Någon gång i tonåren läste jag Margaret Mitchells gamla bästsäljare Borta med vinden (för övrigt den enda bok hon publicerade) och hamnade under ett par dagar i en klassisk läskoma. Inget jag pratade om, inte för att mina kompisar tyckte det var töntigt att läsa, men just den här boken skulle de nog ha kallat för "kärringbok". Trist, men sant.
Nu har jag läst "fortsättningen" (inte på något sätt auktoriserad eller ens gillad av Mitchells efterlevande), nämligen Alexandra Ripleys Scarlett. Den kom ut för många år sedan, på 1990-talet, och tillhör i just min boksamling den där egendomliga kategorin av böcker som jag inte minns när, var eller hur jag kom över dem. Hur som helst, jag mindes Scarlett O'Hara som en stark, driftig kvinna, en som följde sina egna vägar och inte drog sig för att trampa på andras tår. En inte helt genomsympatisk person, men minnesvärd. I Ripleys bok, som inleds med Melanie Wilkes begravning, är hon förvandlad till en lipsill, en riktig bölko. Det är tårar som blänker i ögonen, tårar som rinner/flödar/sipprar/tillrar ner för kinderna, tårar som bränner/svider under ögonlocken, tårar som svämmar över i ögonvrårna osv osv nästan varannan sida (så kändes det i alla fall). Inte var väl Scarlett sådan i Mitchells original?
Scarlett tar vid där Borta med vinden slutade. Den är mer än 800 sidor lång, och jag vet uppriktigt sagt inte varför jag plågade mig själv med att läsa den från början till slut. För det är en riktig skitbok, som helt saknar den läsbarhet och det driv som kännetecknar Borta med vinden. Språket är stelt (det hjälper inte att Ripley lägger några kända fraser från Mitchells bok i Scarletts mun), miljöskildringarna urusla, persongestaltningarna på lägsta kioskromannivå. Någon enstaka gång i bokens första hälft glimmar det till, men det är strax över.
I Scarlett spelar Scarletts kärlek till Rhett Butler för det mesta huvudrollen. Han vill inte ha henne längre, men hon vill ha honom och i en scen värdig en extra slaskig tantsnuskroman får hon honom. Men sedan vill han inte ha henne ändå och sticker. Då sticker Scarlett till Irland (som närmast beskrivs som lyckligt och rikt och inte ett land som fortfarande plågades av svältens efterdyningar och engelsmännens ockupation), där hon köper ett slott, lär känna mååånga nya släktingar som ääälskar henne och så blir hon känd som "Den stora O'Hara". Hon får en dotter (som Rhett Butler är far till, men hon meddelar honom inte detta) och detta barn är sååå vackert, sååå speciellt och gör aaallting (går, talar etc) myyycket tidigare än andra barn. Ja, ni förstår vilken nivå den här boken håller.
Även om ni vill veta hur det gick sedan (efter Borta med vinden) så läs INTE den här boken. Den är helt enkelt för dålig för att ödsla tid på. Fantisera istället hellre ihop en egen fortsättning. Det önskar jag att jag hade gjort.
