Ett glädjeskutt blev det när jag upptäckte att en av mina största favoritförfattare, Barbara Vine aka Ruth Rendell, kommer med en ny bok i december, The Child's Child. Av beskrivningen att döma en synnerligen intressant bok. Längtar redan.
Någon bokmässa blir det inte för mig i år heller. Mitt nuvarande hälsotillstånd tillåter inte en så lång resa och ännu mindre tillåter det timtals promenerande på mässgolv. Förhoppningsvis är det annorlunda nästa år.
Visar inlägg med etikett Allmänt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Allmänt. Visa alla inlägg
måndag 24 september 2012
lördag 9 juni 2012
En liten betraktelse om hälsa
Sedan drygt ett år är min fordom goda hälsa ett minne blott. Visst, det går åt rätt håll, med små, små myrsteg. Men det läkarna säger är att det kan ta två eller tre år innan jag blir återställd, om jag blir det. Det är nämligen förtidigt att avgöra om huruvida de besvär jag har kommer att försvinna eller ej.
Som barn var jag för det mesta frisk, bortsett från barnsjukdomar och halsflussar och vanliga förkylningar. I min ungdom hade jag mycket god hälsa, blev sällan ens snuvig. Samma sak som vuxen. Men så i början februari-mars förra året smög sig den neurologiska sjukdomen sakta över mig. Det jag först förlorade var förmågan att gå. Händerna brakade samman inom loppet av tio dagar, med känselbortfall främst i fingrarnas och händernas insidor, samtidigt som kraften och finmotoriken mer eller mindre kollapsade.Jag förvandlades inom loppet av två månader till ett kolli.
Sjukvården får mycket kritik, men jag vill hävda att jag fick över lag mycket god hjälp av kunnig personal, alltid tjänstvilliga och kunniga och alltid vänliga (med något undantag som bekräftar regeln).
Jag som under hela min anställningstid ytterst sällan var sjuk, inte vabbade (har inga barn) tog ytterst illa vid mig psykiskt under den här perioden. Djup depression. Jag var på tre olika sjukhus. Jag ville stundtals dö.
Men med idog träning har jag faktiskt blivit bättre. Mina muskler har åter så sakteliga början återkomma. Jag kan gå. Jag kan, sittande vid spisen, tillaga enkla rätter. Jag kan inte bädda min säng, inte handla ensam, inte tvätta utan hjälp - bara tre exempel på vad jag inte kan.
Men jag har bestämt mig; Jag vill bli mitt gamla, friska jag! No going back!
Som barn var jag för det mesta frisk, bortsett från barnsjukdomar och halsflussar och vanliga förkylningar. I min ungdom hade jag mycket god hälsa, blev sällan ens snuvig. Samma sak som vuxen. Men så i början februari-mars förra året smög sig den neurologiska sjukdomen sakta över mig. Det jag först förlorade var förmågan att gå. Händerna brakade samman inom loppet av tio dagar, med känselbortfall främst i fingrarnas och händernas insidor, samtidigt som kraften och finmotoriken mer eller mindre kollapsade.Jag förvandlades inom loppet av två månader till ett kolli.
Sjukvården får mycket kritik, men jag vill hävda att jag fick över lag mycket god hjälp av kunnig personal, alltid tjänstvilliga och kunniga och alltid vänliga (med något undantag som bekräftar regeln).
Jag som under hela min anställningstid ytterst sällan var sjuk, inte vabbade (har inga barn) tog ytterst illa vid mig psykiskt under den här perioden. Djup depression. Jag var på tre olika sjukhus. Jag ville stundtals dö.
Men med idog träning har jag faktiskt blivit bättre. Mina muskler har åter så sakteliga början återkomma. Jag kan gå. Jag kan, sittande vid spisen, tillaga enkla rätter. Jag kan inte bädda min säng, inte handla ensam, inte tvätta utan hjälp - bara tre exempel på vad jag inte kan.
Men jag har bestämt mig; Jag vill bli mitt gamla, friska jag! No going back!
lördag 31 december 2011
Nyårsafton
Så längesedan det är jag senast skrev något här. Så kan det gå... Har haft, och har alltjämt, stora problem med hälsan, senast i något som faktiskt är invalidiserande. Men nu är jag, förhoppningsvis, på bättringsvägen och eftersom det idag är det gamla årets sista dag hoppas jag att 2012 visar sig bli ett, sett ur min personliga synvinkel, bättre år än 2011. 2011 kommer jag att minnas som året då så mycket skulle ske (bland annat hade min särbo och jag planerat att flytta ihop, köpa hus tillsammans, skaffa nya jobb... för att nämna några saker), men inget av det planerade skedde. Istället blev det sjukskrivning, en flera månader lång sjukhusvistelse (på tre olika sjukhus), fortlöpande sjukgymnastik, en ständig kamp för att återfå hälsa och rörlighet. Den kampen pågår fortfarande och lär inte kunna avslutas inom överskådlig framtid.
Under mer än tre månader kunde inte jag, läs- och bokmissbrukaren, bokstavligt talat inte hålla i en bok. Att jag nu är på väg att bli bättre tackar jag min envishet, men ännu mera mina nära och kära för. De har aldrig svikit, inte ens när jag själv varit inställd på att ge upp, inte ens när jag sagt rätt gräsliga saker till dem. Tack! I'll love you till the end of time and beyond it too.
Under de senaste månaderna har jag läst en hel del, mellan gymnastik- och träningspassen. Jag tänker inte skriva några recensioner eller omdömen idag, det här får räcka. Men jag är även tacksam mot min älskade mormor, sedan länge borta, för att hon uppväckte kärleken till det skrivna ordet hos mig när jag var liten. Tack, mormor, din egen kärlek till böcker och ord och språk räddade många år senare förståndet, och kanske livet, på din dotterson.
Alltså ett nytt år snart. Jag hoppas på ett gott år, inte enbart för mig personligen, utan för alla. Nu ska jag snart äta mat som jag inte själv tillagat utan det har min särbo gjort, en garanti för att det kommer att smaka gott.
Gott nytt år!
Under mer än tre månader kunde inte jag, läs- och bokmissbrukaren, bokstavligt talat inte hålla i en bok. Att jag nu är på väg att bli bättre tackar jag min envishet, men ännu mera mina nära och kära för. De har aldrig svikit, inte ens när jag själv varit inställd på att ge upp, inte ens när jag sagt rätt gräsliga saker till dem. Tack! I'll love you till the end of time and beyond it too.
Under de senaste månaderna har jag läst en hel del, mellan gymnastik- och träningspassen. Jag tänker inte skriva några recensioner eller omdömen idag, det här får räcka. Men jag är även tacksam mot min älskade mormor, sedan länge borta, för att hon uppväckte kärleken till det skrivna ordet hos mig när jag var liten. Tack, mormor, din egen kärlek till böcker och ord och språk räddade många år senare förståndet, och kanske livet, på din dotterson.
Alltså ett nytt år snart. Jag hoppas på ett gott år, inte enbart för mig personligen, utan för alla. Nu ska jag snart äta mat som jag inte själv tillagat utan det har min särbo gjort, en garanti för att det kommer att smaka gott.
Gott nytt år!
måndag 12 juli 2010
Fantastiska noveller
Jag är morgonpigg. Min särbo är inte det och sover som en stock. Jag avskyr att sitta vid datorn när vi är tillsammans, men under rådande omständigheter gör det ju inget. ;-) Idag är jag nog extra morgonpigg (även om "pigg" nog kanske inte är rätta ordet), på grund av den kvävande värmen. Jag hatar vinter och köld, men jag tycker också nästan lika illa om överdriven, ihållande värme. Fy tjyven, som de gamla sade i min barndomsbygd.
Men det här skulle inte handla om min särbos eller mina morgonegenskaper eller om vädret, utan om Alice Munros bok Äpplen eller apelsiner. Det är en novellsamling som Norstedts gav ut 1993, således en gammal bok - gammal dagens läge i alla fall, där boken är färskvara. Jag läser sällan novellsamlingar, eftersom de ofta lämnar mig frustrerad. Det här är första gången jag läser något av Alice Munro, men jag är djupt imponerad av hennes novellkonst. Inte en enda av de tio novellerna i den här samlingen är ens i närheten av medioker, än mindre dålig - de är samtliga otroligt bra. Jag tyckte allra bäst om den inledande novellen, Ungdomsvännen, som innehåller tillräckligt med stoff för en tjock roman. Ändå lyckas Munro tillfredsställa en novellskeptiker som jag och hon gör det det med besked. Titelnovellen Äpplen eller apelsiner handlar om Murrays och Barbaras äktenskap - en, som det visar sig, inte okomplicerad historia. Novellen Meneseteung hör även den till en av samlingens absoluta höjdpunkter.
Jag har svårt att sätta fingret exakt på vad det är som gör Munros noveller så bra. Den ypperliga språkhanteringen, som även gick fram i den här översättningen? Den skenbara stillsamheten, som döljer stor både yttre och inre dramatik? Frånvaron av sentimentalitet men närvaron av en känslighet för novellernas personer? Den fridsamma humorn som aldrig blir elak eller nedlåtande? Något annat? Alltsammans? Jag gissar på alltsammans och tror även att det är ännu fler saker än de nämnda som gör henne så bra.
Till min glädje har jag konstaterat att den senaste av Alice Munros novellsamlingar ges ut av Bokförlaget Atlas i augusti med den svenska titeln För mycket lycka. Den tänker jag köpa. Definitivt.
Men det här skulle inte handla om min särbos eller mina morgonegenskaper eller om vädret, utan om Alice Munros bok Äpplen eller apelsiner. Det är en novellsamling som Norstedts gav ut 1993, således en gammal bok - gammal dagens läge i alla fall, där boken är färskvara. Jag läser sällan novellsamlingar, eftersom de ofta lämnar mig frustrerad. Det här är första gången jag läser något av Alice Munro, men jag är djupt imponerad av hennes novellkonst. Inte en enda av de tio novellerna i den här samlingen är ens i närheten av medioker, än mindre dålig - de är samtliga otroligt bra. Jag tyckte allra bäst om den inledande novellen, Ungdomsvännen, som innehåller tillräckligt med stoff för en tjock roman. Ändå lyckas Munro tillfredsställa en novellskeptiker som jag och hon gör det det med besked. Titelnovellen Äpplen eller apelsiner handlar om Murrays och Barbaras äktenskap - en, som det visar sig, inte okomplicerad historia. Novellen Meneseteung hör även den till en av samlingens absoluta höjdpunkter.
Jag har svårt att sätta fingret exakt på vad det är som gör Munros noveller så bra. Den ypperliga språkhanteringen, som även gick fram i den här översättningen? Den skenbara stillsamheten, som döljer stor både yttre och inre dramatik? Frånvaron av sentimentalitet men närvaron av en känslighet för novellernas personer? Den fridsamma humorn som aldrig blir elak eller nedlåtande? Något annat? Alltsammans? Jag gissar på alltsammans och tror även att det är ännu fler saker än de nämnda som gör henne så bra.
Till min glädje har jag konstaterat att den senaste av Alice Munros novellsamlingar ges ut av Bokförlaget Atlas i augusti med den svenska titeln För mycket lycka. Den tänker jag köpa. Definitivt.
lördag 20 februari 2010
Snö
Nej, det här inlägget handlar inte om Orhan Pamuks roman Snö, inte om böcker överhuvudtaget, utan om det där vita som faller från skyn och som den här skitvintern aldrig tycks upphöra att falla. Jag avskyr snö till och börja med, och nyss ringde min särbo A och var insnöad i bokstavlig bemärkelse - vi kommer alltså inte att träffas idag. Så nu hatar jag snön ännu mer.
Och nu har jag skrivit av mig en del av vreden, men inte slutar det att snöa för det. :-(
Och nu har jag skrivit av mig en del av vreden, men inte slutar det att snöa för det. :-(
söndag 22 november 2009
Bra läsning
Läste nyligen ut Falska förespeglingar av Margaret Yorke. Jag har tidigare läst flera av hennes böcker, och man blir sällan besviken. Så inte heller denna gång, snarare tvärtom. Det här är en av hennes allra bästa böcker, med ett persongalleri som känns trovärdigt. Slutet är, som ofta hos Yorke, både oväntat och tragiskt.
Den svininfluensavaccinerade armen värker fortfarande, men inte lika mycket. Det knasiga är att den ovaccinerade armen har börjat sympativärka. Hmm...
Den svininfluensavaccinerade armen värker fortfarande, men inte lika mycket. Det knasiga är att den ovaccinerade armen har börjat sympativärka. Hmm...
lördag 21 november 2009
Svinis och Deckardrottningar
Svinis (dvs svininfluensan) och deckardrottningar hör väl inte direkt ihop, men det struntar jag i. Jag vaccinerade mig mot svinis igår och idag gör det svinont i armen och den har svullnat, men hittills har jag inte fått feber eller något annat skit, ta i trä.
Sedan har jag funderat litet kring detta med Deckardrottningar. Inte för att det är ett löjligt ord, utan snarare har jag grunnat på hur våra inhemska deckardrottningar står sig i den internationella konkurrensen. Svenska deckare säljer tydligen fortfarande bra utomlands. Jag läser gärna deckare, men jag har inte läst alla de svenska så kallade deckardrottningarna (inte alla de utländska heller). Jag tycker att de svenska kvinnliga deckarförfattarna överlag håller en hyfsad standard, men få, om ens någon, når ens i sina bästa stunder upp till nivåer där giganter som P D James, Ruth Rendell, Karin Fossum, Elizabeth George (som dock är ojämn), hederliga gamla Agatha Christie med flera befinner sig. Åsa Larsson skriver bra och hennes historier är också bra. Anna Jansson är för det mesta bra, men litet ojämn ibland. När hon skriver bra är hon riktigt bra, när hon inte gör det är hon kass. Liza Marklund är inte värd besväret att läsa. Camilla Läckberg skriver som en sjundeklassare som brukar få beröm för sina uppsatser, vilket är synd eftersom hennes historier oftast är hyfsat bra. Karin Alvtegen skrev bra men hon har ju deklarerat att hon inte ska skriva fler deckare. Flera av de nyare förmågorna har jag inte hunnit bekanta mig med ännu, som Ann Rosman och Veronica von Schenk.
Slutsats: Ryck upp er, för jag tror att flera av er kan bättre! (De manliga svenska deckarförfattarna ska jag skriva om en annan gång.)
Sedan har jag funderat litet kring detta med Deckardrottningar. Inte för att det är ett löjligt ord, utan snarare har jag grunnat på hur våra inhemska deckardrottningar står sig i den internationella konkurrensen. Svenska deckare säljer tydligen fortfarande bra utomlands. Jag läser gärna deckare, men jag har inte läst alla de svenska så kallade deckardrottningarna (inte alla de utländska heller). Jag tycker att de svenska kvinnliga deckarförfattarna överlag håller en hyfsad standard, men få, om ens någon, når ens i sina bästa stunder upp till nivåer där giganter som P D James, Ruth Rendell, Karin Fossum, Elizabeth George (som dock är ojämn), hederliga gamla Agatha Christie med flera befinner sig. Åsa Larsson skriver bra och hennes historier är också bra. Anna Jansson är för det mesta bra, men litet ojämn ibland. När hon skriver bra är hon riktigt bra, när hon inte gör det är hon kass. Liza Marklund är inte värd besväret att läsa. Camilla Läckberg skriver som en sjundeklassare som brukar få beröm för sina uppsatser, vilket är synd eftersom hennes historier oftast är hyfsat bra. Karin Alvtegen skrev bra men hon har ju deklarerat att hon inte ska skriva fler deckare. Flera av de nyare förmågorna har jag inte hunnit bekanta mig med ännu, som Ann Rosman och Veronica von Schenk.
Slutsats: Ryck upp er, för jag tror att flera av er kan bättre! (De manliga svenska deckarförfattarna ska jag skriva om en annan gång.)
lördag 14 november 2009
Varför läser man?
Ja, varför gör man det? Jag antar att det kan finnas många olika skäl till det, och det finns ju inget som säger att en person bara kan ha ett enda skäl. Jag läser för att koppla av, för att lära mig nya saker, för att underhållas och ibland för att utmana mig själv (till exempel ge mig på en genre som jag vanligtvis undviker, eller - vilket händer betydligt oftare - läsa en bok som jag av en eller annan anledning uppfattar som "svår"). Oftast läser jag dock helt enkelt för att jag älskar böcker och läsning och att kliva in i en annan verklighet och för att jag helt enkelt inte kan låta bli. Boknarkoman? Bokmissbrukare? Bokoholist? Jag vet inte vad man ska kalla det. Det kanske inte måste kallas för något.
Min far läste ibland när han hade tid. Min mor växte upp i ett läsande hem och kanske som en reaktion på detta har hon knappt läst en bok sedan hon flyttade hemifrån. Min äldste, tyvärr framlidne, bror, läste en bok någon gång då och då. Min andre bror har inte tid att läsa. Min syster gick bort innan hon uppnått läsåldern. Mina farföräldrar drev lantbruk och att läsa hade de inte tid med. Jag vet inget om min morfars läsvanor eftersom han gick bort när min mor var barn. Återstår alltså mormor, som var en bokslukare av enorma mått. En del böcker var hon tvungen att läsa på grund av sitt yrke, men hon läste mer eller mindre jämt. Det måste vara från henne jag fått min läslusta. Tack, mormor! :)
Min far läste ibland när han hade tid. Min mor växte upp i ett läsande hem och kanske som en reaktion på detta har hon knappt läst en bok sedan hon flyttade hemifrån. Min äldste, tyvärr framlidne, bror, läste en bok någon gång då och då. Min andre bror har inte tid att läsa. Min syster gick bort innan hon uppnått läsåldern. Mina farföräldrar drev lantbruk och att läsa hade de inte tid med. Jag vet inget om min morfars läsvanor eftersom han gick bort när min mor var barn. Återstår alltså mormor, som var en bokslukare av enorma mått. En del böcker var hon tvungen att läsa på grund av sitt yrke, men hon läste mer eller mindre jämt. Det måste vara från henne jag fått min läslusta. Tack, mormor! :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)