lördag 23 mars 2013

Välskrivet om ett sorgligt öde

Den som har skrivit välskrivet om ett sorgligt öde är Christina Kellberg. Boken heter Kupongtjuven och utkom på frank förlag 2011. Christina Kellberg var under många år journalist på Dagens Nyheter. Hennes bok Kupongtjuven handlar om hennes mormor, som också hette Christina, men kallades för Chris. Chris växer upp i små omständigheter i några av de norra landskapen i vårt land. Mycket ung föder hon sitt första barn, året efter det sitt andra, året efter det det tredje. Det första och det tredje barnet har samma far; det mellersta har det, och trots att Chris gifter sig med den man som är far till hennes äldsta och yngsta barn, faller det hela inte väl ut. Maken påtar sig faderskapet för mellanbarnet (som råkar vara författarens mor), men vill sedan gärna inte ha henne i huset. Flickan skickas när hon är "helt liten" till styvfaders far, bror och systrar, och där växer hon upp. Hon återser sin mor en enda gång under den tid som går från avlämnandet hos "släktingarna" till dess att hon flyttar hemifrån, och gifter sig.

Men boken handlar mest om Chris, och det med rätta. En kuvad kvinna, misshandlad av maken och utsatt för ständiga spydigheter från yngsta dottern. Andra världskriget börjar och Chris och hennes man Kalle bestämmer sig för att flytta till Stockholm, där den yngsta dottern redan bor, liksom den dotter som lämnades bort. Chris har drömmar och hon är känslig. Hon vill vara med och efter att ha kontaktat sin bortlämnade dotter börjar de umgås; dottern tillbringar en hel del tid på krogen, och Chris får vara med och gör bekantskaper med författare, diktare, poeter, journalister och folk som vill men inte kan bli något av detta. Med andra ord - Klarabohemerna.

Chris när egna skrivardrömmar, men ser förnuftigt på sina chanser. I Stockholm får hon olika påhugg, kortare anställningar, företrädesvis hos de myndigheter som handhar ransoneringskortsindustrin. För det är verkligen en industri, Sverige ligger inte i krig, men det allra mesta är ransonerat.

Mer än så berättar jag inte om handlingen, förutom att senare delen av boken handlar om författaren Christina Kellbergs barndom och hur den präglas av familjehemligheterna kring den vanryktade mormodern.

Kellberg är i botten journalist, vilket märks, dock inte på det störande sätt som så lätt händer när journalister skriver skönlitteratur. Språket är lättläst, det har bra flyt, är någon gång en smula otydligt, men framförallt inbjuder det till läsning. Helt enkelt en bra, habilt berättad historia.

tisdag 5 mars 2013

En aning obekvämt

Det är ingen hemlighet att undertecknad nästan uteslutande läser för nöjes skull. Det var så mycket måste- och tvångsläsning under skol- och studietid att jag tycker att jag kan unna mig den lyxen. Måsteläsning är för övrigt något av det värsta jag vet. Men ibland kan det vara både nyttigt och givande att ta åtminstone ett litet steg utanför bekvämlighetszonen. Det tycker jag att jag gjorde när jag läste Elisabeth Hjorths Hängivelsen.

Romanen handlar om frikyrkligt uppfostrade och vuxentroende Cecilia som går en ettårig bibelskola och sedan hamnar i en frikyrkoförsamling utanför Landskrona, där ett drama mellan henne och två av församlingens "starka", Marie och Einar, vecklar ut sig. Med detta är nog sagt om handlingen.

Så var det det här med bekvämlighetszonen. Jag brukar undvika böcker som den här. De brukar kännas alldeles för trånga, klaustrofobiska. Kortfattat språk, ibland udda meningsbyggnad. Men Hängivelsen lyckades fånga mig i alla fall, trots instängdheten. Kanske hade det att göra med igenkänningsfaktorn (som jag för det mesta är ganska okänslig inför) - undertecknad växte upp (långt) ute på landet, hade frikyrkliga föräldrar, gick i söndagsskola, hade barnatro (den dog i början av tonåren, av orsaker som inte ska relateras här) - men inte bara det. En del var nog helt enkelt Hjorths språk, finkänsligt, sparsmakat, vackert på sitt sätt.

Summa summarum - det är faktiskt givande att tassa utanför bekvämlighetszonen (ibland).