Häromdagen läste jag ut Camera av Eva-Marie Liffner. Det var den första av hennes böcker som jag har läst. Inledningsvis tyckte jag att den var en aning snårig och svår att komma in i, men den tog sig rejält, och när jag väl läst ut den tyckte jag att den var bra, snudd på mycket bra. De två handlingarna i olika tider fungerar överraskande väl tillsammans, och det blir ingenstans tråkigt. Man serverades inte alla svar i slutet, något som ibland kan vara irriterande eftersom det kan kännas som att författaren själv inte har alla svar eller har glömt bort vissa sidospår, men i det här fallet kändes det inte så. Kort sagt, Camera var en bra bok, och jag tänker någon gång i framtiden läsa fler böcker av Eva-Marie Liffner. Jag tror att det finns åtminstone två till. Hoppas att hon skriver fler i framtiden.

Och jag hoppas att fler samtida svenska författare kunde skriva på det här sättet. Liffners sätt att skriva är ganska avskalat. Nu är jag ingen fanatisk anhängare av ett avskalat språk, tvärtom finner jag det rätt irriterande ibland med dessa ständiga halvkvädna visor, men som sagt, här fungerade det bra. Vissa författare sväller ju ut över alla bräddar och överlämnar inget till läsarens fantasi. Lika irriterande det.