinnare, så stort grattis till Steve Sem-Sandberg. Att skriva De fattiga i Łódź måste ha varit ett enormt arbete. Att överleva dagen har jag inte hemma, men det visade sig häromdagen att en arbetskamrat till mig hade en tidigare bok av Brutus Östling, och jag har fått låna den. Om den nu prisbelönta boken bara är en tiondel så bra är den fantastisk. Därför ett stort grattis även till Brutus Östling och Susanne Åkesson!

Svinis och Deckardrottningar

Svinis (dvs svininfluensan) och deckardrottningar hör väl inte direkt ihop, men det struntar jag i. Jag vaccinerade mig mot svinis igår och idag gör det svinont i armen och den har svullnat, men hittills har jag inte fått feber eller något annat skit, ta i trä.

Sedan har jag funderat litet kring detta med Deckardrottningar. Inte för att det är ett löjligt ord, utan snarare har jag grunnat på hur våra inhemska deckardrottningar står sig i den internationella konkurrensen. Svenska deckare säljer tydligen fortfarande bra utomlands. Jag läser gärna deckare, men jag har inte läst alla de svenska så kallade deckardrottningarna (inte alla de utländska heller). Jag tycker att de svenska kvinnliga deckarförfattarna överlag håller en hyfsad standard, men få, om ens någon, når ens i sina bästa stunder upp till nivåer där giganter som P D James, Ruth Rendell, Karin Fossum, Elizabeth George (som dock är ojämn), hederliga gamla Agatha Christie med flera befinner sig. Åsa Larsson skriver bra och hennes historier är också bra. Anna Jansson är för det mesta bra, men litet ojämn ibland. När hon skriver bra är hon riktigt bra, när hon inte gör det är hon kass. Liza Marklund är inte värd besväret att läsa. Camilla Läckberg skriver som en sjundeklassare som brukar få beröm för sina uppsatser, vilket är synd eftersom hennes historier oftast är hyfsat bra. Karin Alvtegen skrev bra men hon har ju deklarerat att hon inte ska skriva fler deckare. Flera av de nyare förmågorna har jag inte hunnit bekanta mig med ännu, som Ann Rosman och Veronica von Schenk.

Slutsats: Ryck upp er, för jag tror att flera av er kan bättre! (De manliga svenska deckarförfattarna ska jag skriva om en annan gång.)

Augustpriset

De nominerade till årets August-pris, vad ska man säga om dem? Det vore kanske lättare att komma på något att säga om man kände till dem...

De nominerade i den skönlitterära kategorin:

Johannes Anyuru, Städerna inuti Hall - inte läst, aldrig hört talas om författaren
Per Agne Erkelius, Hotel Galicja - inte läst, känner vagt till författaren
Eva Adolfsson, En liten historia - inte läst, aldrig hört talas om författaren
Aris Fioretos, Den siste greken - har boken (köpt innan nomineringarna blev kända), inte läst ännu
Steve Sem-Sandberg, De fattiga i Łódź - har boken (köpt innan nomineringarna blev kända), inte läst ännu
Ann Jäderlund, Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig - inte läst, känner vagt till författaren

Barn- och ungdomskategorin hoppar jag över eftersom jag inte läser barn- och ungdomsböcker.

De nominerade i den facklitterära kategorin:

Brutus Östling, Att överleva dagen - inte läst, känner till författaren
Johan Svedjedal, Frihetens rena sak - har läst och gillat
Elisabeth Åsbrink, Smärtpunkten - inte läst, aldrig hört talas om författaren
Karin Johannisson, Melankoliska rum - inte läst, aldrig hört talas om författaren
Lena Sundström, Världens lyckligaste folk - har tyvärr läst och det var rena skräpet
Cecilia Björn, Lars Nordling, Laila Reppen, Så byggdes villan - inte läst, inte hört talas om någon av författarna

Det känns svårt att utse någon personlig favorit, förutom Svedjedal då... Sem-Sandberg har jag läst tidigare, men det betyder ju inte att just den här nominerade titeln är bra. Även om jag tror att den är det. Jag har bläddrat litet i den och den verkar lovande, men mycket tung. Har bläddrat litet i Fioretos bok också, och även den verkar lovande. Jag får väl ta och läsa dem snart. Det är bara det att det är så många andra böcker jag också vill läsa. Och så mycket annat jag också vill göra...

Manifest

Sju "unga" författare publicerade för ett tag sedan ett litterärt manifest, HÄR. Detta ledde i sin tur till att ett trettiotal andra författare publicerade ett motmanifest. Debatten tog fart och de ursprungliga sju publicerade sedan ett appendix till sitt ursprungliga manifest.

För att uttrycka mig kort tycker jag att både författarna till manifestet för 2010-talet och deras "motståndare" har sina poänger. Jag gillar berättelser, men jag gillar också deckare och romaner med verklighetsbakgrund. Däremot gillar jag inte knasiga och oläsliga formexperiment, som antagligen är roande endast för författaren och en kör kultursnobbar som låtsas att de begriper sig på experimentet (och allt annat) även om de inte fattar ett smack.

Frågan kan vändas och vridas på hur många gånger som helst. Det enda man kan hoppas på är väl att framtiden bär med sig bra litteratur.

Och så vill jag passa på och slå ett slag för den översatta litteraturen. Den är rik, mångfacetterad och otroligt intressant. Tyvärr översätts det ju mindre och mindre litteratur i Sverige. Jag hoppas på en motsatt trend. Inget ont om god svensk litteratur, men en blick utanför vårt lilla utkantslands gränser är precis vad vi behöver ibland. Även i litterär form.

Häromdagen läste jag ut Camera av Eva-Marie Liffner. Det var den första av hennes böcker som jag har läst. Inledningsvis tyckte jag att den var en aning snårig och svår att komma in i, men den tog sig rejält, och när jag väl läst ut den tyckte jag att den var bra, snudd på mycket bra. De två handlingarna i olika tider fungerar överraskande väl tillsammans, och det blir ingenstans tråkigt. Man serverades inte alla svar i slutet, något som ibland kan vara irriterande eftersom det kan kännas som att författaren själv inte har alla svar eller har glömt bort vissa sidospår, men i det här fallet kändes det inte så. Kort sagt, Camera var en bra bok, och jag tänker någon gång i framtiden läsa fler böcker av Eva-Marie Liffner. Jag tror att det finns åtminstone två till. Hoppas att hon skriver fler i framtiden.

Och jag hoppas att fler samtida svenska författare kunde skriva på det här sättet. Liffners sätt att skriva är ganska avskalat. Nu är jag ingen fanatisk anhängare av ett avskalat språk, tvärtom finner jag det rätt irriterande ibland med dessa ständiga halvkvädna visor, men som sagt, här fungerade det bra. Vissa författare sväller ju ut över alla bräddar och överlämnar inget till läsarens fantasi. Lika irriterande det.