måndag 12 juli 2010
Omröstningsresultat
Under en tid har jag haft uppe en omröstningslåda på bloggen, där man kunnat rösta på vilket man föredrar - fysisk bok, läsplatta, ljudbok, MP3-bok eller liknande. Det var inte många som röstade, men resultatet gladde mig ändå - alla som röstade föredrog den fysiska boken. Precis som jag själv gör. Tack, ni som röstade!
Fantastiska noveller
Jag är morgonpigg. Min särbo är inte det och sover som en stock. Jag avskyr att sitta vid datorn när vi är tillsammans, men under rådande omständigheter gör det ju inget. ;-) Idag är jag nog extra morgonpigg (även om "pigg" nog kanske inte är rätta ordet), på grund av den kvävande värmen. Jag hatar vinter och köld, men jag tycker också nästan lika illa om överdriven, ihållande värme. Fy tjyven, som de gamla sade i min barndomsbygd.
Men det här skulle inte handla om min särbos eller mina morgonegenskaper eller om vädret, utan om Alice Munros bok Äpplen eller apelsiner. Det är en novellsamling som Norstedts gav ut 1993, således en gammal bok - gammal dagens läge i alla fall, där boken är färskvara. Jag läser sällan novellsamlingar, eftersom de ofta lämnar mig frustrerad. Det här är första gången jag läser något av Alice Munro, men jag är djupt imponerad av hennes novellkonst. Inte en enda av de tio novellerna i den här samlingen är ens i närheten av medioker, än mindre dålig - de är samtliga otroligt bra. Jag tyckte allra bäst om den inledande novellen, Ungdomsvännen, som innehåller tillräckligt med stoff för en tjock roman. Ändå lyckas Munro tillfredsställa en novellskeptiker som jag och hon gör det det med besked. Titelnovellen Äpplen eller apelsiner handlar om Murrays och Barbaras äktenskap - en, som det visar sig, inte okomplicerad historia. Novellen Meneseteung hör även den till en av samlingens absoluta höjdpunkter.
Jag har svårt att sätta fingret exakt på vad det är som gör Munros noveller så bra. Den ypperliga språkhanteringen, som även gick fram i den här översättningen? Den skenbara stillsamheten, som döljer stor både yttre och inre dramatik? Frånvaron av sentimentalitet men närvaron av en känslighet för novellernas personer? Den fridsamma humorn som aldrig blir elak eller nedlåtande? Något annat? Alltsammans? Jag gissar på alltsammans och tror även att det är ännu fler saker än de nämnda som gör henne så bra.
Till min glädje har jag konstaterat att den senaste av Alice Munros novellsamlingar ges ut av Bokförlaget Atlas i augusti med den svenska titeln För mycket lycka. Den tänker jag köpa. Definitivt.
Men det här skulle inte handla om min särbos eller mina morgonegenskaper eller om vädret, utan om Alice Munros bok Äpplen eller apelsiner. Det är en novellsamling som Norstedts gav ut 1993, således en gammal bok - gammal dagens läge i alla fall, där boken är färskvara. Jag läser sällan novellsamlingar, eftersom de ofta lämnar mig frustrerad. Det här är första gången jag läser något av Alice Munro, men jag är djupt imponerad av hennes novellkonst. Inte en enda av de tio novellerna i den här samlingen är ens i närheten av medioker, än mindre dålig - de är samtliga otroligt bra. Jag tyckte allra bäst om den inledande novellen, Ungdomsvännen, som innehåller tillräckligt med stoff för en tjock roman. Ändå lyckas Munro tillfredsställa en novellskeptiker som jag och hon gör det det med besked. Titelnovellen Äpplen eller apelsiner handlar om Murrays och Barbaras äktenskap - en, som det visar sig, inte okomplicerad historia. Novellen Meneseteung hör även den till en av samlingens absoluta höjdpunkter.
Jag har svårt att sätta fingret exakt på vad det är som gör Munros noveller så bra. Den ypperliga språkhanteringen, som även gick fram i den här översättningen? Den skenbara stillsamheten, som döljer stor både yttre och inre dramatik? Frånvaron av sentimentalitet men närvaron av en känslighet för novellernas personer? Den fridsamma humorn som aldrig blir elak eller nedlåtande? Något annat? Alltsammans? Jag gissar på alltsammans och tror även att det är ännu fler saker än de nämnda som gör henne så bra.
Till min glädje har jag konstaterat att den senaste av Alice Munros novellsamlingar ges ut av Bokförlaget Atlas i augusti med den svenska titeln För mycket lycka. Den tänker jag köpa. Definitivt.
söndag 4 juli 2010
Fack- kontra skönlitteratur
Ofta hör man folk säga att de inte läser skönlitteratur för att de inte ids läsa någon annans fantasier, läsa böcker om saker som inte har hänt. Det tycker jag personligen är en trist inställning. Skönlitteraturen erbjuder ju obegränsade möjligheter att skriva om i stort sett vad som helst.
Jag läser mest och helst skönlitteratur, men visst, en del facklitteratur tar jag mig också igenom, gärna om historia och en eller annan biografi, dock inga skandalbiografier (det kan man ofta om än inte alltid avgöra i förväg). När det gäller historia är jag mest intresserad av 1800- och 1900-talen. Vet inte varför. Kanske beror det på att det hände så väldigt mycket under dessa båda sekel, så många omvälvande saker. Många historieintresserade föredrar 1700-talet, och visst, det är också intressant, men som sagt, får jag välja handlar det om de två senaste århundradena.
Och så måste det inte vara antingen/eller... Skönlitteraturen har så mycket att erbjuda, så många fängslande historier, facklitteraturen är ibland måhända av nödvändighet torrare men definitivt läsvärd om man är intresserad.
Just nu läser jag skönlitteratur (Alice Munro), men nästa eller nästnästa eller nästnästnästa :-) bok kan mycket väl etiketteras som facklitteratur.
Jag läser mest och helst skönlitteratur, men visst, en del facklitteratur tar jag mig också igenom, gärna om historia och en eller annan biografi, dock inga skandalbiografier (det kan man ofta om än inte alltid avgöra i förväg). När det gäller historia är jag mest intresserad av 1800- och 1900-talen. Vet inte varför. Kanske beror det på att det hände så väldigt mycket under dessa båda sekel, så många omvälvande saker. Många historieintresserade föredrar 1700-talet, och visst, det är också intressant, men som sagt, får jag välja handlar det om de två senaste århundradena.
Och så måste det inte vara antingen/eller... Skönlitteraturen har så mycket att erbjuda, så många fängslande historier, facklitteraturen är ibland måhända av nödvändighet torrare men definitivt läsvärd om man är intresserad.
Just nu läser jag skönlitteratur (Alice Munro), men nästa eller nästnästa eller nästnästnästa :-) bok kan mycket väl etiketteras som facklitteratur.
måndag 28 juni 2010
Höstens Böcker 2010
För ett litet tag sedan kom den, katalogen Årets Böcker 2010, ett måste för en läsnörd och bokälskare. Nu har jag gått igenom den från pärm till pärm, eller, nåja, jag skippade delen med barn- och ungdomslitteratur. Kan inte säga att jag fick några definitiva intryck av höstens bokutgivning vad gäller trender eller liknande. Det är en massa deckare, en massa kokböcker, en massa självhjälpsböcker (fort, var är mina piller mot min självhjälpsboksallergi??) och väldigt mycket svenskt, men detta är ju gamla trender. Några av debutanterna verkar spännande.
Jo, en trend finns ju förstås och den är väldigt märkbar, men den är inte heller ny. Det är mycket, mycket ont om bra översatt litteratur. Jag hoppas att den trenden vänder så småningom, men just nu verkar det som om förlagen och en stor del av bokköparna har snöat in sig på svenska deckare. Och som jag har sagt förut, det är väl inget fel på svenska deckare bara för att de är svenska deckare, men man vill ju läsa annat också. Jag är ganska säker på att mina bokinköp på andra språk än svenska kommer att slå alla rekord i höst.
En tröst vad gäller den översatta litteraturen är ju i alla fall att Bonniers ger ut en ny bok av Joyce Carol Oates, Lilla himlafågel. Den ser jag mycket fram emot. I sommar ska jag i väntan på den läsa Dear Husband av sagda Oates. Det är en novellsamling; jag är ingen stor novelläsare, men Oates behärskar det lilla formatet också.
Jo, en trend finns ju förstås och den är väldigt märkbar, men den är inte heller ny. Det är mycket, mycket ont om bra översatt litteratur. Jag hoppas att den trenden vänder så småningom, men just nu verkar det som om förlagen och en stor del av bokköparna har snöat in sig på svenska deckare. Och som jag har sagt förut, det är väl inget fel på svenska deckare bara för att de är svenska deckare, men man vill ju läsa annat också. Jag är ganska säker på att mina bokinköp på andra språk än svenska kommer att slå alla rekord i höst.
En tröst vad gäller den översatta litteraturen är ju i alla fall att Bonniers ger ut en ny bok av Joyce Carol Oates, Lilla himlafågel. Den ser jag mycket fram emot. I sommar ska jag i väntan på den läsa Dear Husband av sagda Oates. Det är en novellsamling; jag är ingen stor novelläsare, men Oates behärskar det lilla formatet också.
måndag 14 juni 2010
Orange Prize for Fiction utdelat
För ett par dagar sedan tilldelades Barbara Kingsolver det prestigeladdade brittiska litteraturpriset Orange Prize for Fiction, som är öppet endast för kvinnliga författare, för sin senaste roman The Lacuna. Kingsolver är från USA, och jag har faktiskt läst ett par av hennes tidigare romaner, och tyckte att de var läsvärda. The Lacuna är nu på väg till mig, för jag orkar inte vänta på att den ska komma på svenska - vilket det ju i dessa tider inte ens är säkert att den gör.
En av mina favoritböcker under det senaste året, och som jag har skrivit om tidigare, The Help av Kathryn Stockett, var nominerad på långa listan till Orange-priset, men kom inte med på korta listan, där favoriten antogs vara Wolf Hall av Hilary Mantel. The Help utkommer på Forum i höst under titeln Niceville, men såvitt jag vet gör inte Wolf Hall det. Igår råkade jag klicka in mig på hemsidan hos den litteraturagentur som representerar Hilary Mantel, och då upptäckte jag att Wolf Hall har kommit ut eller är under utgivning i trettio länder (om jag räknade rätt), däribland Ungern, Israel, Brasilien, Finland och Vietnam (!) - men givetvis inte i Sverige. Vad tusan är det med de svenska bokförlagen? :-( Det blir för mig att beställa Wolf Hall på engelska. Hilary Mantel tilldelades Bookerpriset 2009 för just den här boken.
En av mina favoritböcker under det senaste året, och som jag har skrivit om tidigare, The Help av Kathryn Stockett, var nominerad på långa listan till Orange-priset, men kom inte med på korta listan, där favoriten antogs vara Wolf Hall av Hilary Mantel. The Help utkommer på Forum i höst under titeln Niceville, men såvitt jag vet gör inte Wolf Hall det. Igår råkade jag klicka in mig på hemsidan hos den litteraturagentur som representerar Hilary Mantel, och då upptäckte jag att Wolf Hall har kommit ut eller är under utgivning i trettio länder (om jag räknade rätt), däribland Ungern, Israel, Brasilien, Finland och Vietnam (!) - men givetvis inte i Sverige. Vad tusan är det med de svenska bokförlagen? :-( Det blir för mig att beställa Wolf Hall på engelska. Hilary Mantel tilldelades Bookerpriset 2009 för just den här boken.
söndag 2 maj 2010
På svenska i höst
Upptäckte just att Kathryn Stocketts utmärkta bok The Help, som jag skrev om för ett tag sedan, utkommer på svenska i höst, med titeln Niceville (namnet på staden där handlingen utspelar sig). Forum ger ut den. Jag har ju redan läst boken på originalspråk, men är ändå frestad att köpa den svenska utgåvan (kommer i september), delvis för att se hur översättaren har löst dilemmat med att överföra de svarta kvinnornas stundom säregna språk till svenska.
Hur som helst hoppas jag att många kommer att upptäcka och köpa den här boken, för det är en historia som förtjänar alla läsare den kan få. Rekommenderas varmt!
Hur som helst hoppas jag att många kommer att upptäcka och köpa den här boken, för det är en historia som förtjänar alla läsare den kan få. Rekommenderas varmt!
tisdag 30 mars 2010
Nordiska rådets litteraturpris 2010
Idag meddelades det att den finska författaren Sofi Oksanen får Nordiska rådets litteraturpris 2010 för sin roman Utrensning (utkom på svenska tidigare i år). Grattis till henne! Utrensning är den enda bok av henne som jag har läst, men den gav mersmak. Den är helt enkelt fruktansvärt bra. Läs vad DN skriver här. De svenska författare som var nominerade till årets pris var Steve Sem-Sandberg med De fattiga i Łódź och Ann Jäderlund med Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar.
Nordiska rådets litteraturpris är ett pris som för mig personligen inte betyder så mycket. Ibland går det till mycket läsvärda författare, ibland till - enligt min åsikt - sådana som bara är knepiga. Jag är glad att det i år gick till en ytterst läsvärd författare.
Nordiska rådets litteraturpris är ett pris som för mig personligen inte betyder så mycket. Ibland går det till mycket läsvärda författare, ibland till - enligt min åsikt - sådana som bara är knepiga. Jag är glad att det i år gick till en ytterst läsvärd författare.
Sommarens Böcker 2010
Bokälskarens Bibel - bokkatalogen (vare sig det är i vår-, sommar- eller höstversionen) från Svensk Bokhandel - bjöd på min glädje på några positiva överraskningar. Visserligen är utbudet något mindre än förra året, men det finns en hel del intressant att se fram emot. Vad sägs om nya böcker av författare som Donna Leon, Stephen King, Jette A Kaarsbøl, Håkan Nesser, Sadie Jones och Anne Tyler? Bara för att nämna några. En svensk debutant som verkar mycket intressant är Ann Syréhn Tomašević. En kanadensisk författare som jag inte känner till - Andrew Davidson - kommer ut med en bok som verkar lovande, Gargoylen. Optimal förlag ger ut två böcker med anknytning till Andra världskriget, Kristallnatten av Øyvind Fors och Sänkningen av Blücher den nionde april 1940 av Alf R Jacobsen. Jag, intresserad av Andra världskriget som jag är dock utan att vara nörd ifråga om det, tänker skaffa båda.
Ser redan fram emot Höstens Böcker 2010. Knäppt, va? Det är ju fortfarande mars och höst innebär en antågande vinter. Och jag hatar vintern...
Ser redan fram emot Höstens Böcker 2010. Knäppt, va? Det är ju fortfarande mars och höst innebär en antågande vinter. Och jag hatar vintern...
lördag 27 mars 2010
Två utlästa böcker
För ett par år sedan fick jag en del böcker av en släkting (en av få i släkten - förutom jag - som gillar böcker) som inte tyckte att hon längre hade plats för dem. Det är en salig blandning. Nu har jag av någon anledning läst två av dem i följd.
Marys Land av Lucia St.Clair Robson är en slags äventyrsroman, fast inte riktigt av det slag som man kan tro av det sliskiga omslaget. Den utspelar sig på 1600-talet och handlar om nybyggare och tvångsvärvade kolonister i det som ska bli Maryland (i USA). Man får följa ett antal personer under en tioårsperiod. Det handlar om religiösa motsättningar, kärlek (förstås), vedermödor, fördomar och mötet med indianerna. Boken är rappt skriven, lättläst och fordrar inte mycket - den duger som förströelse. Dess största brist tycker jag är den ofta episodiska och tämligen lösryckta berättarstilen.
Som en drottning av Rosa Montero är en bok av en helt annan karaktär. Tunn - inte ens 200 sidor - men tät, trots att den ibland gör pratiga utvikningar. På fliken står det att detta var den spanska författarinnan Rosa Monteros genombrott, och det kan man förstå. För det är en bra bok, kanske inte ypperlig (få är ju det), men definitivt läsvärd, det begränsade persongalleriet till trots - eller kanske just på grund av det. I stora drag handlar den om den bedagade nattklubbssångerskan Bella som numera till och med får ackompanjera sig själv på elorgel och hjälpa till med att servera, och om vad som händer när hon tror sig vara älskad, samt om den fisförnäme Antonio, som drömmer om att skapa en perfekt parfym. Bella och Antonio känner varandra sedan gammalt, eftersom de kommer från samma småstad någonstans i Spanien. Boken är ställvis ganska brutal och författaren väjer inte från vissa obehagligheter och inte från att skildra mänskliga skröpligheter. Den här boken kan nog vara ganska svår att få tag på idag (utgavs 1990), men den som lyckas får en bra roman som tack för besväret.
Marys Land av Lucia St.Clair Robson är en slags äventyrsroman, fast inte riktigt av det slag som man kan tro av det sliskiga omslaget. Den utspelar sig på 1600-talet och handlar om nybyggare och tvångsvärvade kolonister i det som ska bli Maryland (i USA). Man får följa ett antal personer under en tioårsperiod. Det handlar om religiösa motsättningar, kärlek (förstås), vedermödor, fördomar och mötet med indianerna. Boken är rappt skriven, lättläst och fordrar inte mycket - den duger som förströelse. Dess största brist tycker jag är den ofta episodiska och tämligen lösryckta berättarstilen.
Som en drottning av Rosa Montero är en bok av en helt annan karaktär. Tunn - inte ens 200 sidor - men tät, trots att den ibland gör pratiga utvikningar. På fliken står det att detta var den spanska författarinnan Rosa Monteros genombrott, och det kan man förstå. För det är en bra bok, kanske inte ypperlig (få är ju det), men definitivt läsvärd, det begränsade persongalleriet till trots - eller kanske just på grund av det. I stora drag handlar den om den bedagade nattklubbssångerskan Bella som numera till och med får ackompanjera sig själv på elorgel och hjälpa till med att servera, och om vad som händer när hon tror sig vara älskad, samt om den fisförnäme Antonio, som drömmer om att skapa en perfekt parfym. Bella och Antonio känner varandra sedan gammalt, eftersom de kommer från samma småstad någonstans i Spanien. Boken är ställvis ganska brutal och författaren väjer inte från vissa obehagligheter och inte från att skildra mänskliga skröpligheter. Den här boken kan nog vara ganska svår att få tag på idag (utgavs 1990), men den som lyckas får en bra roman som tack för besväret.
måndag 22 mars 2010
Orange-priset
Förra veckan publicerades den långa listan över de nominerade till årets Orange-pris (Orange Prize for Fiction), ett ganska nyinstiftat (1996) men redan prestigefyllt brittiskt litteraturpris, som är omdebatterat och något kontroversiellt eftersom det endast är öppet för kvinnliga författare (tänk motsatsen, att ett visst litteraturpris endast skulle vara öppet för manliga författare, så förstår man kanske varför det här priset är omdebatterat; men å andra sidan är kvinnliga författare ofta underrepresenterade bland vinnare och nominerade till många andra litteraturpris, så kanske har detta pris just därför ett existensberättigande). Merparten av de nominerade författarna är okända för mig, men några känner jag till sedan förut, som till exempel Sadie Jones, M J Hyland och 2009 års Booker-pristagare Hilary Mantel. En annan är den på Bokhora hyllade Lorrie Moore.
Dock - en av de nominerade böckerna har jag faktiskt redan läst (i julas). Det är The Help av amerikanskan Kathryn Stockett (Orange-priset må vara brittiskt, men det är öppet för kvinnliga författare som publicerat sig på engelska, oavsett varifrån de kommer). The Help utspelar sig i den amerikanska södern under tidigt 1960-tal. Huvudpersonerna är tre, två svarta kvinnor och en vit. De båda svarta kvinnorna, Aibileen (medelålders) och Minny (ung), arbetar som hembiträden hos vita. Den vita kvinnan, Skeeter, vill bli journalist och författare. Hon har nyss kommit tillbaka hem från college och upptäcker då att den kvinna som uppfostrat henne, det svarta hembiträdet Constantine, har avskedats och försvunnit och att ingen vill berätta för henne varför och vart. Av en händelse blir hon bekant med den utåt sett lugna Aibileen, som i sin tur är bekant med Minny.
Det här är en bok om rasdiskriminering, rasfördomar och kamp för rättvisa. Den är mycket amerikansk, men också mycket, mycket bra. Jag njöt av den hela vägen, trots att den kanske inte är en typ av bok som killar förväntas läsa. Skit samma, sådana fördomar bör också skrotas. The Help är upprörande, tragisk, hjärtevärmande, rolig, skrämmande och en hel skock andra adjektiv, samtliga med i detta fallet positiv laddning. Ett exempel på skrämmande: episoden då Aibileens arbetsgivare på grund av en grannes kommentar tvingar sin make att låta bygga en toalett i garaget, eftersom hon anser det olämpligt att hon placerar sin vita rumpa på samma toalett där hembiträdet tidigare placerat sin svarta dito. Ett exempel på roligt (och skrämmande): episoden där Minny får sparken sedan hon utan att kunna hejda sig protesterat när hennes vita arbetsgivare beordrat henne att tvätta tvätten för hand innan hon kör den i tvättmaskinen. Det skrämmande är rasismen och fördomarna och att det här förekom i ett inte allför avlägset förflutet. Kanske förekommer sådant här ännu.
The Help finns inte översatt till svenska och jag har ingen aning om ifall något förlag har planer på att översätta den. Trots att en hel del av dialogen och en del annat är skrivet på dialekt är det dock inte svårt att läsa den i original på engelska. Faktum är att jag tror att det är att föredra.
Jag har ju ingen aning om vem som kommer att vinna Orange-priset i år, men jag hoppas att Kathryn Stocketts bok i alla fall tar sig till den korta listan, för det är den sannerligen värd.
Dock - en av de nominerade böckerna har jag faktiskt redan läst (i julas). Det är The Help av amerikanskan Kathryn Stockett (Orange-priset må vara brittiskt, men det är öppet för kvinnliga författare som publicerat sig på engelska, oavsett varifrån de kommer). The Help utspelar sig i den amerikanska södern under tidigt 1960-tal. Huvudpersonerna är tre, två svarta kvinnor och en vit. De båda svarta kvinnorna, Aibileen (medelålders) och Minny (ung), arbetar som hembiträden hos vita. Den vita kvinnan, Skeeter, vill bli journalist och författare. Hon har nyss kommit tillbaka hem från college och upptäcker då att den kvinna som uppfostrat henne, det svarta hembiträdet Constantine, har avskedats och försvunnit och att ingen vill berätta för henne varför och vart. Av en händelse blir hon bekant med den utåt sett lugna Aibileen, som i sin tur är bekant med Minny.
Det här är en bok om rasdiskriminering, rasfördomar och kamp för rättvisa. Den är mycket amerikansk, men också mycket, mycket bra. Jag njöt av den hela vägen, trots att den kanske inte är en typ av bok som killar förväntas läsa. Skit samma, sådana fördomar bör också skrotas. The Help är upprörande, tragisk, hjärtevärmande, rolig, skrämmande och en hel skock andra adjektiv, samtliga med i detta fallet positiv laddning. Ett exempel på skrämmande: episoden då Aibileens arbetsgivare på grund av en grannes kommentar tvingar sin make att låta bygga en toalett i garaget, eftersom hon anser det olämpligt att hon placerar sin vita rumpa på samma toalett där hembiträdet tidigare placerat sin svarta dito. Ett exempel på roligt (och skrämmande): episoden där Minny får sparken sedan hon utan att kunna hejda sig protesterat när hennes vita arbetsgivare beordrat henne att tvätta tvätten för hand innan hon kör den i tvättmaskinen. Det skrämmande är rasismen och fördomarna och att det här förekom i ett inte allför avlägset förflutet. Kanske förekommer sådant här ännu.
The Help finns inte översatt till svenska och jag har ingen aning om ifall något förlag har planer på att översätta den. Trots att en hel del av dialogen och en del annat är skrivet på dialekt är det dock inte svårt att läsa den i original på engelska. Faktum är att jag tror att det är att föredra.
Jag har ju ingen aning om vem som kommer att vinna Orange-priset i år, men jag hoppas att Kathryn Stocketts bok i alla fall tar sig till den korta listan, för det är den sannerligen värd.
söndag 21 mars 2010
En gammal deckare
Läste nyligen ut Ålkistan av Jan Ekström, som ingick i den kortlivade serien Bonniers Kriminalklassiker. Den utspelar sig i Småland, vilket tilltalade smålänningen i mig, även om handlingen huvudsakligen är förlagd till Båraryd och Nissafors, som ligger i en del av Småland med vilken jag är sorgligt obekant.
Boken utgavs första gången 1967. Persongalleriet är godkänt, det finns åtskilliga tänkbara mördare. Den mördade, disponenten Fredner, är en genuint illa omtyckt person i trakten. Ekströms polishjälte, Bertil Durell, råkar befinna sig i Småland när liket hittas i en ålkista (tydligen en slags fångstanordning för ål, liknande en stor bur av trä som man kan gå ner i), och får ta hand om fallet. Vem har avlivat disponenten? Den nyblivna fästmön som är många år yngre, någon av fästmöns avdankade pojkvänner, någon av alla de som står i ekonomisk skuld till eller är ekonomiskt beroende av Fredner, någon annan? Läs boken och få svaret...
Ålkistan är en variation på gåtan med det slutna rummet. Ingången till ålkistan i romanen är nämligen låst med ett hänglås, och den enda nyckeln ligger i likets ficka, och liket ligger alltså i ålkistan. Boken är hyfsat bra, även om personteckningen inte är speciellt djup eller trovärdig, och som tidsfördriv och påminnelse om hur deckarna var förr i världen (innan de alltmer krystade seriemördarromanerna gjorde sitt intåg i genren) fungerar den gott.
Boken utgavs första gången 1967. Persongalleriet är godkänt, det finns åtskilliga tänkbara mördare. Den mördade, disponenten Fredner, är en genuint illa omtyckt person i trakten. Ekströms polishjälte, Bertil Durell, råkar befinna sig i Småland när liket hittas i en ålkista (tydligen en slags fångstanordning för ål, liknande en stor bur av trä som man kan gå ner i), och får ta hand om fallet. Vem har avlivat disponenten? Den nyblivna fästmön som är många år yngre, någon av fästmöns avdankade pojkvänner, någon av alla de som står i ekonomisk skuld till eller är ekonomiskt beroende av Fredner, någon annan? Läs boken och få svaret...
Ålkistan är en variation på gåtan med det slutna rummet. Ingången till ålkistan i romanen är nämligen låst med ett hänglås, och den enda nyckeln ligger i likets ficka, och liket ligger alltså i ålkistan. Boken är hyfsat bra, även om personteckningen inte är speciellt djup eller trovärdig, och som tidsfördriv och påminnelse om hur deckarna var förr i världen (innan de alltmer krystade seriemördarromanerna gjorde sitt intåg i genren) fungerar den gott.
söndag 7 mars 2010
Restless
Tidigt uppe för att titta på Vasaloppet och berövad min särbo A:s (love you) sällskap eftersom han har jobbarhelg. Kallt och djävligt är det ute, och mängder med snö. Den här förbannade vintern tar ju aldrig slut. Tur då att det finns bra böcker!
För ett tag sedan läste jag Restless av den brittiske författaren William Boyd. Det har tagit mig en viss tid att smälta boken, inte för att den var dålig, utan för att den var så fett bra (jag vet att jag vid trettioett års ålder är för gammal för fjortisjargong, men skit i det). För cirka tjugo år sedan översattes några romaner av William Boyd till svenska, men sedan blev det av någon anledning stopp, och med tanke på att översättningslitteraturen blir allt sällsyntare i Sverige lär man inte börja översätta honom igen. Vilken författare alla som inte kan/vill läsa honom på engelska går miste om!
Restless låter sig inte enkelt genrebestämmas - den har inslag av spionroman, thriller, psykologiskt drama, kärlekshistoria, spänning, whatever - jag kallar den helt enkelt en fruktansvärt bra roman. Den handlar om den ryskättade och i Frankrike bosatta Eva Delectorskaya, som efter att hennes älskade bror mördats av franska pro-nazister, låter sig värvas som spion för Storbritannien strax före kriget. Efter kriget byter hon identitet och hennes familj vet inget om hennes förflutna; såvitt de vet är hon lika brittisk som de. När Eva, som nu kallar sig Sally, många år senare börjar ge vinkar om att hon inte är den folk tror och påstår sig vara hotad till livet av "dem", tror hennes dotter att modern börjar bli senil. Mer än så vill jag inte avslöja av handlingen - läs boken istället! Restless fångade mig verkligen och kommer att stanna kvar länge i minnet. Och jag ska läsa mer av William Boyd, ska beställa en hög av hans böcker, till och med i häftat utförande, vilket väl visar hur såld jag, som är en sådan sucker för inbundet, är.
För ett tag sedan läste jag Restless av den brittiske författaren William Boyd. Det har tagit mig en viss tid att smälta boken, inte för att den var dålig, utan för att den var så fett bra (jag vet att jag vid trettioett års ålder är för gammal för fjortisjargong, men skit i det). För cirka tjugo år sedan översattes några romaner av William Boyd till svenska, men sedan blev det av någon anledning stopp, och med tanke på att översättningslitteraturen blir allt sällsyntare i Sverige lär man inte börja översätta honom igen. Vilken författare alla som inte kan/vill läsa honom på engelska går miste om!
Restless låter sig inte enkelt genrebestämmas - den har inslag av spionroman, thriller, psykologiskt drama, kärlekshistoria, spänning, whatever - jag kallar den helt enkelt en fruktansvärt bra roman. Den handlar om den ryskättade och i Frankrike bosatta Eva Delectorskaya, som efter att hennes älskade bror mördats av franska pro-nazister, låter sig värvas som spion för Storbritannien strax före kriget. Efter kriget byter hon identitet och hennes familj vet inget om hennes förflutna; såvitt de vet är hon lika brittisk som de. När Eva, som nu kallar sig Sally, många år senare börjar ge vinkar om att hon inte är den folk tror och påstår sig vara hotad till livet av "dem", tror hennes dotter att modern börjar bli senil. Mer än så vill jag inte avslöja av handlingen - läs boken istället! Restless fångade mig verkligen och kommer att stanna kvar länge i minnet. Och jag ska läsa mer av William Boyd, ska beställa en hög av hans böcker, till och med i häftat utförande, vilket väl visar hur såld jag, som är en sådan sucker för inbundet, är.
lördag 6 mars 2010
En bok av Reginald Hill
Jag läste nyligen ut en bok av den brittiske deckarförfattaren Reginald Hill. Jag är aningen kluven i min inställning till honom. Många höjer hans alster till skyarna, och bra är han, men inte så bra. Tycker jag i alla fall. Nåja, den jag läste den här gången var Återkallad till livet, en Dalziel- & Pascoe-deckare. Själva deckargåtan var inte så märkvärdig, men i den här boken är Hill fräckare och fränare än han brukar vara, vilket förstås innebär att Dalziel är extra tölpig. Här får Dalziel anledning att fara över pölen och sätta skräck i amerikanerna.
Bokens intrig handlar om ett mer än tjugo år gammalt mord som begicks på en herrgård i Yorkshire. Två personer dömdes som skyldiga, en hängdes. Den andra skulle också ha hängts, men benådades och har släppts ur fängelset efter alla dessa år, på grund av att tvivel väckts om hennes skuld och påståenden om oegentligheter från polisens sida under mordutredningen. Utredningen sköttes av Dalziels gamle läromästare och idol, den under tiden hädangångne Tallantire. Nu vill han rädda sin föregångares ära och eftersom Dalziel är Dalziel är det inte direkt med finess som han skrider till verket.
En bra deckare som inte når upp till allra yppersta brittiska klass, men faktiskt inte så värst långt därifrån - min starkaste invändning är att själva mordgåtan är i lättaste laget att klura ut.
Bokens intrig handlar om ett mer än tjugo år gammalt mord som begicks på en herrgård i Yorkshire. Två personer dömdes som skyldiga, en hängdes. Den andra skulle också ha hängts, men benådades och har släppts ur fängelset efter alla dessa år, på grund av att tvivel väckts om hennes skuld och påståenden om oegentligheter från polisens sida under mordutredningen. Utredningen sköttes av Dalziels gamle läromästare och idol, den under tiden hädangångne Tallantire. Nu vill han rädda sin föregångares ära och eftersom Dalziel är Dalziel är det inte direkt med finess som han skrider till verket.
En bra deckare som inte når upp till allra yppersta brittiska klass, men faktiskt inte så värst långt därifrån - min starkaste invändning är att själva mordgåtan är i lättaste laget att klura ut.
torsdag 25 februari 2010
Kort om bokrean
Årets bokrea kändes mer urvattnad än förra året, men jag tycker nog fortfarande att den lever. Jag köpte inte så mycket, och precis som jag trodde blev det mindre köpt via nätet än de senaste åren. Delvis beror det nog som sagt på likartat utbud, men också, förstås, på att jag är ganska otålig och köper böckerna när de kommer ut, jag orkar bara i undantagsfall vänta ett par år på att en viss bok ska bli billig på rean, om den ens kommer dit. För det är ju så numera att inte alla titlar kommer till rean. Förlagen lär hellre skicka vissa titlar till papperskvarnen än till rean. Tyvärr.
onsdag 24 februari 2010
Bokrea 2010
Imorgon börjar den alltså, bokrean 2010. I år känns den ganska tunn, med väldigt små skillnader i utbudet mellan olika kedjor och butiker. Förr brukade bokrean vara min favoritdag på året, snäppet bättre än julafton, men entusiasmen har falnat något. Visst, jag tänker besöka två boklådor i två olika städer, så likgiltig är jag inte. ;-) Jag tänker mig nog göra ett eller annat fynd, och säkerligen komma hem med någon bok som jag inte kan förstå varför jag köpt. Och ja, jag tänker nog köpa en del på nätet också, men troligtvis mindre än de senaste åren. Det beror mest på att utbudet i nätbokhandlarna är förvillande likt det i de fysiska bokhandlarna, något som inte alltid varit fallet tidigare. Ändå - länge leve bokrean! Jag skulle trots avtagande entusiasm och ett allt magrare utbud sakna den enormt om den försvann, som vissa olyckskorpar tycks vilja att den ska.
tisdag 23 februari 2010
Utläst: en biografi
För en tid sedan läste jag ut en biografi över Georgiana, hertiginna av Devonshire. Boken heter helt enkelt Georgiana och är skriven av Amanda Foreman. Georgiana var född lady Georgiana Spencer (samma släkt som en gång skulle producera lady Diana) och gifte sig i tonåren med hertigen av Devonshire, en tillknäppt man som motvilligt tog sig an de politiska ambitioner som medföljde hans samhällsställning. Vi talar här om brittisk crème de la crème i slutet av 1700-talet och precis i början av 1800-talet. Georgiana blev, trots att kvinnor givetvis saknade rösträtt vid denna tid, indragen i politiken, för whig-partiet och i synnerhet för whig-politikern Charles James Fox.
Boken är utförlig, särskilt i de stycken som handlar om tidens politik och om Georgianas deltagande i denna. Det är dock svårare att få grepp om personen Georgiana, hertiginna av Devonshire. Det kan delvis bero på att många av hennes brev förstördes eller censurerades av hennes pryda 1800-talsättlingar. Georgiana levde nämligen ingen oförvitligt liv. Sedan hon efter ett antal missfall och två döttrar födde sin make den arvinge han ville ha, brydde han sig inte mycket om henne, utan inledde andra förhållanden, vilket även Georgiana gjorde; i början av 1790-talet fick hon ett utomäktenskapligt barn. Dessutom levde hon i ett slags ménage à trois, med sig själv, maken och en kvinna vid namn lady Elizabeth Foster som deltagare. Maken fick två utomäktenskapliga barn med Elizabeth, eller Bess som hon kallades, och efter Georgianas död gifte han sig med henne. Georgianas och Bess förhållande är mer tvetydigt.
Det kan tyckas kruttorrt att läsa en biografi om i Sverige nästan okända människor. Men boken är faktiskt bra och insiktsfull. Åtminstone fick jag lära mig en hel del. Dessutom var det ingen ssss-biografi (ssss = snask, smask, slask, skandal), en subgenre inom biografiskrivandet som jag inte har något till övers för. Vill man lära sig något om högreståndskvinnors liv i England under 1700-talet är det här en bok. Det som den eventuellt kan kritiseras för är att kvinnor, eller människor överhuvudtaget, som inte tillhörde dessa kretsar är mer eller mindre osynliga. Men det är ju en biografi, inget socialt reportage om läget 200 år tillbaka i tiden.
Boken är utförlig, särskilt i de stycken som handlar om tidens politik och om Georgianas deltagande i denna. Det är dock svårare att få grepp om personen Georgiana, hertiginna av Devonshire. Det kan delvis bero på att många av hennes brev förstördes eller censurerades av hennes pryda 1800-talsättlingar. Georgiana levde nämligen ingen oförvitligt liv. Sedan hon efter ett antal missfall och två döttrar födde sin make den arvinge han ville ha, brydde han sig inte mycket om henne, utan inledde andra förhållanden, vilket även Georgiana gjorde; i början av 1790-talet fick hon ett utomäktenskapligt barn. Dessutom levde hon i ett slags ménage à trois, med sig själv, maken och en kvinna vid namn lady Elizabeth Foster som deltagare. Maken fick två utomäktenskapliga barn med Elizabeth, eller Bess som hon kallades, och efter Georgianas död gifte han sig med henne. Georgianas och Bess förhållande är mer tvetydigt.
Det kan tyckas kruttorrt att läsa en biografi om i Sverige nästan okända människor. Men boken är faktiskt bra och insiktsfull. Åtminstone fick jag lära mig en hel del. Dessutom var det ingen ssss-biografi (ssss = snask, smask, slask, skandal), en subgenre inom biografiskrivandet som jag inte har något till övers för. Vill man lära sig något om högreståndskvinnors liv i England under 1700-talet är det här en bok. Det som den eventuellt kan kritiseras för är att kvinnor, eller människor överhuvudtaget, som inte tillhörde dessa kretsar är mer eller mindre osynliga. Men det är ju en biografi, inget socialt reportage om läget 200 år tillbaka i tiden.
söndag 21 februari 2010
Fysiska boken vs. läsplattan
Nu, efter att ha skottat fram bilen ur det förbannade snömoraset, tänkte jag skriva om något som jag kom att fundera på medan jag skottade (för att behålla lugnet; att skotta snö gör mig asförbannad, och plockar fram mina värsta sidor). Den fysiska boken vs. läsplattan, eller snarare 20 situationer där den fysiska boken bankar skiten ur läsplattan.
1. Din läsplatta drabbas av något elektroniskt fel och pajar ihop.
2. Du glömmer din läsplatta på tåget/bussen/tunnelbanan/flyget/i taxin och får den inte tillbaka.
3. Du eller någon annan råkar tappa din läsplatta i golvet/marken så att den går sönder.
4. Du glömmer din läsplatta i soffan och du eller någon annan råkar sätta sig på den så att den går sönder.
5. Du eller någon annan råkar spilla vatten (eller annan vätska) på din läsplatta så att den kortsluts/pajar ihop/vägrar fungera.
6. Den sortens uppladdningsbara batterier som din läsplatta drivs med blir utslitna och när du ska skaffa nya upptäcker du att just det märket har utgått ur sortimentet och dessutom att inget annat tillgängligt märke passar din läsplatta.
7. Du eller någon annan råkar trampa på eller sparka till din läsplatta så att den går sönder (av okänd anledning ligger den på golvet).
8. Dina eller någon annans barn leker i ett obevakat ögonblick med din läsplatta och efteråt fungerar den inte.
9. Din läsplatta blir antik efter ett par år och de nya sorterna är inte kompatibla så du kan inte överföra böckerna i din gamla läsplatta till din nya.
10. Du råkar glömma din läsplatta i bilen en het sommardag och den kvävande värmen i bilen gör att din läsplatta skär ihop.
11. Du lånar ut din läsplatta till någon som slarvar bort den och därmed är alla böcker du hade sparade i den förlorade.
12. Du själv råkar slarva bort din läsplatta och därmed är alla... ja, som ovan.
13. Du läser på din läsplatta på kvällen innan du ska sova och råkar somna och i sömnen råkar du ligga sönder läsplattan.
14. Nedladdningsbara böcker kommer i ett nytt format som inte är kompatibelt med din läsplatta, så du måste antingen avstå från dessa böcker eller köpa en ny läsplatta som kostar skjortan.
15. Din läsplatta försvinner på något mystiskt sätt när du flyttar och du som hade 150 böcker i den...!
16. Någon samvetslös individ snor din läsplatta.
17. Du och din respektive grälar och i stundens hetta kommer din läsplatta emellan och din respektive slår med berått mod sönder den.
18. Du läser på din läsplatta på stranden men kombinationen sand, värme och fukt gör att den pajar ihop.
19. Din läsplatta ligger på ett bord och du eller någon annan städar/går förbi och råkar stöta till bordet så att din läsplatta ramlar i golvet och går sönder.
20. När din läsplatta är ohjälpligt sönder hamnar den bland andra elektroniska sopor och till skillnad från den fysiska boken är den inte återvinningsbar.
Såja...! De flesta av dessa missöden kan ju förstås även drabba den fysiska boken men då har denna den ofrånkomliga fördelen att det bara är ett enda exemplar som förstörs och inte det stora antal som det är meningen att du ska ha sparat i din läsplatta. Nu ska inte det här tolkas som rabiat teknikfientlighet - läsplattan får gärna finnas för min del, det finns säkert folk som gillar den, bara den fysiska boken också får finnas.
1. Din läsplatta drabbas av något elektroniskt fel och pajar ihop.
2. Du glömmer din läsplatta på tåget/bussen/tunnelbanan/flyget/i taxin och får den inte tillbaka.
3. Du eller någon annan råkar tappa din läsplatta i golvet/marken så att den går sönder.
4. Du glömmer din läsplatta i soffan och du eller någon annan råkar sätta sig på den så att den går sönder.
5. Du eller någon annan råkar spilla vatten (eller annan vätska) på din läsplatta så att den kortsluts/pajar ihop/vägrar fungera.
6. Den sortens uppladdningsbara batterier som din läsplatta drivs med blir utslitna och när du ska skaffa nya upptäcker du att just det märket har utgått ur sortimentet och dessutom att inget annat tillgängligt märke passar din läsplatta.
7. Du eller någon annan råkar trampa på eller sparka till din läsplatta så att den går sönder (av okänd anledning ligger den på golvet).
8. Dina eller någon annans barn leker i ett obevakat ögonblick med din läsplatta och efteråt fungerar den inte.
9. Din läsplatta blir antik efter ett par år och de nya sorterna är inte kompatibla så du kan inte överföra böckerna i din gamla läsplatta till din nya.
10. Du råkar glömma din läsplatta i bilen en het sommardag och den kvävande värmen i bilen gör att din läsplatta skär ihop.
11. Du lånar ut din läsplatta till någon som slarvar bort den och därmed är alla böcker du hade sparade i den förlorade.
12. Du själv råkar slarva bort din läsplatta och därmed är alla... ja, som ovan.
13. Du läser på din läsplatta på kvällen innan du ska sova och råkar somna och i sömnen råkar du ligga sönder läsplattan.
14. Nedladdningsbara böcker kommer i ett nytt format som inte är kompatibelt med din läsplatta, så du måste antingen avstå från dessa böcker eller köpa en ny läsplatta som kostar skjortan.
15. Din läsplatta försvinner på något mystiskt sätt när du flyttar och du som hade 150 böcker i den...!
16. Någon samvetslös individ snor din läsplatta.
17. Du och din respektive grälar och i stundens hetta kommer din läsplatta emellan och din respektive slår med berått mod sönder den.
18. Du läser på din läsplatta på stranden men kombinationen sand, värme och fukt gör att den pajar ihop.
19. Din läsplatta ligger på ett bord och du eller någon annan städar/går förbi och råkar stöta till bordet så att din läsplatta ramlar i golvet och går sönder.
20. När din läsplatta är ohjälpligt sönder hamnar den bland andra elektroniska sopor och till skillnad från den fysiska boken är den inte återvinningsbar.
Såja...! De flesta av dessa missöden kan ju förstås även drabba den fysiska boken men då har denna den ofrånkomliga fördelen att det bara är ett enda exemplar som förstörs och inte det stora antal som det är meningen att du ska ha sparat i din läsplatta. Nu ska inte det här tolkas som rabiat teknikfientlighet - läsplattan får gärna finnas för min del, det finns säkert folk som gillar den, bara den fysiska boken också får finnas.
lördag 20 februari 2010
Snö
Nej, det här inlägget handlar inte om Orhan Pamuks roman Snö, inte om böcker överhuvudtaget, utan om det där vita som faller från skyn och som den här skitvintern aldrig tycks upphöra att falla. Jag avskyr snö till och börja med, och nyss ringde min särbo A och var insnöad i bokstavlig bemärkelse - vi kommer alltså inte att träffas idag. Så nu hatar jag snön ännu mer.
Och nu har jag skrivit av mig en del av vreden, men inte slutar det att snöa för det. :-(
Och nu har jag skrivit av mig en del av vreden, men inte slutar det att snöa för det. :-(
Enkät
Bäst att säga det rent ut: Jag föredrar den fysiska (riktiga) boken i alla lägen. Jag vill ha hårda pärmar, skyddsomslag, doften av trycksvärta, doften av damm om boken är gammal och så vidare. Ljudböcker finns ju sedan länge, men jag har svårt att koncentrera mig på en malande berättarröst och dessutom gillar jag att göra ständiga uppehåll i läsningen för att tänka efter eller bara vila, och det fungerar ju inte så bra med en ljudbok. Läsplatta är inget för mig, inte i någon form, jag är stockkonservativ på det området - läsplattor, släng er i väggen, för att uttrycka det snällt. Och eftersom det går att göra en enkät om hur folk tycker, så gör jag en här, och hoppas att någon tar sig tid att svara. :-)
måndag 15 februari 2010
Deckarkungar
För ett tag sedan skrev jag ett inlägg där jag jämförde de svenska deckardrottningarna med deras internationella kolleger. Huvudsakligen blev det så därför att jag av någon anledning läser fler deckare av kvinnliga författare än av manliga. Men det vore logiskt att också jämföra de svenska deckarkungarna med deras internationella motsvarigheter, så här kommer just det.
Vilka är de svenska deckarkungarna? Här begränsar jag mig till de som tillhör de levandes skara. Henning Mankell, Jan Guillou, Håkan Nesser och några till. Håller de för en internationell jämförelse? Eftersom jag ogillar generaliseringar kan jag inte bara svara ja eller nej på den frågan. Och det finns det heller ingen anledning att göra, för Moder Sveas deckarkungars kvalitet är ojämn. Jag tycker att Mankells deckare är överskattade; jag föredrar hans "vanliga" romaner. Jan Guillou skriver samma bok om och om igen - om övermänniskor och det är så fruktansvärt trist att läsa om sådana, och att därtill få ta del av Guillous flåshurtiga och självbelåtna politiska pekpinnar får mig att sparka bakut. Som om det inte räckte med det tycker jag att Guillou saknar något som är svårdefinierbart, men som gör vissa böcker läsvärda oavsett vad de handlar om. Guillou har ju sagt att inspiration är en bluff, något som inte finns. Ja du, Jan, nog märks det i dina alster att inspirationen saknas...
Jag gillar Håkan Nesser. Han kan väva ihop bra intriger och hans poliser tar inte alltför stor plats i böckerna - de tar liksom inte över som de gör hos till exempel Läckberg. Jag var först skeptisk till van Veeteren-böckerna, men när jag väl började läsa dem föll jag, även om kvaliteten på dem är varierande. De mest lyckade tycker jag är "Kvinna med födelsemärke", "Kommissarien och tystnaden" och "Ewa Morenos fall". Några småsaker stör mig emellertid med Nessers sätt att skriva - ibland blir det lite för lakoniskt, lite för fatalistiskt, "det var som det var", och han överanvänder vissa ord, som exempelvis "således".
Arne Dahl är hyfsat bra. Jag är ingen stor beundrare av hans verk, men han får godkänt. Jan Mårtenson har jag aldrig läst något av.
Mina favoriter bland utländska deckarkungar är till exempel Arnaldur Indriðason, Michael Connelly, Jonathan Kellerman, Robert Goddard, Andrew Taylor (även om han inte precis skriver traditionella deckare) och Robert Harris. Arnaldurs lägstanivå är mycket hög, ofta högre än flertalet svenska deckarkungars högstanivå. Connelly blir ibland litet väl "amerikansk", men man vet ju vad man får. Kellerman var bättre i början av sin författarkarriär och det är huvudsakligen hans tidigare böcker som gör att han alltjämt tillhör mina favoriter. Goddard, Taylor och Harris, som alla är britter, är utomordentliga författare, i synnerhet Goddard och Taylor.
Slutsatsen blir att de utländska (internationella) deckarkungarna oftast klår de svenska. Tråkigt för den svenska deckargenren, men sant. Skärpning, för jag tror att en del av de svenska kan bättre, Guillou undantagen. Vi får väl se vad de nyare förmågorna (Kepler till exempel; fast Kepler är ju till hälften kvinna :-)) kan åstadkomma.
Vilka är de svenska deckarkungarna? Här begränsar jag mig till de som tillhör de levandes skara. Henning Mankell, Jan Guillou, Håkan Nesser och några till. Håller de för en internationell jämförelse? Eftersom jag ogillar generaliseringar kan jag inte bara svara ja eller nej på den frågan. Och det finns det heller ingen anledning att göra, för Moder Sveas deckarkungars kvalitet är ojämn. Jag tycker att Mankells deckare är överskattade; jag föredrar hans "vanliga" romaner. Jan Guillou skriver samma bok om och om igen - om övermänniskor och det är så fruktansvärt trist att läsa om sådana, och att därtill få ta del av Guillous flåshurtiga och självbelåtna politiska pekpinnar får mig att sparka bakut. Som om det inte räckte med det tycker jag att Guillou saknar något som är svårdefinierbart, men som gör vissa böcker läsvärda oavsett vad de handlar om. Guillou har ju sagt att inspiration är en bluff, något som inte finns. Ja du, Jan, nog märks det i dina alster att inspirationen saknas...
Jag gillar Håkan Nesser. Han kan väva ihop bra intriger och hans poliser tar inte alltför stor plats i böckerna - de tar liksom inte över som de gör hos till exempel Läckberg. Jag var först skeptisk till van Veeteren-böckerna, men när jag väl började läsa dem föll jag, även om kvaliteten på dem är varierande. De mest lyckade tycker jag är "Kvinna med födelsemärke", "Kommissarien och tystnaden" och "Ewa Morenos fall". Några småsaker stör mig emellertid med Nessers sätt att skriva - ibland blir det lite för lakoniskt, lite för fatalistiskt, "det var som det var", och han överanvänder vissa ord, som exempelvis "således".
Arne Dahl är hyfsat bra. Jag är ingen stor beundrare av hans verk, men han får godkänt. Jan Mårtenson har jag aldrig läst något av.
Mina favoriter bland utländska deckarkungar är till exempel Arnaldur Indriðason, Michael Connelly, Jonathan Kellerman, Robert Goddard, Andrew Taylor (även om han inte precis skriver traditionella deckare) och Robert Harris. Arnaldurs lägstanivå är mycket hög, ofta högre än flertalet svenska deckarkungars högstanivå. Connelly blir ibland litet väl "amerikansk", men man vet ju vad man får. Kellerman var bättre i början av sin författarkarriär och det är huvudsakligen hans tidigare böcker som gör att han alltjämt tillhör mina favoriter. Goddard, Taylor och Harris, som alla är britter, är utomordentliga författare, i synnerhet Goddard och Taylor.
Slutsatsen blir att de utländska (internationella) deckarkungarna oftast klår de svenska. Tråkigt för den svenska deckargenren, men sant. Skärpning, för jag tror att en del av de svenska kan bättre, Guillou undantagen. Vi får väl se vad de nyare förmågorna (Kepler till exempel; fast Kepler är ju till hälften kvinna :-)) kan åstadkomma.
måndag 1 februari 2010
Märklig bok
Februari är ju bokreans månad, och den bok jag senast läste ut måste jag ha skaffat på en bokrea någon gång, även om jag inte kommer ihåg när. Den heter Bomullsfåren i makaronifälten och är skriven av Elisabet Larsson. Har aldrig tidigare läst något av henne (hon har tydligen gett ut en handfull romaner tidigare) och heller aldrig hört talas om henne.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här boken. Den är lika säregen som sin titel. Språket är utmärkt, men handlingen diffus och meningen med alltsammans likaså. Det är ingen dålig bok, det kan jag inte påstå. Den kom ut i mitten av 1990-talet. Huvudpersonen heter Klas Berglöv och är en troligen medelålders man som fått sparken från sitt jobb efter att ha varit ohederlig, och man får följa hans planlösa strövtåg i en stad som förmodligen är Stockholm. Han har två kvinnliga bekanta och en urgammal far. Vad händer? Inte särskilt mycket. I alla fall inte på ytan.
Jag brukar ge bort eller kasta böcker som jag läst ut och inte tyckt om. Den här behåller jag trots att den är märklig och jag inte riktigt vet om den tråkade ut eller fascinerade mig. Det känns i alla fall som om jag kommer att minnas den. Kanske är det just det som är god litteratur...
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här boken. Den är lika säregen som sin titel. Språket är utmärkt, men handlingen diffus och meningen med alltsammans likaså. Det är ingen dålig bok, det kan jag inte påstå. Den kom ut i mitten av 1990-talet. Huvudpersonen heter Klas Berglöv och är en troligen medelålders man som fått sparken från sitt jobb efter att ha varit ohederlig, och man får följa hans planlösa strövtåg i en stad som förmodligen är Stockholm. Han har två kvinnliga bekanta och en urgammal far. Vad händer? Inte särskilt mycket. I alla fall inte på ytan.
Jag brukar ge bort eller kasta böcker som jag läst ut och inte tyckt om. Den här behåller jag trots att den är märklig och jag inte riktigt vet om den tråkade ut eller fascinerade mig. Det känns i alla fall som om jag kommer att minnas den. Kanske är det just det som är god litteratur...
lördag 23 januari 2010
Eriks bok
För ett antal år sedan läste jag den finlandssvenske författaren Lars Sunds böcker Colorado Avenue och Lanthandlerskans son i en följd. Då hade den tredje delen i trilogin, Eriks bok, ännu inte kommit ut och jag hade ingen aning om att den var på väg heller. Jag köpte den (inbunden, förstås :-)) när den kom ut, men av olika anledningar blev det inte av att läsa den förrän nu.
De här tre böckerna utspelar sig huvudsakligen i ett fiktivt landskap, Siklax, i finska Österbotten. Miljöerna är färgrikt och mycket väl återgivna, trots att det alltså handlar om ett fiktivt område. Eriks bok utspelar sig från 1930-talet och fram till millennieskiftet. Titelpersonen Erik är barnbarn till huvudpersonen Dollar-Hanna i Colorado Avenue. Han deltar i finska vinterkriget och i fortsättningskriget, något som får en avgörande betydelse för hans framtid.
I början tyckte jag att boken var något splittrad - ett myller av personer, inklusive en berättare i jag-form som kan se och samtala med döda, många kronologiska hopp fram och tillbaka - men när jag väl kom in i boken njöt jag av en nästan fulländad läsupplevelse. Beskrivningen av det finska samhällets kluvenhet under och efter andra världskriget är dessutom mycket upplysande, liksom de konflikter som fanns (finns?) mellan svensk- och finsktalande. Eriks bok nominerades till Finlandia-priset, vilket är högst begripligt (fast priset gick till någon annan). En upplysande, medryckande, komisk, tragisk, ibland absurd bok, läsvärd för alla som är det minsta intresserade av vårt östra grannland, och kanske även för alla som inte är det. Läs och njut!
De här tre böckerna utspelar sig huvudsakligen i ett fiktivt landskap, Siklax, i finska Österbotten. Miljöerna är färgrikt och mycket väl återgivna, trots att det alltså handlar om ett fiktivt område. Eriks bok utspelar sig från 1930-talet och fram till millennieskiftet. Titelpersonen Erik är barnbarn till huvudpersonen Dollar-Hanna i Colorado Avenue. Han deltar i finska vinterkriget och i fortsättningskriget, något som får en avgörande betydelse för hans framtid.
I början tyckte jag att boken var något splittrad - ett myller av personer, inklusive en berättare i jag-form som kan se och samtala med döda, många kronologiska hopp fram och tillbaka - men när jag väl kom in i boken njöt jag av en nästan fulländad läsupplevelse. Beskrivningen av det finska samhällets kluvenhet under och efter andra världskriget är dessutom mycket upplysande, liksom de konflikter som fanns (finns?) mellan svensk- och finsktalande. Eriks bok nominerades till Finlandia-priset, vilket är högst begripligt (fast priset gick till någon annan). En upplysande, medryckande, komisk, tragisk, ibland absurd bok, läsvärd för alla som är det minsta intresserade av vårt östra grannland, och kanske även för alla som inte är det. Läs och njut!
måndag 11 januari 2010
Orhan Pamuk
Nu när jag ändå är igång och får tangentbordet att glöda (haha) vill jag slå ett slag för Orhan Pamuk, den turkiske författaren som erhöll Nobelpriset i litteratur 2006. Han är i mitt tycke en av de mest läsbara nobelpristagarna under senare år, tillsammans med Doris Lessing, men till skillnad från Lessing är han, återigen i mitt tycke, något förbisedd av publiken. Vet inte vad det är som gör att de flesta är kallsinniga, kanske att han är från Turkiet och folk inbillar sig att han inte kan ha något att säga som är relevant bara för att han är från en kultur som är tämligen annorlunda än den svenska. Men han är verkligen läsvärd. Jag har inte läst alla hans böcker som finns översatta till svenska, men en hel del, och är förtjust, förförd, förgapad, kalla det vad man vill. Han skriver kanske inte världens mest lättillgängliga prosa och hans berättelser fordrar en del av läsaren, men ibland är detta bra, och det är det i detta fall. Så ett gott råd: läs Orhan Pamuks romaner och stifta bekantskap med en värld som är annorlunda än vår men inte så annorlunda som man kan tro! En bra introduktion till hans författarskap är Den svarta boken, även om min personliga favorit, hittills, är Snö.
Nordisk jämförelse
Norden - här menar jag alltså Sverige, Danmark, Finland, Norge och Island - har mycket gemensamt, men hur står det till med litteraturen i respektive land? Inte för att jag är någon expert, inte ens skuggan av en, så det här är bara litet egna funderingar kring saken. Svensk litteratur verkar för tillfället mest bestå av deckare, obegripliga formexperiment (läs Lotta Lotass), och mer eller mindre lyckade episka försök. Jag har inget emot svenska deckare, jag är ingen snobb på det sättet, jag gillar deckare och medger det gärna. Men jag vill inte bara läsa deckare när jag läser svensk litteratur. Det jag tycker att jag saknar i den samtida svenska litteraturen är episka berättelser, gärna långa, gärna med handlingen utspänd över en hel eller varför inte flera generationer. Naturligtvis saknas inte den här litteraturformen helt, men den är sällsynt.
Den norska litteraturen framstår för mig personligen just nu som betydligt hetare än den danska, med författare som Herbjørg Wassmo, Roy Jacobsen, Karin Fossum, Erik Fosnes Hansen, med åtskilliga flera. Den danska litteraturen kan förvisso ståta med Carsten Jensen, som jag personligen gillar, men sedan är det rätt tunt, tycker jag. Trisse Gejl är bra, men bara en av hennes romaner finns översatt till svenska. Vill man läsa de övriga är man hänvisad till att läsa dem på originalspråk, vilket i och för sig inte är någon omöjlighet, utan lättare än man tror.
Finsk litteratur översätts alltför sällan till svenska. Det, och det faktum att jag inte kan finska, gör att jag har tämligen dålig koll på den finska litteraturen, förutom den finlandssvenska, där man kan hitta riktiga guldkorn (och jag menar inte Monica Fagerholm, även om jag faktiskt gillar de flesta av hennes böcker). Ibland verkar det som om det enda som översätts från finska är Arto Paasilinna och det är ju okej om man gillar skrönor - vilket jag gör ibland - men i vår ger härliga Brombergs förlag ut en ny titel av Kari Hotakainen, som jag personligen ser fram emot.
Isländsk litteratur då? Jag talar inte isländska och kan inte läsa språket, så jag är hänvisad till översättningar, och de myllrar ju inte direkt på den svenska bokmarknaden. Det är Arnaldur Indriðason och på senare år Jón Kalman Stefánsson samt några kvinnliga författare vars verk jag tyvärr är obekant med. Arnaldur är ju i en klass för sig om man gillar deckare, Stefánsson om man gillar något mörkare. Stefán Máni kom med en ruggig men bra bok på svenska i höstas. Den isländska litteraturen verkar trots krisen blomstra, som tur är! Einar Kárasons trilogi om isländskt liv efter andra världskriget har några år på nacken men är fortfarande i hög grad läsvärd, liksom ett par av Steinunn Sigurðardóttirs tidiga böcker. Jag gillar stämningen i många isländska romaner och hoppas att fler kommer att översättas. Ett i dessa tider fåfängt hopp, med stor sannolikhet.
Den norska litteraturen framstår för mig personligen just nu som betydligt hetare än den danska, med författare som Herbjørg Wassmo, Roy Jacobsen, Karin Fossum, Erik Fosnes Hansen, med åtskilliga flera. Den danska litteraturen kan förvisso ståta med Carsten Jensen, som jag personligen gillar, men sedan är det rätt tunt, tycker jag. Trisse Gejl är bra, men bara en av hennes romaner finns översatt till svenska. Vill man läsa de övriga är man hänvisad till att läsa dem på originalspråk, vilket i och för sig inte är någon omöjlighet, utan lättare än man tror.
Finsk litteratur översätts alltför sällan till svenska. Det, och det faktum att jag inte kan finska, gör att jag har tämligen dålig koll på den finska litteraturen, förutom den finlandssvenska, där man kan hitta riktiga guldkorn (och jag menar inte Monica Fagerholm, även om jag faktiskt gillar de flesta av hennes böcker). Ibland verkar det som om det enda som översätts från finska är Arto Paasilinna och det är ju okej om man gillar skrönor - vilket jag gör ibland - men i vår ger härliga Brombergs förlag ut en ny titel av Kari Hotakainen, som jag personligen ser fram emot.
Isländsk litteratur då? Jag talar inte isländska och kan inte läsa språket, så jag är hänvisad till översättningar, och de myllrar ju inte direkt på den svenska bokmarknaden. Det är Arnaldur Indriðason och på senare år Jón Kalman Stefánsson samt några kvinnliga författare vars verk jag tyvärr är obekant med. Arnaldur är ju i en klass för sig om man gillar deckare, Stefánsson om man gillar något mörkare. Stefán Máni kom med en ruggig men bra bok på svenska i höstas. Den isländska litteraturen verkar trots krisen blomstra, som tur är! Einar Kárasons trilogi om isländskt liv efter andra världskriget har några år på nacken men är fortfarande i hög grad läsvärd, liksom ett par av Steinunn Sigurðardóttirs tidiga böcker. Jag gillar stämningen i många isländska romaner och hoppas att fler kommer att översättas. Ett i dessa tider fåfängt hopp, med stor sannolikhet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)