Jag brukar inte läsa två deckare i följd, men nu har jag alltså gjort det, det är inte första gången och det lär inte vara sista heller. Först läste jag Den ammande polisen av Birgitta Edlund, och sedan Snöjungfrun av Leena Lehtolainen.
Den ammande polisen utspelar sig i Filipstad, dock i ett Filipstad som Edlund säger sig ha hittat på, även om alla likheter med det verkliga Filipstad är avsiktliga. Den börjar med att en astmasjuk flicka avlider dagen innan sin sexårsdag efter att ha badat i en liten tjärn ett litet stycke bakom sitt dagis. Flickans föräldrar är invandrare från Finland, pappan arbetar till sjöss och på tåget från Stockholm, där han gått iland efter att ha fått det hemska beskedet om dotterns död, blir han bekant med romanens titelperson, den mammalediga miljöpolisen Maria Lindh, som är på väg till sina svärföräldrar i Filipstad för ett längre besök tillsammans med sin lilla dotter. Parallellt får vi även följa en grekisk kvinna som flyr hemlandet sedan hennes make torterats ihjäl av militärjuntan. Hon hamnar i Sverige där hon föder deras son, som sedan övertar detta spår i handlingen.
Snöjungfrun utspelar sig huvudsakligen i Esbo inte långt från Helsingfors. Några veckor innan jul föreläser polisen Maria Kallio om självförsvar på en kvinnogård, där män är portförbjudna. Gården, som ligger lantligt, ägs och drivs av en kvinna vid namn Elina Rosberg. Strax efter jul hittas Elina Rosberg död under en gran ett bra stycke från gården, klädd i föga mer än nattlinne (vädret var mycket kallt). Olyckshändelse, självmord eller mord? Det är inte spoilervarning på att avslöja att det är mord.
Det är två mycket olika deckare. Det går inte att ta miste på Edlunds engagemang mot miljöbrott, självgoda kommunalpampar, militärjuntor, förfulningen av småstäderna och glesbygdens avfolkning. Detta är vad boken egentligen handlar om. Den ammande polisen, Maria Lindh, förblir en bifigur, dessutom en platt tecknad sådan. Platta och endimensionella personteckningar är för övrigt legio i den här boken, som inte är särskilt spännande, där det rätt tidigt framgår hur saker och ting hänger ihop och som bjuder på som mest en halv överraskning. Språket är knackigt och skulle ha behövt en bättre redaktör. De två huvudspåren i boken - den döda flickan och den grekisk-svenske mannen - har inga förbindelselänkar förutom Filipstad. Det känns litet hafsigt. Jag tror att Edlund har skrivit ett par böcker till om Maria Lindh. Jag ska inte säga att jag inte kommer att läsa dem, för det vet man inte, men det kommer att dröja.
Lehtolainens bok, som jag läst i översättning eftersom jag inte kan finska, har ett mycket bättre språk, ett annat driv i handlingen, en annan nivå på gestaltningen, allt är inte svart eller vitt. Intrigen är litet snårig men på det hela trovärdig och miljöskildringarna bra utan att vara utdragna. Visst kan en del inslag klassas som überdramatiska, men egentligen gör det inte så mycket. Svårare att överse med, åtminstone för mig, är dock att flera trådar blir hängande lösa. Nu menar jag inte att en deckare in i minsta detalj måste redovisa ledtrådar, sidospår osv. Dock handlar de lösa trådarna i Snöjungfrun om småsaker, så egentligen är min invändning inte så allvarlig. Kommer jag att läsa mer av Leena Lehtolainen? Ja! Och till min glädje har jag upptäckt att en av hennes böcker ges ut av Bazar Förlag i vår. Ett måste-köp.
