Norden - här menar jag alltså Sverige, Danmark, Finland, Norge och Island - har mycket gemensamt, men hur står det till med litteraturen i respektive land? Inte för att jag är någon expert, inte ens skuggan av en, så det här är bara litet egna funderingar kring saken. Svensk litteratur verkar för tillfället mest bestå av deckare, obegripliga formexperiment (läs Lotta Lotass), och mer eller mindre lyckade episka försök. Jag har inget emot svenska deckare, jag är ingen snobb på det sättet, jag gillar deckare och medger det gärna. Men jag vill inte bara läsa deckare när jag läser svensk litteratur. Det jag tycker att jag saknar i den samtida svenska litteraturen är episka berättelser, gärna långa, gärna med handlingen utspänd över en hel eller varför inte flera generationer. Naturligtvis saknas inte den här litteraturformen helt, men den är sällsynt.
Den norska litteraturen framstår för mig personligen just nu som betydligt hetare än den danska, med författare som Herbjørg Wassmo, Roy Jacobsen, Karin Fossum, Erik Fosnes Hansen, med åtskilliga flera. Den danska litteraturen kan förvisso ståta med Carsten Jensen, som jag personligen gillar, men sedan är det rätt tunt, tycker jag. Trisse Gejl är bra, men bara en av hennes romaner finns översatt till svenska. Vill man läsa de övriga är man hänvisad till att läsa dem på originalspråk, vilket i och för sig inte är någon omöjlighet, utan lättare än man tror.
Finsk litteratur översätts alltför sällan till svenska. Det, och det faktum att jag inte kan finska, gör att jag har tämligen dålig koll på den finska litteraturen, förutom den finlandssvenska, där man kan hitta riktiga guldkorn (och jag menar inte Monica Fagerholm, även om jag faktiskt gillar de flesta av hennes böcker). Ibland verkar det som om det enda som översätts från finska är Arto Paasilinna och det är ju okej om man gillar skrönor - vilket jag gör ibland - men i vår ger härliga Brombergs förlag ut en ny titel av Kari Hotakainen, som jag personligen ser fram emot.
Isländsk litteratur då? Jag talar inte isländska och kan inte läsa språket, så jag är hänvisad till översättningar, och de myllrar ju inte direkt på den svenska bokmarknaden. Det är Arnaldur Indriðason och på senare år Jón Kalman Stefánsson samt några kvinnliga författare vars verk jag tyvärr är obekant med. Arnaldur är ju i en klass för sig om man gillar deckare, Stefánsson om man gillar något mörkare. Stefán Máni kom med en ruggig men bra bok på svenska i höstas. Den isländska litteraturen verkar trots krisen blomstra, som tur är! Einar Kárasons trilogi om isländskt liv efter andra världskriget har några år på nacken men är fortfarande i hög grad läsvärd, liksom ett par av Steinunn Sigurðardóttirs tidiga böcker. Jag gillar stämningen i många isländska romaner och hoppas att fler kommer att översättas. Ett i dessa tider fåfängt hopp, med stor sannolikhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar