Eriks bok

För ett antal år sedan läste jag den finlandssvenske författaren Lars Sunds böcker Colorado Avenue och Lanthandlerskans son i en följd. Då hade den tredje delen i trilogin, Eriks bok, ännu inte kommit ut och jag hade ingen aning om att den var på väg heller. Jag köpte den (inbunden, förstås :-)) när den kom ut, men av olika anledningar blev det inte av att läsa den förrän nu.

De här tre böckerna utspelar sig huvudsakligen i ett fiktivt landskap, Siklax, i finska Österbotten. Miljöerna är färgrikt och mycket väl återgivna, trots att det alltså handlar om ett fiktivt område. Eriks bok utspelar sig från 1930-talet och fram till millennieskiftet. Titelpersonen Erik är barnbarn till huvudpersonen Dollar-Hanna i Colorado Avenue. Han deltar i finska vinterkriget och i fortsättningskriget, något som får en avgörande betydelse för hans framtid.

I början tyckte jag att boken var något splittrad - ett myller av personer, inklusive en berättare i jag-form som kan se och samtala med döda, många kronologiska hopp fram och tillbaka - men när jag väl kom in i boken njöt jag av en nästan fulländad läsupplevelse. Beskrivningen av det finska samhällets kluvenhet under och efter andra världskriget är dessutom mycket upplysande, liksom de konflikter som fanns (finns?) mellan svensk- och finsktalande. Eriks bok nominerades till Finlandia-priset, vilket är högst begripligt (fast priset gick till någon annan). En upplysande, medryckande, komisk, tragisk, ibland absurd bok, läsvärd för alla som är det minsta intresserade av vårt östra grannland, och kanske även för alla som inte är det. Läs och njut!

Orhan Pamuk

Nu när jag ändå är igång och får tangentbordet att glöda (haha) vill jag slå ett slag för Orhan Pamuk, den turkiske författaren som erhöll Nobelpriset i litteratur 2006. Han är i mitt tycke en av de mest läsbara nobelpristagarna under senare år, tillsammans med Doris Lessing, men till skillnad från Lessing är han, återigen i mitt tycke, något förbisedd av publiken. Vet inte vad det är som gör att de flesta är kallsinniga, kanske att han är från Turkiet och folk inbillar sig att han inte kan ha något att säga som är relevant bara för att han är från en kultur som är tämligen annorlunda än den svenska. Men han är verkligen läsvärd. Jag har inte läst alla hans böcker som finns översatta till svenska, men en hel del, och är förtjust, förförd, förgapad, kalla det vad man vill. Han skriver kanske inte världens mest lättillgängliga prosa och hans berättelser fordrar en del av läsaren, men ibland är detta bra, och det är det i detta fall. Så ett gott råd: läs Orhan Pamuks romaner och stifta bekantskap med en värld som är annorlunda än vår men inte så annorlunda som man kan tro! En bra introduktion till hans författarskap är Den svarta boken, även om min personliga favorit, hittills, är Snö.

Nordisk jämförelse

Norden - här menar jag alltså Sverige, Danmark, Finland, Norge och Island - har mycket gemensamt, men hur står det till med litteraturen i respektive land? Inte för att jag är någon expert, inte ens skuggan av en, så det här är bara litet egna funderingar kring saken. Svensk litteratur verkar för tillfället mest bestå av deckare, obegripliga formexperiment (läs Lotta Lotass), och mer eller mindre lyckade episka försök. Jag har inget emot svenska deckare, jag är ingen snobb på det sättet, jag gillar deckare och medger det gärna. Men jag vill inte bara läsa deckare när jag läser svensk litteratur. Det jag tycker att jag saknar i den samtida svenska litteraturen är episka berättelser, gärna långa, gärna med handlingen utspänd över en hel eller varför inte flera generationer. Naturligtvis saknas inte den här litteraturformen helt, men den är sällsynt.

Den norska litteraturen framstår för mig personligen just nu som betydligt hetare än den danska, med författare som Herbjørg Wassmo, Roy Jacobsen, Karin Fossum, Erik Fosnes Hansen, med åtskilliga flera. Den danska litteraturen kan förvisso ståta med Carsten Jensen, som jag personligen gillar, men sedan är det rätt tunt, tycker jag. Trisse Gejl är bra, men bara en av hennes romaner finns översatt till svenska. Vill man läsa de övriga är man hänvisad till att läsa dem på originalspråk, vilket i och för sig inte är någon omöjlighet, utan lättare än man tror.

Finsk litteratur översätts alltför sällan till svenska. Det, och det faktum att jag inte kan finska, gör att jag har tämligen dålig koll på den finska litteraturen, förutom den finlandssvenska, där man kan hitta riktiga guldkorn (och jag menar inte Monica Fagerholm, även om jag faktiskt gillar de flesta av hennes böcker). Ibland verkar det som om det enda som översätts från finska är Arto Paasilinna och det är ju okej om man gillar skrönor - vilket jag gör ibland - men i vår ger härliga Brombergs förlag ut en ny titel av Kari Hotakainen, som jag personligen ser fram emot.

Isländsk litteratur då? Jag talar inte isländska och kan inte läsa språket, så jag är hänvisad till översättningar, och de myllrar ju inte direkt på den svenska bokmarknaden. Det är Arnaldur Indriðason och på senare år Jón Kalman Stefánsson samt några kvinnliga författare vars verk jag tyvärr är obekant med. Arnaldur är ju i en klass för sig om man gillar deckare, Stefánsson om man gillar något mörkare. Stefán Máni kom med en ruggig men bra bok på svenska i höstas. Den isländska litteraturen verkar trots krisen blomstra, som tur är! Einar Kárasons trilogi om isländskt liv efter andra världskriget har några år på nacken men är fortfarande i hög grad läsvärd, liksom ett par av Steinunn Sigurðardóttirs tidiga böcker. Jag gillar stämningen i många isländska romaner och hoppas att fler kommer att översättas. Ett i dessa tider fåfängt hopp, med stor sannolikhet.