Kort om bokrean

Årets bokrea kändes mer urvattnad än förra året, men jag tycker nog fortfarande att den lever. Jag köpte inte så mycket, och precis som jag trodde blev det mindre köpt via nätet än de senaste åren. Delvis beror det nog som sagt på likartat utbud, men också, förstås, på att jag är ganska otålig och köper böckerna när de kommer ut, jag orkar bara i undantagsfall vänta ett par år på att en viss bok ska bli billig på rean, om den ens kommer dit. För det är ju så numera att inte alla titlar kommer till rean. Förlagen lär hellre skicka vissa titlar till papperskvarnen än till rean. Tyvärr.

Bokrea 2010

Imorgon börjar den alltså, bokrean 2010. I år känns den ganska tunn, med väldigt små skillnader i utbudet mellan olika kedjor och butiker. Förr brukade bokrean vara min favoritdag på året, snäppet bättre än julafton, men entusiasmen har falnat något. Visst, jag tänker besöka två boklådor i två olika städer, så likgiltig är jag inte. ;-) Jag tänker mig nog göra ett eller annat fynd, och säkerligen komma hem med någon bok som jag inte kan förstå varför jag köpt. Och ja, jag tänker nog köpa en del på nätet också, men troligtvis mindre än de senaste åren. Det beror mest på att utbudet i nätbokhandlarna är förvillande likt det i de fysiska bokhandlarna, något som inte alltid varit fallet tidigare. Ändå - länge leve bokrean! Jag skulle trots avtagande entusiasm och ett allt magrare utbud sakna den enormt om den försvann, som vissa olyckskorpar tycks vilja att den ska.

Utläst: en biografi

För en tid sedan läste jag ut en biografi över Georgiana, hertiginna av Devonshire. Boken heter helt enkelt Georgiana och är skriven av Amanda Foreman. Georgiana var född lady Georgiana Spencer (samma släkt som en gång skulle producera lady Diana) och gifte sig i tonåren med hertigen av Devonshire, en tillknäppt man som motvilligt tog sig an de politiska ambitioner som medföljde hans samhällsställning. Vi talar här om brittisk crème de la crème i slutet av 1700-talet och precis i början av 1800-talet. Georgiana blev, trots att kvinnor givetvis saknade rösträtt vid denna tid, indragen i politiken, för whig-partiet och i synnerhet för whig-politikern Charles James Fox.

Boken är utförlig, särskilt i de stycken som handlar om tidens politik och om Georgianas deltagande i denna. Det är dock svårare att få grepp om personen Georgiana, hertiginna av Devonshire. Det kan delvis bero på att många av hennes brev förstördes eller censurerades av hennes pryda 1800-talsättlingar. Georgiana levde nämligen ingen oförvitligt liv. Sedan hon efter ett antal missfall och två döttrar födde sin make den arvinge han ville ha, brydde han sig inte mycket om henne, utan inledde andra förhållanden, vilket även Georgiana gjorde; i början av 1790-talet fick hon ett utomäktenskapligt barn. Dessutom levde hon i ett slags ménage à trois, med sig själv, maken och en kvinna vid namn lady Elizabeth Foster som deltagare. Maken fick två utomäktenskapliga barn med Elizabeth, eller Bess som hon kallades, och efter Georgianas död gifte han sig med henne. Georgianas och Bess förhållande är mer tvetydigt.

Det kan tyckas kruttorrt att läsa en biografi om i Sverige nästan okända människor. Men boken är faktiskt bra och insiktsfull. Åtminstone fick jag lära mig en hel del. Dessutom var det ingen ssss-biografi (ssss = snask, smask, slask, skandal), en subgenre inom biografiskrivandet som jag inte har något till övers för. Vill man lära sig något om högreståndskvinnors liv i England under 1700-talet är det här en bok. Det som den eventuellt kan kritiseras för är att kvinnor, eller människor överhuvudtaget, som inte tillhörde dessa kretsar är mer eller mindre osynliga. Men det är ju en biografi, inget socialt reportage om läget 200 år tillbaka i tiden.

Fysiska boken vs. läsplattan

Nu, efter att ha skottat fram bilen ur det förbannade snömoraset, tänkte jag skriva om något som jag kom att fundera på medan jag skottade (för att behålla lugnet; att skotta snö gör mig asförbannad, och plockar fram mina värsta sidor). Den fysiska boken vs. läsplattan, eller snarare 20 situationer där den fysiska boken bankar skiten ur läsplattan.

1. Din läsplatta drabbas av något elektroniskt fel och pajar ihop.
2. Du glömmer din läsplatta på tåget/bussen/tunnelbanan/flyget/i taxin och får den inte tillbaka.
3. Du eller någon annan råkar tappa din läsplatta i golvet/marken så att den går sönder.
4. Du glömmer din läsplatta i soffan och du eller någon annan råkar sätta sig på den så att den går sönder.
5. Du eller någon annan råkar spilla vatten (eller annan vätska) på din läsplatta så att den kortsluts/pajar ihop/vägrar fungera.
6. Den sortens uppladdningsbara batterier som din läsplatta drivs med blir utslitna och när du ska skaffa nya upptäcker du att just det märket har utgått ur sortimentet och dessutom att inget annat tillgängligt märke passar din läsplatta.
7. Du eller någon annan råkar trampa på eller sparka till din läsplatta så att den går sönder (av okänd anledning ligger den på golvet).
8. Dina eller någon annans barn leker i ett obevakat ögonblick med din läsplatta och efteråt fungerar den inte.
9. Din läsplatta blir antik efter ett par år och de nya sorterna är inte kompatibla så du kan inte överföra böckerna i din gamla läsplatta till din nya.
10. Du råkar glömma din läsplatta i bilen en het sommardag och den kvävande värmen i bilen gör att din läsplatta skär ihop.
11. Du lånar ut din läsplatta till någon som slarvar bort den och därmed är alla böcker du hade sparade i den förlorade.
12. Du själv råkar slarva bort din läsplatta och därmed är alla... ja, som ovan.
13. Du läser på din läsplatta på kvällen innan du ska sova och råkar somna och i sömnen råkar du ligga sönder läsplattan.
14. Nedladdningsbara böcker kommer i ett nytt format som inte är kompatibelt med din läsplatta, så du måste antingen avstå från dessa böcker eller köpa en ny läsplatta som kostar skjortan.
15. Din läsplatta försvinner på något mystiskt sätt när du flyttar och du som hade 150 böcker i den...!
16. Någon samvetslös individ snor din läsplatta.
17. Du och din respektive grälar och i stundens hetta kommer din läsplatta emellan och din respektive slår med berått mod sönder den.
18. Du läser på din läsplatta på stranden men kombinationen sand, värme och fukt gör att den pajar ihop.
19. Din läsplatta ligger på ett bord och du eller någon annan städar/går förbi och råkar stöta till bordet så att din läsplatta ramlar i golvet och går sönder.
20. När din läsplatta är ohjälpligt sönder hamnar den bland andra elektroniska sopor och till skillnad från den fysiska boken är den inte återvinningsbar.

Såja...! De flesta av dessa missöden kan ju förstås även drabba den fysiska boken men då har denna den ofrånkomliga fördelen att det bara är ett enda exemplar som förstörs och inte det stora antal som det är meningen att du ska ha sparat i din läsplatta. Nu ska inte det här tolkas som rabiat teknikfientlighet - läsplattan får gärna finnas för min del, det finns säkert folk som gillar den, bara den fysiska boken också får finnas.

Snö

Nej, det här inlägget handlar inte om Orhan Pamuks roman Snö, inte om böcker överhuvudtaget, utan om det där vita som faller från skyn och som den här skitvintern aldrig tycks upphöra att falla. Jag avskyr snö till och börja med, och nyss ringde min särbo A och var insnöad i bokstavlig bemärkelse - vi kommer alltså inte att träffas idag. Så nu hatar jag snön ännu mer.

Och nu har jag skrivit av mig en del av vreden, men inte slutar det att snöa för det. :-(

Enkät

Bäst att säga det rent ut: Jag föredrar den fysiska (riktiga) boken i alla lägen. Jag vill ha hårda pärmar, skyddsomslag, doften av trycksvärta, doften av damm om boken är gammal och så vidare. Ljudböcker finns ju sedan länge, men jag har svårt att koncentrera mig på en malande berättarröst och dessutom gillar jag att göra ständiga uppehåll i läsningen för att tänka efter eller bara vila, och det fungerar ju inte så bra med en ljudbok. Läsplatta är inget för mig, inte i någon form, jag är stockkonservativ på det området - läsplattor, släng er i väggen, för att uttrycka det snällt. Och eftersom det går att göra en enkät om hur folk tycker, så gör jag en här, och hoppas att någon tar sig tid att svara. :-)

Deckarkungar

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg där jag jämförde de svenska deckardrottningarna med deras internationella kolleger. Huvudsakligen blev det så därför att jag av någon anledning läser fler deckare av kvinnliga författare än av manliga. Men det vore logiskt att också jämföra de svenska deckarkungarna med deras internationella motsvarigheter, så här kommer just det.

Vilka är de svenska deckarkungarna? Här begränsar jag mig till de som tillhör de levandes skara. Henning Mankell, Jan Guillou, Håkan Nesser och några till. Håller de för en internationell jämförelse? Eftersom jag ogillar generaliseringar kan jag inte bara svara ja eller nej på den frågan. Och det finns det heller ingen anledning att göra, för Moder Sveas deckarkungars kvalitet är ojämn. Jag tycker att Mankells deckare är överskattade; jag föredrar hans "vanliga" romaner. Jan Guillou skriver samma bok om och om igen - om övermänniskor och det är så fruktansvärt trist att läsa om sådana, och att därtill få ta del av Guillous flåshurtiga och självbelåtna politiska pekpinnar får mig att sparka bakut. Som om det inte räckte med det tycker jag att Guillou saknar något som är svårdefinierbart, men som gör vissa böcker läsvärda oavsett vad de handlar om. Guillou har ju sagt att inspiration är en bluff, något som inte finns. Ja du, Jan, nog märks det i dina alster att inspirationen saknas...

Jag gillar Håkan Nesser. Han kan väva ihop bra intriger och hans poliser tar inte alltför stor plats i böckerna - de tar liksom inte över som de gör hos till exempel Läckberg. Jag var först skeptisk till van Veeteren-böckerna, men när jag väl började läsa dem föll jag, även om kvaliteten på dem är varierande. De mest lyckade tycker jag är "Kvinna med födelsemärke", "Kommissarien och tystnaden" och "Ewa Morenos fall". Några småsaker stör mig emellertid med Nessers sätt att skriva - ibland blir det lite för lakoniskt, lite för fatalistiskt, "det var som det var", och han överanvänder vissa ord, som exempelvis "således".

Arne Dahl är hyfsat bra. Jag är ingen stor beundrare av hans verk, men han får godkänt. Jan Mårtenson har jag aldrig läst något av.

Mina favoriter bland utländska deckarkungar är till exempel Arnaldur Indriðason, Michael Connelly, Jonathan Kellerman, Robert Goddard, Andrew Taylor (även om han inte precis skriver traditionella deckare) och Robert Harris. Arnaldurs lägstanivå är mycket hög, ofta högre än flertalet svenska deckarkungars högstanivå. Connelly blir ibland litet väl "amerikansk", men man vet ju vad man får. Kellerman var bättre i början av sin författarkarriär och det är huvudsakligen hans tidigare böcker som gör att han alltjämt tillhör mina favoriter. Goddard, Taylor och Harris, som alla är britter, är utomordentliga författare, i synnerhet Goddard och Taylor.

Slutsatsen blir att de utländska (internationella) deckarkungarna oftast klår de svenska. Tråkigt för den svenska deckargenren, men sant. Skärpning, för jag tror att en del av de svenska kan bättre, Guillou undantagen. Vi får väl se vad de nyare förmågorna (Kepler till exempel; fast Kepler är ju till hälften kvinna :-)) kan åstadkomma.

Märklig bok

Februari är ju bokreans månad, och den bok jag senast läste ut måste jag ha skaffat på en bokrea någon gång, även om jag inte kommer ihåg när. Den heter Bomullsfåren i makaronifälten och är skriven av Elisabet Larsson. Har aldrig tidigare läst något av henne (hon har tydligen gett ut en handfull romaner tidigare) och heller aldrig hört talas om henne.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här boken. Den är lika säregen som sin titel. Språket är utmärkt, men handlingen diffus och meningen med alltsammans likaså. Det är ingen dålig bok, det kan jag inte påstå. Den kom ut i mitten av 1990-talet. Huvudpersonen heter Klas Berglöv och är en troligen medelålders man som fått sparken från sitt jobb efter att ha varit ohederlig, och man får följa hans planlösa strövtåg i en stad som förmodligen är Stockholm. Han har två kvinnliga bekanta och en urgammal far. Vad händer? Inte särskilt mycket. I alla fall inte på ytan.

Jag brukar ge bort eller kasta böcker som jag läst ut och inte tyckt om. Den här behåller jag trots att den är märklig och jag inte riktigt vet om den tråkade ut eller fascinerade mig. Det känns i alla fall som om jag kommer att minnas den. Kanske är det just det som är god litteratur...