Omröstningsresultat

Under en tid har jag haft uppe en omröstningslåda på bloggen, där man kunnat rösta på vilket man föredrar - fysisk bok, läsplatta, ljudbok, MP3-bok eller liknande. Det var inte många som röstade, men resultatet gladde mig ändå - alla som röstade föredrog den fysiska boken. Precis som jag själv gör. Tack, ni som röstade!

Fantastiska noveller

Jag är morgonpigg. Min särbo är inte det och sover som en stock. Jag avskyr att sitta vid datorn när vi är tillsammans, men under rådande omständigheter gör det ju inget. ;-) Idag är jag nog extra morgonpigg (även om "pigg" nog kanske inte är rätta ordet), på grund av den kvävande värmen. Jag hatar vinter och köld, men jag tycker också nästan lika illa om överdriven, ihållande värme. Fy tjyven, som de gamla sade i min barndomsbygd.

Men det här skulle inte handla om min särbos eller mina morgonegenskaper eller om vädret, utan om Alice Munros bok Äpplen eller apelsiner. Det är en novellsamling som Norstedts gav ut 1993, således en gammal bok - gammal dagens läge i alla fall, där boken är färskvara. Jag läser sällan novellsamlingar, eftersom de ofta lämnar mig frustrerad. Det här är första gången jag läser något av Alice Munro, men jag är djupt imponerad av hennes novellkonst. Inte en enda av de tio novellerna i den här samlingen är ens i närheten av medioker, än mindre dålig - de är samtliga otroligt bra. Jag tyckte allra bäst om den inledande novellen, Ungdomsvännen, som innehåller tillräckligt med stoff för en tjock roman. Ändå lyckas Munro tillfredsställa en novellskeptiker som jag och hon gör det det med besked. Titelnovellen Äpplen eller apelsiner handlar om Murrays och Barbaras äktenskap - en, som det visar sig, inte okomplicerad historia. Novellen Meneseteung hör även den till en av samlingens absoluta höjdpunkter.

Jag har svårt att sätta fingret exakt på vad det är som gör Munros noveller så bra. Den ypperliga språkhanteringen, som även gick fram i den här översättningen? Den skenbara stillsamheten, som döljer stor både yttre och inre dramatik? Frånvaron av sentimentalitet men närvaron av en känslighet för novellernas personer? Den fridsamma humorn som aldrig blir elak eller nedlåtande? Något annat? Alltsammans? Jag gissar på alltsammans och tror även att det är ännu fler saker än de nämnda som gör henne så bra.

Till min glädje har jag konstaterat att den senaste av Alice Munros novellsamlingar ges ut av Bokförlaget Atlas i augusti med den svenska titeln För mycket lycka. Den tänker jag köpa. Definitivt.

Fack- kontra skönlitteratur

Ofta hör man folk säga att de inte läser skönlitteratur för att de inte ids läsa någon annans fantasier, läsa böcker om saker som inte har hänt. Det tycker jag personligen är en trist inställning. Skönlitteraturen erbjuder ju obegränsade möjligheter att skriva om i stort sett vad som helst.

Jag läser mest och helst skönlitteratur, men visst, en del facklitteratur tar jag mig också igenom, gärna om historia och en eller annan biografi, dock inga skandalbiografier (det kan man ofta om än inte alltid avgöra i förväg). När det gäller historia är jag mest intresserad av 1800- och 1900-talen. Vet inte varför. Kanske beror det på att det hände så väldigt mycket under dessa båda sekel, så många omvälvande saker. Många historieintresserade föredrar 1700-talet, och visst, det är också intressant, men som sagt, får jag välja handlar det om de två senaste århundradena.

Och så måste det inte vara antingen/eller... Skönlitteraturen har så mycket att erbjuda, så många fängslande historier, facklitteraturen är ibland måhända av nödvändighet torrare men definitivt läsvärd om man är intresserad.

Just nu läser jag skönlitteratur (Alice Munro), men nästa eller nästnästa eller nästnästnästa :-) bok kan mycket väl etiketteras som facklitteratur.