Det är ingen hemlighet att undertecknad nästan uteslutande läser för nöjes skull. Det var så mycket måste- och tvångsläsning under skol- och studietid att jag tycker att jag kan unna mig den lyxen. Måsteläsning är för övrigt något av det värsta jag vet. Men ibland kan det vara både nyttigt och givande att ta åtminstone ett litet steg utanför bekvämlighetszonen. Det tycker jag att jag gjorde när jag läste Elisabeth Hjorths Hängivelsen.
Romanen handlar om frikyrkligt uppfostrade och vuxentroende Cecilia som går en ettårig bibelskola och sedan hamnar i en frikyrkoförsamling utanför Landskrona, där ett drama mellan henne och två av församlingens "starka", Marie och Einar, vecklar ut sig. Med detta är nog sagt om handlingen.
Så var det det här med bekvämlighetszonen. Jag brukar undvika böcker som den här. De brukar kännas alldeles för trånga, klaustrofobiska. Kortfattat språk, ibland udda meningsbyggnad. Men Hängivelsen lyckades fånga mig i alla fall, trots instängdheten. Kanske hade det att göra med igenkänningsfaktorn (som jag för det mesta är ganska okänslig inför) - undertecknad växte upp (långt) ute på landet, hade frikyrkliga föräldrar, gick i söndagsskola, hade barnatro (den dog i början av tonåren, av orsaker som inte ska relateras här) - men inte bara det. En del var nog helt enkelt Hjorths språk, finkänsligt, sparsmakat, vackert på sitt sätt.
Summa summarum - det är faktiskt givande att tassa utanför bekvämlighetszonen (ibland).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar