Anne Frank

För många år sedan läste jag Anne Franks dagbok. Jag tror att jag var omkring tolv år gammal då. Kanske elva. Den gjorde starkt intryck på mig och mitt engagemang i vuxen ålder mot antisemitism kan nog åtminstone till en del härledas till denna bok. Den version som jag läste var den då tillgängliga; det har senare utkommit en annan version, där vissa sidor och stycken som strukits av Anne Franks far, också ingår. Den har jag inte läst.

Nu har jag däremot läst engelskan Carol Ann Lees biografi över Anne Frank, betitlad ...och glöm mig inte. Det är en lättläst och informativ bok. Lee har gjort en grundlig research och berättar om Annes liv både före, under och efter den tid som skildras i dagboken. Hon säger själv i förordet att hon tycker mycket om sitt biografiobjekt, och att det märks kan man absolut förlåta henne. Endast en hjärtlös person eller en med ett hjärta av sten kan undgå att känna stor sympati för Anne Frank.

Biografin är ett utmärkt komplement till dagboken. De borde läsas tillsammans och vara obligatorisk läsning i skolan. Det finns även en annan biografi över Anne Frank på svenska, av tyskan Melissa Müller. Jag har inte läst den, men har för avsikt att göra det så småningom.

I slutet av sin bok försöker Lee med hjälp av tillgängliga fakta resonera sig fram till vem som förrådde familjen Frank och de andra i gårdshuset. Hennes slutsats kan mycket väl vara korrekt, men jag är inte fullt övertygad, utan att egentligen kunna andraga några verkliga skäl. Jag har läst att Lee i en senare bok, en biografi över Annes far Otto Frank, drar en annan slutsats än hon gör i ...och glöm mig inte. Det är nog föga troligt att man så här många år senare med bestämdhet kan fastställa identiteten på förrädarkräket.

Övermätt?

Visst, det är ett tag sedan det var påsk, och ändå har jag inte fått tummen ur för att skriva något om påskekrim förrän nu. Eftersom jag gillar det norska fenomenet med påskekrim läste jag en handfull deckare strax före, under och strax efter påsk. Fyra stycken blev det. Svarta sekunder av Karin Fossum, Romarblod av Steven Saylor, Dödlig smitta av Patricia Cornwell och Kalla kyssar av Sabine Deitmer. Inte direkt några färskingar, samtliga har flera år på nacken sedan de gavs ut. Men så ligger ju den bok-hagalning som är jag efter med läsningen.

För att vara en bok av Karin Fossum var Svarta sekunder något svag. Hon brukar vara hur bra som helst, och det här är absolut inte heller någon dålig bok, håller en nivå långt över de bästa svenska deckarna. I Svarta sekunder var det rätt lätt att lista ut hur det mesta höll ihop, men som den ypperliga författare Fossum är var det ändå intressant att läsa hennes skildring av hur ett barns försvinnande (och, som det visar sig, död - det är inte spoilervarning på det) påverkar omgivningen.

Steven Saylors Romarblod utspelar sig föga överraskande i Rom under det första århundradet före Kristus. Den är den första i en serie om Gordianus Hittaren, ett slags romartida privatdetektiv. Den är baserad på ett autentiskt fall och flera historiska personer figurerar i den. Gordianus blir kontaktad av Marcus Tullius Cicero angående en man från landsbygden utanför Rom, som sökt skydd hos en bekant till Cicero. Mannen är anklagad för fadermord och riskerar ett ovanligt plågsamt dödsstraff om han befinns skyldig. Boken är rappt skriven och handlingen har inte många döda (!) stunder. Ibland blir det dock melodramatiskt och väl "mustigt". En bra, men inte enastående spänningsroman. Kanske något för den som gillar historiska deckare?

Dödlig smitta av Patricia Cornwell kom ut på engelska (originaltitel Unnatural Exposure) på 1990-talet. Det är en bra, spännande och hyfsat, för att vara Cornwell, välskriven deckare som dock inte har åldrats med större behag. Det sena 1990-talets telefon- och datorverklighet känns übermossig. Rätt åt mig för att jag ligger så långt efter med min Cornwell-läsning! Scarpetta kallas till en soptipp där man hittat en delvis förruttnad mänsklig torso. Inga som helst ledtrådar till vem liket är, även om det framkommer att det är en kvinna. Scarpetta löser naturligtvis fallet till slut, som vanligt med fara för sitt eget liv. Cornwell är drottningen av huvudperson-som-får-mördaren-efter-sig-genren. Hon gör det betydligt bättre än de flesta svenska deckarförfattare som anammat detta egentligen rätt trista grepp.

Tyska Sabine Deitmers Kalla kyssar var ett hyfsat tidsfördriv. Deitmers stil är avskalad och rakt på sak, ibland med humoristisk knorr. Kommissarie Beate Stein får ett fall av sin osympatiske chef. Ett styckat manslik har hittats i en frys. Det visar sig att den döde är den man som bor i lägenheten där frysen står. Hans hustru och dotter är försvunna. Men i vissa kapitel får man följa en kvinna och hennes dotter på flykt, så man förstår att de inte är döda. Det framkommer tidigt, så ingen spoilervarning behövs här heller. Kalla kyssar är en mycket obehaglig historia, men klart läsvärd, inte minst för att upplösningen är oväntad. Trevligt med en deckare som inte utspelar sig i Sverige eller något anglosachsiskt land, tycker även en anglofil som jag.

Nobelpriset

Ingen bokblogg utan något om Nobelpriset i litteratur är värd namnet... Årets litteraturpris går till Herta Müller som är född i Rumänien där hon tillhörde den tyskspråkiga minoriteten, men som sedan ett antal år är bosatt i Tyskland. Jag har hennes bok Hjärtdjur i bokhyllan, men jag måste erkänna att jag för en gångs skull tröttnade och lade den åt sidan när jag försökte läsa den för några år sedan. Det brukar jag nästan aldrig göra med en bok, men den här var helt enkelt för snårig och dessutom kändes den inte värd besväret. Nu får jag väl göra ett nytt försök. Eller så gör jag inte det.

Man får väl hoppas i alla fall att Herta Müller i motsats till åtskilliga av de senaste årens pristagare kommer till utdelningsceremonin i Stockholm.