Dags att skriva några ord om ett par biografier jag läst den senaste tiden. Eller åtminstone nästan, den ena av dem läste jag någon gång under senvintern.
Först Johan III av Lars Ericson (som numera heter Lars Ericson Wolke, och har skrivit en rad mycket bra böcker, däribland en biografi över Goebbels). Kungabiografier kan vara rätt torra, men den här får fullt godkänt, även om det finns en och annan longör i den. Min största invändning är att jag fick veta mindre om Johan III:s familj än jag hoppats. Annars ger boken en utmärkt skildring av en idag en aning bortglömde kungen, och sätter in honom i hans sammanhang på ett sätt som väl åskådliggör hans tid och förutsättningar. En sak som slog mig när jag läste den här boken var vilken enorm betydelse Finland och även nuvarande Estland och vissa områden i Ryssland tillmättes under den här tiden. Visserligen är Finland ett oundvikligt ämne när det gäller Johan III, som, eftersom han inte väntades bli kung då han hade en äldre halvbror (superkändisen Erik XIV), förlänades Finland av sin far Gustav Vasa, och bodde flera år på Åbo slott. Men det är ändå intressant att läsa om hur viktigt Finland var för Sverige, och om staden Viborg (idag i Ryssland) och dess betydelse för handel och svenskt inflytande i denna gränsregion. En intressant, välskriven och informativ bok!
För ett tag sedan läste jag Pierre Assoulines mastodontiska biografi över Georges Simenon, enkelt nog betitlad Simenon. Jag visste inte särskilt mycket om författaren Georges Simenon, utom att han skapade kommissarie Maigret. Jag utgick ifrån att han var fransman, men han var belgare, och vägrade, när frågan blev aktuell, att ansöka om såväl franskt som amerikanskt medborgarskap. Assoulines skildring är närgången utan att vara skandalhungrig. Tvärtom verkar Assouline ha blivit litet väl förtjust i sitt objekt, för han ursäktar honom ibland för mycket och med klena argument (till exempel icke-argumentet "Men ändå!") Simenon skrev flera hundra böcker och hade sjutton pseudonymer. Hans första alster publicerades när han fortfarande var tonåring. Han hade tidigt fått arbete på en konservativ tidning i Liège, den belgiska stad där han föddes och växte upp. Fortfarande mycket ung flyttade han till Frankrike, där han under en tid var en slags sekreterare åt en adelsman och bodde i ett slott (Simenons hustru fick dock inte bo där, hon inhystes annorstädes).
Ganska tidigt gjorde Simenon succé under sitt eget namn, främst med böcker om Maigret. Man får veta att han i själva verket betraktade sina böcker om denne parisiske kommissarie som mer eller mindre skräp, och att han egentligen ville skriva "seriösa" romaner. Det gjorde han också, och en del blev populära, de flesta blev uppmärksammade.
Boken är skriven i presens, vilket ofta gör språket otympligt. Och så då författarens tendens att ursäkta sitt objekts dåliga sidor. Två exempel. 1) När tyskarna invaderade Belgien (och snart därefter Frankrike) 1940 blev Simenon på något sätt indragen i insatserna för att hjälpa belgiska flyktingar. Men inte alla belgiska flyktingar, minsann. Inga judar! Dem ville han inte befatta sig med, de var inga "riktiga belgare". Assouline antyder att detta egentligen inte innebar antisemitism. Men det tycker nog jag att det gör. Sannerligen. 2) Simenons efter några år allt mer problematiska andra äktenskap. Assouline skildrar det som så att nästan allt läggs den andra hustrun till last, medan Simenon var handfallen. Så var det nog inte, och det kan man faktiskt läsa mellan raderna.
Simenon flyttade till USA efter andra världskriget, delvis på grund av kritik mot hans förhållningssätt till de nazistiska ockupanterna under kriget. Sedan flyttade han till Schweiz, där han levde till sin död. Den här boken gav mig en hel del, trots mina invändningar mot den och sättet den är skriven på. Den var intressant, uttömmande och även om författaren har en tendens att ibland skönmåla Simenon undviker han sällan att redogöra för dennes negativa sidor och handlingar (fast han, som sagt, ofta urskuldar honom med det enormt irriterande icke-argumentet "Men ändå!").
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar