Idag meddelades det att den finska författaren Sofi Oksanen får Nordiska rådets litteraturpris 2010 för sin roman Utrensning (utkom på svenska tidigare i år). Grattis till henne! Utrensning är den enda bok av henne som jag har läst, men den gav mersmak. Den är helt enkelt fruktansvärt bra. Läs vad DN skriver här. De svenska författare som var nominerade till årets pris var Steve Sem-Sandberg med De fattiga i Łódź och Ann Jäderlund med Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar.
Nordiska rådets litteraturpris är ett pris som för mig personligen inte betyder så mycket. Ibland går det till mycket läsvärda författare, ibland till - enligt min åsikt - sådana som bara är knepiga. Jag är glad att det i år gick till en ytterst läsvärd författare.
tisdag 30 mars 2010
Sommarens Böcker 2010
Bokälskarens Bibel - bokkatalogen (vare sig det är i vår-, sommar- eller höstversionen) från Svensk Bokhandel - bjöd på min glädje på några positiva överraskningar. Visserligen är utbudet något mindre än förra året, men det finns en hel del intressant att se fram emot. Vad sägs om nya böcker av författare som Donna Leon, Stephen King, Jette A Kaarsbøl, Håkan Nesser, Sadie Jones och Anne Tyler? Bara för att nämna några. En svensk debutant som verkar mycket intressant är Ann Syréhn Tomašević. En kanadensisk författare som jag inte känner till - Andrew Davidson - kommer ut med en bok som verkar lovande, Gargoylen. Optimal förlag ger ut två böcker med anknytning till Andra världskriget, Kristallnatten av Øyvind Fors och Sänkningen av Blücher den nionde april 1940 av Alf R Jacobsen. Jag, intresserad av Andra världskriget som jag är dock utan att vara nörd ifråga om det, tänker skaffa båda.
Ser redan fram emot Höstens Böcker 2010. Knäppt, va? Det är ju fortfarande mars och höst innebär en antågande vinter. Och jag hatar vintern...
Ser redan fram emot Höstens Böcker 2010. Knäppt, va? Det är ju fortfarande mars och höst innebär en antågande vinter. Och jag hatar vintern...
lördag 27 mars 2010
Två utlästa böcker
För ett par år sedan fick jag en del böcker av en släkting (en av få i släkten - förutom jag - som gillar böcker) som inte tyckte att hon längre hade plats för dem. Det är en salig blandning. Nu har jag av någon anledning läst två av dem i följd.
Marys Land av Lucia St.Clair Robson är en slags äventyrsroman, fast inte riktigt av det slag som man kan tro av det sliskiga omslaget. Den utspelar sig på 1600-talet och handlar om nybyggare och tvångsvärvade kolonister i det som ska bli Maryland (i USA). Man får följa ett antal personer under en tioårsperiod. Det handlar om religiösa motsättningar, kärlek (förstås), vedermödor, fördomar och mötet med indianerna. Boken är rappt skriven, lättläst och fordrar inte mycket - den duger som förströelse. Dess största brist tycker jag är den ofta episodiska och tämligen lösryckta berättarstilen.
Som en drottning av Rosa Montero är en bok av en helt annan karaktär. Tunn - inte ens 200 sidor - men tät, trots att den ibland gör pratiga utvikningar. På fliken står det att detta var den spanska författarinnan Rosa Monteros genombrott, och det kan man förstå. För det är en bra bok, kanske inte ypperlig (få är ju det), men definitivt läsvärd, det begränsade persongalleriet till trots - eller kanske just på grund av det. I stora drag handlar den om den bedagade nattklubbssångerskan Bella som numera till och med får ackompanjera sig själv på elorgel och hjälpa till med att servera, och om vad som händer när hon tror sig vara älskad, samt om den fisförnäme Antonio, som drömmer om att skapa en perfekt parfym. Bella och Antonio känner varandra sedan gammalt, eftersom de kommer från samma småstad någonstans i Spanien. Boken är ställvis ganska brutal och författaren väjer inte från vissa obehagligheter och inte från att skildra mänskliga skröpligheter. Den här boken kan nog vara ganska svår att få tag på idag (utgavs 1990), men den som lyckas får en bra roman som tack för besväret.
Marys Land av Lucia St.Clair Robson är en slags äventyrsroman, fast inte riktigt av det slag som man kan tro av det sliskiga omslaget. Den utspelar sig på 1600-talet och handlar om nybyggare och tvångsvärvade kolonister i det som ska bli Maryland (i USA). Man får följa ett antal personer under en tioårsperiod. Det handlar om religiösa motsättningar, kärlek (förstås), vedermödor, fördomar och mötet med indianerna. Boken är rappt skriven, lättläst och fordrar inte mycket - den duger som förströelse. Dess största brist tycker jag är den ofta episodiska och tämligen lösryckta berättarstilen.
Som en drottning av Rosa Montero är en bok av en helt annan karaktär. Tunn - inte ens 200 sidor - men tät, trots att den ibland gör pratiga utvikningar. På fliken står det att detta var den spanska författarinnan Rosa Monteros genombrott, och det kan man förstå. För det är en bra bok, kanske inte ypperlig (få är ju det), men definitivt läsvärd, det begränsade persongalleriet till trots - eller kanske just på grund av det. I stora drag handlar den om den bedagade nattklubbssångerskan Bella som numera till och med får ackompanjera sig själv på elorgel och hjälpa till med att servera, och om vad som händer när hon tror sig vara älskad, samt om den fisförnäme Antonio, som drömmer om att skapa en perfekt parfym. Bella och Antonio känner varandra sedan gammalt, eftersom de kommer från samma småstad någonstans i Spanien. Boken är ställvis ganska brutal och författaren väjer inte från vissa obehagligheter och inte från att skildra mänskliga skröpligheter. Den här boken kan nog vara ganska svår att få tag på idag (utgavs 1990), men den som lyckas får en bra roman som tack för besväret.
måndag 22 mars 2010
Orange-priset
Förra veckan publicerades den långa listan över de nominerade till årets Orange-pris (Orange Prize for Fiction), ett ganska nyinstiftat (1996) men redan prestigefyllt brittiskt litteraturpris, som är omdebatterat och något kontroversiellt eftersom det endast är öppet för kvinnliga författare (tänk motsatsen, att ett visst litteraturpris endast skulle vara öppet för manliga författare, så förstår man kanske varför det här priset är omdebatterat; men å andra sidan är kvinnliga författare ofta underrepresenterade bland vinnare och nominerade till många andra litteraturpris, så kanske har detta pris just därför ett existensberättigande). Merparten av de nominerade författarna är okända för mig, men några känner jag till sedan förut, som till exempel Sadie Jones, M J Hyland och 2009 års Booker-pristagare Hilary Mantel. En annan är den på Bokhora hyllade Lorrie Moore.
Dock - en av de nominerade böckerna har jag faktiskt redan läst (i julas). Det är The Help av amerikanskan Kathryn Stockett (Orange-priset må vara brittiskt, men det är öppet för kvinnliga författare som publicerat sig på engelska, oavsett varifrån de kommer). The Help utspelar sig i den amerikanska södern under tidigt 1960-tal. Huvudpersonerna är tre, två svarta kvinnor och en vit. De båda svarta kvinnorna, Aibileen (medelålders) och Minny (ung), arbetar som hembiträden hos vita. Den vita kvinnan, Skeeter, vill bli journalist och författare. Hon har nyss kommit tillbaka hem från college och upptäcker då att den kvinna som uppfostrat henne, det svarta hembiträdet Constantine, har avskedats och försvunnit och att ingen vill berätta för henne varför och vart. Av en händelse blir hon bekant med den utåt sett lugna Aibileen, som i sin tur är bekant med Minny.
Det här är en bok om rasdiskriminering, rasfördomar och kamp för rättvisa. Den är mycket amerikansk, men också mycket, mycket bra. Jag njöt av den hela vägen, trots att den kanske inte är en typ av bok som killar förväntas läsa. Skit samma, sådana fördomar bör också skrotas. The Help är upprörande, tragisk, hjärtevärmande, rolig, skrämmande och en hel skock andra adjektiv, samtliga med i detta fallet positiv laddning. Ett exempel på skrämmande: episoden då Aibileens arbetsgivare på grund av en grannes kommentar tvingar sin make att låta bygga en toalett i garaget, eftersom hon anser det olämpligt att hon placerar sin vita rumpa på samma toalett där hembiträdet tidigare placerat sin svarta dito. Ett exempel på roligt (och skrämmande): episoden där Minny får sparken sedan hon utan att kunna hejda sig protesterat när hennes vita arbetsgivare beordrat henne att tvätta tvätten för hand innan hon kör den i tvättmaskinen. Det skrämmande är rasismen och fördomarna och att det här förekom i ett inte allför avlägset förflutet. Kanske förekommer sådant här ännu.
The Help finns inte översatt till svenska och jag har ingen aning om ifall något förlag har planer på att översätta den. Trots att en hel del av dialogen och en del annat är skrivet på dialekt är det dock inte svårt att läsa den i original på engelska. Faktum är att jag tror att det är att föredra.
Jag har ju ingen aning om vem som kommer att vinna Orange-priset i år, men jag hoppas att Kathryn Stocketts bok i alla fall tar sig till den korta listan, för det är den sannerligen värd.
Dock - en av de nominerade böckerna har jag faktiskt redan läst (i julas). Det är The Help av amerikanskan Kathryn Stockett (Orange-priset må vara brittiskt, men det är öppet för kvinnliga författare som publicerat sig på engelska, oavsett varifrån de kommer). The Help utspelar sig i den amerikanska södern under tidigt 1960-tal. Huvudpersonerna är tre, två svarta kvinnor och en vit. De båda svarta kvinnorna, Aibileen (medelålders) och Minny (ung), arbetar som hembiträden hos vita. Den vita kvinnan, Skeeter, vill bli journalist och författare. Hon har nyss kommit tillbaka hem från college och upptäcker då att den kvinna som uppfostrat henne, det svarta hembiträdet Constantine, har avskedats och försvunnit och att ingen vill berätta för henne varför och vart. Av en händelse blir hon bekant med den utåt sett lugna Aibileen, som i sin tur är bekant med Minny.
Det här är en bok om rasdiskriminering, rasfördomar och kamp för rättvisa. Den är mycket amerikansk, men också mycket, mycket bra. Jag njöt av den hela vägen, trots att den kanske inte är en typ av bok som killar förväntas läsa. Skit samma, sådana fördomar bör också skrotas. The Help är upprörande, tragisk, hjärtevärmande, rolig, skrämmande och en hel skock andra adjektiv, samtliga med i detta fallet positiv laddning. Ett exempel på skrämmande: episoden då Aibileens arbetsgivare på grund av en grannes kommentar tvingar sin make att låta bygga en toalett i garaget, eftersom hon anser det olämpligt att hon placerar sin vita rumpa på samma toalett där hembiträdet tidigare placerat sin svarta dito. Ett exempel på roligt (och skrämmande): episoden där Minny får sparken sedan hon utan att kunna hejda sig protesterat när hennes vita arbetsgivare beordrat henne att tvätta tvätten för hand innan hon kör den i tvättmaskinen. Det skrämmande är rasismen och fördomarna och att det här förekom i ett inte allför avlägset förflutet. Kanske förekommer sådant här ännu.
The Help finns inte översatt till svenska och jag har ingen aning om ifall något förlag har planer på att översätta den. Trots att en hel del av dialogen och en del annat är skrivet på dialekt är det dock inte svårt att läsa den i original på engelska. Faktum är att jag tror att det är att föredra.
Jag har ju ingen aning om vem som kommer att vinna Orange-priset i år, men jag hoppas att Kathryn Stocketts bok i alla fall tar sig till den korta listan, för det är den sannerligen värd.
söndag 21 mars 2010
En gammal deckare
Läste nyligen ut Ålkistan av Jan Ekström, som ingick i den kortlivade serien Bonniers Kriminalklassiker. Den utspelar sig i Småland, vilket tilltalade smålänningen i mig, även om handlingen huvudsakligen är förlagd till Båraryd och Nissafors, som ligger i en del av Småland med vilken jag är sorgligt obekant.
Boken utgavs första gången 1967. Persongalleriet är godkänt, det finns åtskilliga tänkbara mördare. Den mördade, disponenten Fredner, är en genuint illa omtyckt person i trakten. Ekströms polishjälte, Bertil Durell, råkar befinna sig i Småland när liket hittas i en ålkista (tydligen en slags fångstanordning för ål, liknande en stor bur av trä som man kan gå ner i), och får ta hand om fallet. Vem har avlivat disponenten? Den nyblivna fästmön som är många år yngre, någon av fästmöns avdankade pojkvänner, någon av alla de som står i ekonomisk skuld till eller är ekonomiskt beroende av Fredner, någon annan? Läs boken och få svaret...
Ålkistan är en variation på gåtan med det slutna rummet. Ingången till ålkistan i romanen är nämligen låst med ett hänglås, och den enda nyckeln ligger i likets ficka, och liket ligger alltså i ålkistan. Boken är hyfsat bra, även om personteckningen inte är speciellt djup eller trovärdig, och som tidsfördriv och påminnelse om hur deckarna var förr i världen (innan de alltmer krystade seriemördarromanerna gjorde sitt intåg i genren) fungerar den gott.
Boken utgavs första gången 1967. Persongalleriet är godkänt, det finns åtskilliga tänkbara mördare. Den mördade, disponenten Fredner, är en genuint illa omtyckt person i trakten. Ekströms polishjälte, Bertil Durell, råkar befinna sig i Småland när liket hittas i en ålkista (tydligen en slags fångstanordning för ål, liknande en stor bur av trä som man kan gå ner i), och får ta hand om fallet. Vem har avlivat disponenten? Den nyblivna fästmön som är många år yngre, någon av fästmöns avdankade pojkvänner, någon av alla de som står i ekonomisk skuld till eller är ekonomiskt beroende av Fredner, någon annan? Läs boken och få svaret...
Ålkistan är en variation på gåtan med det slutna rummet. Ingången till ålkistan i romanen är nämligen låst med ett hänglås, och den enda nyckeln ligger i likets ficka, och liket ligger alltså i ålkistan. Boken är hyfsat bra, även om personteckningen inte är speciellt djup eller trovärdig, och som tidsfördriv och påminnelse om hur deckarna var förr i världen (innan de alltmer krystade seriemördarromanerna gjorde sitt intåg i genren) fungerar den gott.
söndag 7 mars 2010
Restless
Tidigt uppe för att titta på Vasaloppet och berövad min särbo A:s (love you) sällskap eftersom han har jobbarhelg. Kallt och djävligt är det ute, och mängder med snö. Den här förbannade vintern tar ju aldrig slut. Tur då att det finns bra böcker!
För ett tag sedan läste jag Restless av den brittiske författaren William Boyd. Det har tagit mig en viss tid att smälta boken, inte för att den var dålig, utan för att den var så fett bra (jag vet att jag vid trettioett års ålder är för gammal för fjortisjargong, men skit i det). För cirka tjugo år sedan översattes några romaner av William Boyd till svenska, men sedan blev det av någon anledning stopp, och med tanke på att översättningslitteraturen blir allt sällsyntare i Sverige lär man inte börja översätta honom igen. Vilken författare alla som inte kan/vill läsa honom på engelska går miste om!
Restless låter sig inte enkelt genrebestämmas - den har inslag av spionroman, thriller, psykologiskt drama, kärlekshistoria, spänning, whatever - jag kallar den helt enkelt en fruktansvärt bra roman. Den handlar om den ryskättade och i Frankrike bosatta Eva Delectorskaya, som efter att hennes älskade bror mördats av franska pro-nazister, låter sig värvas som spion för Storbritannien strax före kriget. Efter kriget byter hon identitet och hennes familj vet inget om hennes förflutna; såvitt de vet är hon lika brittisk som de. När Eva, som nu kallar sig Sally, många år senare börjar ge vinkar om att hon inte är den folk tror och påstår sig vara hotad till livet av "dem", tror hennes dotter att modern börjar bli senil. Mer än så vill jag inte avslöja av handlingen - läs boken istället! Restless fångade mig verkligen och kommer att stanna kvar länge i minnet. Och jag ska läsa mer av William Boyd, ska beställa en hög av hans böcker, till och med i häftat utförande, vilket väl visar hur såld jag, som är en sådan sucker för inbundet, är.
För ett tag sedan läste jag Restless av den brittiske författaren William Boyd. Det har tagit mig en viss tid att smälta boken, inte för att den var dålig, utan för att den var så fett bra (jag vet att jag vid trettioett års ålder är för gammal för fjortisjargong, men skit i det). För cirka tjugo år sedan översattes några romaner av William Boyd till svenska, men sedan blev det av någon anledning stopp, och med tanke på att översättningslitteraturen blir allt sällsyntare i Sverige lär man inte börja översätta honom igen. Vilken författare alla som inte kan/vill läsa honom på engelska går miste om!
Restless låter sig inte enkelt genrebestämmas - den har inslag av spionroman, thriller, psykologiskt drama, kärlekshistoria, spänning, whatever - jag kallar den helt enkelt en fruktansvärt bra roman. Den handlar om den ryskättade och i Frankrike bosatta Eva Delectorskaya, som efter att hennes älskade bror mördats av franska pro-nazister, låter sig värvas som spion för Storbritannien strax före kriget. Efter kriget byter hon identitet och hennes familj vet inget om hennes förflutna; såvitt de vet är hon lika brittisk som de. När Eva, som nu kallar sig Sally, många år senare börjar ge vinkar om att hon inte är den folk tror och påstår sig vara hotad till livet av "dem", tror hennes dotter att modern börjar bli senil. Mer än så vill jag inte avslöja av handlingen - läs boken istället! Restless fångade mig verkligen och kommer att stanna kvar länge i minnet. Och jag ska läsa mer av William Boyd, ska beställa en hög av hans böcker, till och med i häftat utförande, vilket väl visar hur såld jag, som är en sådan sucker för inbundet, är.
lördag 6 mars 2010
En bok av Reginald Hill
Jag läste nyligen ut en bok av den brittiske deckarförfattaren Reginald Hill. Jag är aningen kluven i min inställning till honom. Många höjer hans alster till skyarna, och bra är han, men inte så bra. Tycker jag i alla fall. Nåja, den jag läste den här gången var Återkallad till livet, en Dalziel- & Pascoe-deckare. Själva deckargåtan var inte så märkvärdig, men i den här boken är Hill fräckare och fränare än han brukar vara, vilket förstås innebär att Dalziel är extra tölpig. Här får Dalziel anledning att fara över pölen och sätta skräck i amerikanerna.
Bokens intrig handlar om ett mer än tjugo år gammalt mord som begicks på en herrgård i Yorkshire. Två personer dömdes som skyldiga, en hängdes. Den andra skulle också ha hängts, men benådades och har släppts ur fängelset efter alla dessa år, på grund av att tvivel väckts om hennes skuld och påståenden om oegentligheter från polisens sida under mordutredningen. Utredningen sköttes av Dalziels gamle läromästare och idol, den under tiden hädangångne Tallantire. Nu vill han rädda sin föregångares ära och eftersom Dalziel är Dalziel är det inte direkt med finess som han skrider till verket.
En bra deckare som inte når upp till allra yppersta brittiska klass, men faktiskt inte så värst långt därifrån - min starkaste invändning är att själva mordgåtan är i lättaste laget att klura ut.
Bokens intrig handlar om ett mer än tjugo år gammalt mord som begicks på en herrgård i Yorkshire. Två personer dömdes som skyldiga, en hängdes. Den andra skulle också ha hängts, men benådades och har släppts ur fängelset efter alla dessa år, på grund av att tvivel väckts om hennes skuld och påståenden om oegentligheter från polisens sida under mordutredningen. Utredningen sköttes av Dalziels gamle läromästare och idol, den under tiden hädangångne Tallantire. Nu vill han rädda sin föregångares ära och eftersom Dalziel är Dalziel är det inte direkt med finess som han skrider till verket.
En bra deckare som inte når upp till allra yppersta brittiska klass, men faktiskt inte så värst långt därifrån - min starkaste invändning är att själva mordgåtan är i lättaste laget att klura ut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)