Nobelpriset i litteratur 2012

Ingen har väl missat att årets nobelpris i litteratur går till den kinesiske författaren Mo Yan. Grattis till honom! Det enda jag visste om honom var att han förekommit i förhandsspekulationerna. Efter en snabb rundkoll har jag fått reda på lite mer. Tyvärr gör det mig inte mer intresserad av att läsa hans verk. Men man vet aldrig, jag har tänkt så förut om vissa författare - inte nödvändigtvis nobelpristagare - och haft fett fel.

Nobelpriset

Imorgon ska det alltså vara dags - årets nobelpristagare i litteratur ska tillkännages.Visst är jag intresserad, men uppriktigt sagt struntar jag i om pristagaren är en kvinna eller man, asiat, europé, afrikan, amerikan eller australiensare. Huvudsaken för mig är att det är en person som skriver intressant och bra. Samtidigt måste jag ju säga att jag inte skulle bli ledsen om Margaret Atwood eller Joyce Carol Oates, eller varför inte Amos Oz, är det namn som Peter Englund uttalar imorgon. Jag tror inte att det blir någon av dessa, men hoppas kan man ju alltid.

Glädjeskutt

Ett glädjeskutt blev det när jag upptäckte att en av mina största favoritförfattare, Barbara Vine aka Ruth Rendell, kommer med en ny bok i december, The Child's Child. Av beskrivningen att döma en synnerligen intressant bok. Längtar redan.

Någon bokmässa blir det inte för mig i år heller. Mitt nuvarande hälsotillstånd tillåter inte en så lång resa och ännu mindre tillåter det timtals promenerande på mässgolv. Förhoppningsvis är det annorlunda nästa år.

Anne Frank

För många år sedan läste jag Anne Franks dagbok. Jag tror att jag var omkring tolv år gammal då. Kanske elva. Den gjorde starkt intryck på mig och mitt engagemang i vuxen ålder mot antisemitism kan nog åtminstone till en del härledas till denna bok. Den version som jag läste var den då tillgängliga; det har senare utkommit en annan version, där vissa sidor och stycken som strukits av Anne Franks far, också ingår. Den har jag inte läst.

Nu har jag däremot läst engelskan Carol Ann Lees biografi över Anne Frank, betitlad ...och glöm mig inte. Det är en lättläst och informativ bok. Lee har gjort en grundlig research och berättar om Annes liv både före, under och efter den tid som skildras i dagboken. Hon säger själv i förordet att hon tycker mycket om sitt biografiobjekt, och att det märks kan man absolut förlåta henne. Endast en hjärtlös person eller en med ett hjärta av sten kan undgå att känna stor sympati för Anne Frank.

Biografin är ett utmärkt komplement till dagboken. De borde läsas tillsammans och vara obligatorisk läsning i skolan. Det finns även en annan biografi över Anne Frank på svenska, av tyskan Melissa Müller. Jag har inte läst den, men har för avsikt att göra det så småningom.

I slutet av sin bok försöker Lee med hjälp av tillgängliga fakta resonera sig fram till vem som förrådde familjen Frank och de andra i gårdshuset. Hennes slutsats kan mycket väl vara korrekt, men jag är inte fullt övertygad, utan att egentligen kunna andraga några verkliga skäl. Jag har läst att Lee i en senare bok, en biografi över Annes far Otto Frank, drar en annan slutsats än hon gör i ...och glöm mig inte. Det är nog föga troligt att man så här många år senare med bestämdhet kan fastställa identiteten på förrädarkräket.

Danmark er dejligt

Gretelise Holm heter en dansk journalist och författare, som efter vad jag förstår är ganska känd i sitt hemland. Nu har jag läst den första boken i hennes deckarserie om journalisten Karin Sommer, Paranoia. Sommer är 50+, journalist på en landsortstidning där hon oftast gör kriminalreportage. Man får också veta att hon några år tidigare haft ett psykiskt sammanbrott och en tid varit intagen på sjukhus.

En familjetragedi utspelar sig i den lilla staden - en man stryper sin fru, skjuter sin lille son och sedan sig själv. Åtminstone är det så det ser ut. Karin Sommer skriver om händelsen, och snart börjar det hända mystiska ting, inklusive hotfulla incidenter riktade direkt mot Sommer. Insprängda mellan kapitlen får man följa en namnlös persons funderingar - ungefär som den ökände kursiverade mördaren, med den skillnaden att de här funderingarna inte är kursiva.

Undertecknad är inte journalist, men tycker nog att skildringen av tillvaron på den lilla landsortstidningen i dessa för pappersmedia avgörande brytningstider (boken skrevs för cirka tio år sedan) är trovärdig och en stor del av bokens behållning. Holm skriver snärtigt utan att bli vårdslös. Hon verkar veta vad det handlar om.

Men någonstans i mitten tappar boken både fart och mål. Den går på tomgång, spretar, som läsare blir man något otålig. Emellertid tar den sig igen mot slutet (även om mördarens identitet vid det laget inte var någon överraskning för mig), som är riktigt ruggigt. Det finns några böcker till om Karin Sommer. Dem kommer jag nog att läsa så småningom.

Ett maffigt ordflöde

Yours truly är inte särskilt aktiv som bloggare, av olika skäl, men följer ett antal bokbloggar, mest för att få inspiration och lästips. På senare tid verkar många bloggare ha läst italiensk litteratur. Sent omsider ville jag inte vara sämre, och därför plockade jag ned en bok som värmt hyllan i flera år, Färd i skugga av Mariateresa Di Lascia. Den belönades med ett av Italiens mest prestigefyllda litteraturpris, Stregapriset, 1995, dock inte till författarens glädje eftersom hon avlidit året innan, fyrtio år gammal.

Färd i skugga utspelas någonstans i Syditalien (oklart exakt var, men min gissning är Apulien), och tiden är slutet av andra världskriget och framåt. Historien berättas i jag-form, och jaget är Chiara, illegitim dotter till ortens barnmorska och en man vid namn Francesco, som går ut i kriget utan att veta att han ska bli far. Man får också bekanta sig med Francescos stora släkt, i synnerhet hans far Tripoli, hans syster Giuppina och hans faster donna Peppina Curatore (en oförglömlig romanperson). Chiaras berättarröst är minst sagt ordrik - ibland känns den som en veritabel tsunami av ord, ord, ord. 

Kronologin är uppbruten, Chiaras berättarröst kan göra långa utvikningar och utvikningar till utvikningarna. Ibland är det intressant, ibland inte. Ibland berättar Chiara om sin situation och sin tillvaro i nuet, men större delen av boken handlar om hennes liv från födelsen till sjuttonårsåldern. Jag är en smula kluven till den här boken. Det är inget fel på språket, och översättningen verkar välgjord, men just det enorma ordflödet gör ibland att jag helt enkelt vill värja mig. Därtill kommer att jag har svårt att verkligen engagera mig i Chiaras historia, mestadels på grund av henne själv. Hon är lillgammal och självupptagen och boken igenom är det folk som hela tiden utbrister: "Vad du är vacker, Chiara!" "Titta så söt hon är!" "Det finns ingen vackrare flicka än Chiara!" och när det sker för femtioelfte gången känns det rätt uttjatat.

Ändå är det inte någon dålig bok eller dålig historia; slutet är (LITEN SPOILERVARNING!) hjärtskärande. Jag kommer nog att behålla den i minnet länge.

En liten betraktelse om hälsa

Sedan drygt ett år är min fordom goda hälsa ett minne blott. Visst, det går åt rätt håll, med små, små myrsteg. Men det läkarna säger är att det kan ta två eller tre år innan jag blir återställd, om jag blir det. Det är nämligen förtidigt att avgöra om huruvida de besvär jag har kommer att försvinna eller ej.

Som barn var jag för det mesta frisk, bortsett från barnsjukdomar och halsflussar och vanliga förkylningar. I min ungdom hade jag mycket god hälsa, blev sällan ens snuvig. Samma sak som vuxen. Men så i början februari-mars förra året smög sig den neurologiska sjukdomen sakta över mig. Det jag först förlorade var förmågan att gå. Händerna brakade samman inom loppet av tio dagar, med känselbortfall främst i fingrarnas och händernas insidor, samtidigt som kraften och finmotoriken mer eller mindre kollapsade.Jag förvandlades inom loppet av två månader till ett kolli.

Sjukvården får mycket kritik, men jag vill hävda att jag fick över lag mycket god hjälp av kunnig personal, alltid tjänstvilliga och kunniga och alltid vänliga (med något undantag som bekräftar regeln).

Jag som under hela min anställningstid ytterst sällan var sjuk, inte vabbade (har inga barn) tog ytterst illa vid mig psykiskt under den här perioden. Djup depression. Jag var på tre olika sjukhus. Jag ville stundtals dö.

Men med idog träning har jag faktiskt blivit bättre. Mina muskler har åter så sakteliga början återkomma. Jag kan gå. Jag kan, sittande vid spisen, tillaga enkla rätter. Jag kan inte bädda min säng, inte handla ensam, inte tvätta utan hjälp - bara tre exempel på vad jag inte kan.

Men jag har bestämt mig; Jag vill bli mitt gamla, friska jag! No going back!

Intressanta liv

Dags att skriva några ord om ett par biografier jag läst den senaste tiden. Eller åtminstone nästan, den ena av dem läste jag någon gång under senvintern.

Först Johan III av Lars Ericson (som numera heter Lars Ericson Wolke, och har skrivit en rad mycket bra böcker, däribland en biografi över Goebbels). Kungabiografier kan vara rätt torra, men den här får fullt godkänt, även om det finns en och annan longör i den. Min största invändning är att jag fick veta mindre om Johan III:s familj än jag hoppats. Annars ger boken en utmärkt skildring av en idag en aning bortglömde kungen, och sätter in honom i hans sammanhang på ett sätt som väl åskådliggör hans tid och förutsättningar. En sak som slog mig när jag läste den här boken var vilken enorm betydelse Finland och även nuvarande Estland och vissa områden i Ryssland tillmättes under den här tiden. Visserligen är Finland ett oundvikligt ämne när det gäller Johan III, som, eftersom han inte väntades bli kung då han hade en äldre halvbror (superkändisen Erik XIV), förlänades Finland av sin far Gustav Vasa, och bodde flera år på Åbo slott. Men det är ändå intressant att läsa om hur viktigt Finland var för Sverige, och om staden Viborg (idag i Ryssland) och dess betydelse för handel och svenskt inflytande i denna gränsregion. En intressant, välskriven och informativ bok!

För ett tag sedan läste jag Pierre Assoulines mastodontiska biografi över Georges Simenon, enkelt nog betitlad Simenon. Jag visste inte särskilt mycket om författaren Georges Simenon, utom att han skapade kommissarie Maigret. Jag utgick ifrån att han var fransman, men han var belgare, och vägrade, när frågan blev aktuell, att ansöka om såväl franskt som amerikanskt medborgarskap. Assoulines skildring är närgången utan att vara skandalhungrig. Tvärtom verkar Assouline ha blivit litet väl förtjust i sitt objekt, för han ursäktar honom ibland för mycket och med klena argument (till exempel icke-argumentet "Men ändå!") Simenon skrev flera hundra böcker och hade sjutton pseudonymer. Hans första alster publicerades när han fortfarande var tonåring. Han hade tidigt fått arbete på en konservativ tidning i Liège, den belgiska stad där han föddes och växte upp. Fortfarande mycket ung flyttade han till Frankrike, där han under en tid var en slags sekreterare åt en adelsman och bodde i ett slott (Simenons hustru fick dock inte bo där, hon inhystes annorstädes). 

Ganska tidigt gjorde Simenon succé under sitt eget namn, främst med böcker om Maigret. Man får veta att han i själva verket betraktade sina böcker om denne parisiske kommissarie som mer eller mindre skräp, och att han egentligen ville skriva "seriösa" romaner. Det gjorde han också, och en del blev populära, de flesta blev uppmärksammade.

Boken är skriven i presens, vilket ofta gör språket otympligt. Och så då författarens tendens att ursäkta sitt objekts dåliga sidor. Två exempel. 1) När tyskarna invaderade Belgien (och snart därefter Frankrike) 1940 blev Simenon på något sätt indragen i insatserna för att hjälpa belgiska flyktingar. Men inte alla belgiska flyktingar, minsann. Inga judar! Dem ville han inte befatta sig med, de var inga "riktiga belgare". Assouline antyder att detta egentligen inte innebar antisemitism. Men det tycker nog jag att det gör. Sannerligen. 2) Simenons efter några år allt mer problematiska andra äktenskap. Assouline skildrar det som så att nästan allt läggs den andra hustrun till last, medan Simenon var handfallen. Så var det nog inte, och det kan man faktiskt läsa mellan raderna. 

Simenon flyttade till USA efter andra världskriget, delvis på grund av kritik mot hans förhållningssätt till de nazistiska ockupanterna under kriget. Sedan flyttade han till Schweiz, där han levde till sin död. Den här boken gav mig en hel del, trots mina invändningar mot den och sättet den är skriven på. Den var intressant, uttömmande och även om författaren har en tendens att ibland skönmåla Simenon undviker han sällan att redogöra för dennes negativa sidor och handlingar (fast han, som sagt, ofta urskuldar honom med det enormt irriterande icke-argumentet "Men ändå!"). 

Övermätt?

Visst, det är ett tag sedan det var påsk, och ändå har jag inte fått tummen ur för att skriva något om påskekrim förrän nu. Eftersom jag gillar det norska fenomenet med påskekrim läste jag en handfull deckare strax före, under och strax efter påsk. Fyra stycken blev det. Svarta sekunder av Karin Fossum, Romarblod av Steven Saylor, Dödlig smitta av Patricia Cornwell och Kalla kyssar av Sabine Deitmer. Inte direkt några färskingar, samtliga har flera år på nacken sedan de gavs ut. Men så ligger ju den bok-hagalning som är jag efter med läsningen.

För att vara en bok av Karin Fossum var Svarta sekunder något svag. Hon brukar vara hur bra som helst, och det här är absolut inte heller någon dålig bok, håller en nivå långt över de bästa svenska deckarna. I Svarta sekunder var det rätt lätt att lista ut hur det mesta höll ihop, men som den ypperliga författare Fossum är var det ändå intressant att läsa hennes skildring av hur ett barns försvinnande (och, som det visar sig, död - det är inte spoilervarning på det) påverkar omgivningen.

Steven Saylors Romarblod utspelar sig föga överraskande i Rom under det första århundradet före Kristus. Den är den första i en serie om Gordianus Hittaren, ett slags romartida privatdetektiv. Den är baserad på ett autentiskt fall och flera historiska personer figurerar i den. Gordianus blir kontaktad av Marcus Tullius Cicero angående en man från landsbygden utanför Rom, som sökt skydd hos en bekant till Cicero. Mannen är anklagad för fadermord och riskerar ett ovanligt plågsamt dödsstraff om han befinns skyldig. Boken är rappt skriven och handlingen har inte många döda (!) stunder. Ibland blir det dock melodramatiskt och väl "mustigt". En bra, men inte enastående spänningsroman. Kanske något för den som gillar historiska deckare?

Dödlig smitta av Patricia Cornwell kom ut på engelska (originaltitel Unnatural Exposure) på 1990-talet. Det är en bra, spännande och hyfsat, för att vara Cornwell, välskriven deckare som dock inte har åldrats med större behag. Det sena 1990-talets telefon- och datorverklighet känns übermossig. Rätt åt mig för att jag ligger så långt efter med min Cornwell-läsning! Scarpetta kallas till en soptipp där man hittat en delvis förruttnad mänsklig torso. Inga som helst ledtrådar till vem liket är, även om det framkommer att det är en kvinna. Scarpetta löser naturligtvis fallet till slut, som vanligt med fara för sitt eget liv. Cornwell är drottningen av huvudperson-som-får-mördaren-efter-sig-genren. Hon gör det betydligt bättre än de flesta svenska deckarförfattare som anammat detta egentligen rätt trista grepp.

Tyska Sabine Deitmers Kalla kyssar var ett hyfsat tidsfördriv. Deitmers stil är avskalad och rakt på sak, ibland med humoristisk knorr. Kommissarie Beate Stein får ett fall av sin osympatiske chef. Ett styckat manslik har hittats i en frys. Det visar sig att den döde är den man som bor i lägenheten där frysen står. Hans hustru och dotter är försvunna. Men i vissa kapitel får man följa en kvinna och hennes dotter på flykt, så man förstår att de inte är döda. Det framkommer tidigt, så ingen spoilervarning behövs här heller. Kalla kyssar är en mycket obehaglig historia, men klart läsvärd, inte minst för att upplösningen är oväntad. Trevligt med en deckare som inte utspelar sig i Sverige eller något anglosachsiskt land, tycker även en anglofil som jag.

Scarlett O'Hara, en lipsill?

Någon gång i tonåren läste jag Margaret Mitchells gamla bästsäljare Borta med vinden (för övrigt den enda bok hon publicerade) och hamnade under ett par dagar i en klassisk läskoma. Inget jag pratade om, inte för att mina kompisar tyckte det var töntigt att läsa, men just den här boken skulle de nog ha kallat för "kärringbok". Trist, men sant.

Nu har jag läst "fortsättningen" (inte på något sätt auktoriserad eller ens gillad av Mitchells efterlevande), nämligen Alexandra Ripleys Scarlett. Den kom ut för många år sedan, på 1990-talet, och tillhör i just min boksamling den där egendomliga kategorin av böcker som jag inte minns när, var eller hur jag kom över dem. Hur som helst, jag mindes Scarlett O'Hara som en stark, driftig kvinna, en som följde sina egna vägar och inte drog sig för att trampa på andras tår. En inte helt genomsympatisk person, men minnesvärd. I Ripleys bok, som inleds med Melanie Wilkes begravning, är hon förvandlad till en lipsill, en riktig bölko. Det är tårar som blänker i ögonen, tårar som rinner/flödar/sipprar/tillrar ner för kinderna, tårar som bränner/svider under ögonlocken, tårar som svämmar över i ögonvrårna osv osv nästan varannan sida (så kändes det i alla fall). Inte var väl Scarlett sådan i Mitchells original?

Scarlett tar vid där Borta med vinden slutade. Den är mer än 800 sidor lång, och jag vet uppriktigt sagt inte varför jag plågade mig själv med att läsa den från början till slut. För det är en riktig skitbok, som helt saknar den läsbarhet och det driv som kännetecknar Borta med vinden. Språket är stelt (det hjälper inte att Ripley lägger några kända fraser från Mitchells bok i Scarletts mun), miljöskildringarna urusla, persongestaltningarna på lägsta kioskromannivå. Någon enstaka gång i bokens första hälft glimmar det till, men det är strax över.

I Scarlett spelar Scarletts kärlek till Rhett Butler för det mesta huvudrollen. Han vill inte ha henne längre, men hon vill ha honom och i en scen värdig en extra slaskig tantsnuskroman får hon honom. Men sedan vill han inte ha henne ändå och sticker. Då sticker Scarlett till Irland (som närmast beskrivs som lyckligt och rikt och inte ett land som fortfarande plågades av svältens efterdyningar och engelsmännens ockupation), där hon köper ett slott, lär känna mååånga nya släktingar som ääälskar henne och så blir hon känd som "Den stora O'Hara". Hon får en dotter (som Rhett Butler är far till, men hon meddelar honom inte detta) och detta barn är sååå vackert, sååå speciellt och gör aaallting (går, talar etc) myyycket tidigare än andra barn. Ja, ni förstår vilken nivå den här boken håller.

Även om ni vill veta hur det gick sedan (efter Borta med vinden) så läs INTE den här boken. Den är helt enkelt för dålig för att ödsla tid på. Fantisera istället hellre ihop en egen fortsättning. Det önskar jag att jag hade gjort.

Två deckare

Jag brukar inte läsa två deckare i följd, men nu har jag alltså gjort det, det är inte första gången och det lär inte vara sista heller. Först läste jag Den ammande polisen av Birgitta Edlund, och sedan Snöjungfrun av Leena Lehtolainen.

Den ammande polisen utspelar sig i Filipstad, dock i ett Filipstad som Edlund säger sig ha hittat på, även om alla likheter med det verkliga Filipstad är avsiktliga. Den börjar med att en astmasjuk flicka avlider dagen innan sin sexårsdag efter att ha badat i en liten tjärn ett litet stycke bakom sitt dagis. Flickans föräldrar är invandrare från Finland, pappan arbetar till sjöss och på tåget från Stockholm, där han gått iland efter att ha fått det hemska beskedet om dotterns död, blir han bekant med romanens titelperson, den mammalediga miljöpolisen Maria Lindh, som är på väg till sina svärföräldrar i Filipstad för ett längre besök tillsammans med sin lilla dotter. Parallellt får vi även följa en grekisk kvinna som flyr hemlandet sedan hennes make torterats ihjäl av militärjuntan. Hon hamnar i Sverige där hon föder deras son, som sedan övertar detta spår i handlingen.

Snöjungfrun utspelar sig huvudsakligen i Esbo inte långt från Helsingfors. Några veckor innan jul föreläser polisen Maria Kallio om självförsvar på en kvinnogård, där män är portförbjudna. Gården, som ligger lantligt, ägs och drivs av en kvinna vid namn Elina Rosberg. Strax efter jul hittas Elina Rosberg död under en gran ett bra stycke från gården, klädd i föga mer än nattlinne (vädret var mycket kallt). Olyckshändelse, självmord eller mord? Det är inte spoilervarning på att avslöja att det är mord.

Det är två mycket olika deckare. Det går inte att ta miste på Edlunds engagemang mot miljöbrott, självgoda kommunalpampar, militärjuntor, förfulningen av småstäderna och glesbygdens avfolkning. Detta är vad boken egentligen handlar om. Den ammande polisen, Maria Lindh, förblir en bifigur, dessutom en platt tecknad sådan. Platta och endimensionella personteckningar är för övrigt legio i den här boken, som inte är särskilt spännande, där det rätt tidigt framgår hur saker och ting hänger ihop och som bjuder på som mest en halv överraskning. Språket är knackigt och skulle ha behövt en bättre redaktör. De två huvudspåren i boken - den döda flickan och den grekisk-svenske mannen - har inga förbindelselänkar förutom Filipstad. Det känns litet hafsigt. Jag tror att Edlund har skrivit ett par böcker till om Maria Lindh. Jag ska inte säga att jag inte kommer att läsa dem, för det vet man inte, men det kommer att dröja.

Lehtolainens bok, som jag läst i översättning eftersom jag inte kan finska, har ett mycket bättre språk, ett annat driv i handlingen, en annan nivå på gestaltningen, allt är inte svart eller vitt. Intrigen är litet snårig men på det hela trovärdig och miljöskildringarna bra utan att vara utdragna. Visst kan en del inslag klassas som überdramatiska, men egentligen gör det inte så mycket. Svårare att överse med, åtminstone för mig, är dock att flera trådar blir hängande lösa. Nu menar jag inte att en deckare in i minsta detalj måste redovisa ledtrådar, sidospår osv. Dock handlar de lösa trådarna i Snöjungfrun om småsaker, så egentligen är min invändning inte så allvarlig. Kommer jag att läsa mer av Leena Lehtolainen? Ja! Och till min glädje har jag upptäckt att en av hennes böcker ges ut av Bazar Förlag i vår. Ett måste-köp.

En hemsk, bra bok

Ludwik Begleiter föddes 1933 i en del av det dåvarande Polen som nu ligger i Ukraina. Sedan många år lever han i USA och har bytt namn till Louis Begley. Denne mans debutroman, den halvsjälvbiografiska Lögner i krigstid har jag nu läst. Väl sent, kan tyckas, eftersom den utkom på engelska 1991 och på svenska (Gedins förlag) 1993. Den har samlat damm i min hylla så länge att jag nu inte längre minns var eller när jag köpte den, men på bokrea eller antikvariat eller Myrorna är väl mest troligt.

Handlingen utspelas strax före och under andra världskriget (och till en liten, liten, liiiten del efter det) och har som huvudpersoner den unge pojken Maciek (vilket, framgår det under läsningens gång, kanske inte är hans rätta namn) och hans moster Tania. Familjen är judisk.

Skildringen av tiden strax innan krigets utbrott är sockersöt, en rent kväljande idyll, och pojken Maciek framställs som mjäkig, bortskämd, klängig och på något sätt osund. Något får mig att tro att denna idyllisering är ett medvetet grepp av författaren. Så anfaller tyskarna Polen, och strax därpå gör även Sovjetunionen det. Landet delas, men sedan går nazisterna, som väl alla vet, till anfall mot Sovjet och lägger hela Polen under sig. Helvetet börjar för Maciek (vars mor är död) och hans moster Tania; de bor i den östra, först sovjetkontrollerade delen av Polen.

Nazisternas allt hårdare strupgrepp om den judiska befolkningen skildras med en stillsam men obönhörlig pregnans. Förnedringen accelererar. Macieks och Tanias tillvaro lättas något av att Tania genom en "civil" nazist; Tania lär sig skriva maskin för att göra sig oumbärlig på ett av nazisternas myndighetskontor. Så ska deras stad göras "Judenrein", men Tanias nazistiske vän räddar henne och Maciek i, som det visar sig, sista ögonblicket.

Detta är en fruktansvärd bok, en genuin läsupplevelse. Hemsk och bra på samma gång. Macieks och Tanias öden berör starkt; Tania är en kvinna som gör allt för sin systersons och sin egen överlevnad och det skildras utan stora gester eller svulstiga utläggningar. En av de saker som framgår i boken, på ett inte iögonfallande men absolut otvetydigt sätt, är att nazisterna inte kunnat genomföra sitt massmord på judar utan lokalbefolkningens (i det här fallet den polska) hjälp eller tysta medgivande. Det är på alla sätt vämjeligt.

Jag rekommenderar verkligen den här boken. Den är mörk men mycket upplysande. Den är mycket mer också, men jag avslutar här.

Brick Lane

Brick Lane är Monica Alis debutroman. Ändå är den den tredje boken av henne jag läst. Tidigare har jag läst hennes roman In the Kitchen (finns på svenska som I köket) och novellsamlingen Sommaren i Mamarrosa. Novellerna tyckte jag bäst om, även om de var av ganska skiftande kvalitet. In the Kitchen var också bra; inte så svårt att lista ut att den utspelas i restaurangmiljö. Ali är även skiftande med tanke på vad hon skriver om, hennes senaste roman, som jag inte har läst, heter Untold Story och utgår från att prinsessan Diana inte bara överlevde bilolyckan, utan rentav iscensatte den. Låter som ett intressant upplägg, så den boken ska jag nog snart skaffa.

Men nu alltså Brick Lane. Huvudperson i denna ordrika berättelse när Nazneen, som blir bortgift när hon är arton år med en mer än dubbelt så gammal man som hon aldrig träffat, och följer med honom från sitt hem på Bangladeshs landsbygd till ett slitet bostadsområde i London, till övervägande del befolkat av bengaler. I detta område, där gatan Brick Lane återfinns, utspelar sig större delen av bokens handling. Det är väl beskrivet, men så dystert och inskränkt att man i Nazneens ställe vill skrika. För Nazneen tar nämligen allting som sker som ett ödets verk, inget att göra åt, ingenting går att åtgärda, för har ödet en gång bestämt sig så är det inte bara meningslöst utan dessutom oislamskt att försöka ändra det, att göra något åt sin situation. Nazneen går hemma, lagar mat, städar, väntar på maken, föder tre barn, mister ett av dem. Arbeta får hon inte göra för maken, trots att han är en vänlig om än olidligt uppblåst person - då skulle ju folk tro att han inte kan försörja henne. Handla får hon inte heller, det gör han, så hon "slipper gå ut". Åren går. Nazneen har en syster kvar i Bangladesh, den vackra Hassina, vars öden och äventyr vi får följa i brevform; de utgör något av bokens höjdpunkt.

När Nazneens båda döttrar börjar växa upp anammar de helst den västerländska livsstilen, vilket leder till konflikter med fadern. Det är ett ständigt bråk. Nazneens man, Chanu, är tidvis arbetslös, och då ligger han mest hemma och läser och gör upp storstilade planer. Nazneen har en frispråkig väninna som heter Razia och är en av bokens mest särpräglade personer. In i Nazneens liv kommer också, först som mellanhand när Nazneen börjar sy hemma för att få ihop pengar (mannen har lånat pengar av den gamla ockraren mrs Islam), den betydligt yngre Karim.

Monica Ali skriver med en stilla tydlighet, som dock ibland tycks mig vara onödigt fästad vid att beskriva vad personerna gör, in i minsta detalj. Många av känslorna får man ana sig till. Det är en teknik man kan tycka vad man vill om, men här fungerar den väl. Ali är också bra på att beskriva den trista och hopplösa miljön. Det här är inte den bästa bok jag läst, men den var värd sin tid. Dessutom kan det tilläggas att Monica Ali fick mottaga svår kritik och många hotelser från muslimer eftersom hon i boken kritiserar islam och muslimer (berättigad och ibland tämligen tragikomisk kritik, tycker jag).