Visst, det är ett tag sedan det var påsk, och ändå har jag inte fått tummen ur för att skriva något om påskekrim förrän nu. Eftersom jag gillar det norska fenomenet med påskekrim läste jag en handfull deckare strax före, under och strax efter påsk. Fyra stycken blev det. Svarta sekunder av Karin Fossum, Romarblod av Steven Saylor, Dödlig smitta av Patricia Cornwell och Kalla kyssar av Sabine Deitmer. Inte direkt några färskingar, samtliga har flera år på nacken sedan de gavs ut. Men så ligger ju den bok-hagalning som är jag efter med läsningen.
För att vara en bok av Karin Fossum var Svarta sekunder något svag. Hon brukar vara hur bra som helst, och det här är absolut inte heller någon dålig bok, håller en nivå långt över de bästa svenska deckarna. I Svarta sekunder var det rätt lätt att lista ut hur det mesta höll ihop, men som den ypperliga författare Fossum är var det ändå intressant att läsa hennes skildring av hur ett barns försvinnande (och, som det visar sig, död - det är inte spoilervarning på det) påverkar omgivningen.
Steven Saylors Romarblod utspelar sig föga överraskande i Rom under det första århundradet före Kristus. Den är den första i en serie om Gordianus Hittaren, ett slags romartida privatdetektiv. Den är baserad på ett autentiskt fall och flera historiska personer figurerar i den. Gordianus blir kontaktad av Marcus Tullius Cicero angående en man från landsbygden utanför Rom, som sökt skydd hos en bekant till Cicero. Mannen är anklagad för fadermord och riskerar ett ovanligt plågsamt dödsstraff om han befinns skyldig. Boken är rappt skriven och handlingen har inte många döda (!) stunder. Ibland blir det dock melodramatiskt och väl "mustigt". En bra, men inte enastående spänningsroman. Kanske något för den som gillar historiska deckare?
Dödlig smitta av Patricia Cornwell kom ut på engelska (originaltitel Unnatural Exposure) på 1990-talet. Det är en bra, spännande och hyfsat, för att vara Cornwell, välskriven deckare som dock inte har åldrats med större behag. Det sena 1990-talets telefon- och datorverklighet känns übermossig. Rätt åt mig för att jag ligger så långt efter med min Cornwell-läsning! Scarpetta kallas till en soptipp där man hittat en delvis förruttnad mänsklig torso. Inga som helst ledtrådar till vem liket är, även om det framkommer att det är en kvinna. Scarpetta löser naturligtvis fallet till slut, som vanligt med fara för sitt eget liv. Cornwell är drottningen av huvudperson-som-får-mördaren-efter-sig-genren. Hon gör det betydligt bättre än de flesta svenska deckarförfattare som anammat detta egentligen rätt trista grepp.
Tyska Sabine Deitmers Kalla kyssar var ett hyfsat tidsfördriv. Deitmers stil är avskalad och rakt på sak, ibland med humoristisk knorr. Kommissarie Beate Stein får ett fall av sin osympatiske chef. Ett styckat manslik har hittats i en frys. Det visar sig att den döde är den man som bor i lägenheten där frysen står. Hans hustru och dotter är försvunna. Men i vissa kapitel får man följa en kvinna och hennes dotter på flykt, så man förstår att de inte är döda. Det framkommer tidigt, så ingen spoilervarning behövs här heller. Kalla kyssar är en mycket obehaglig historia, men klart läsvärd, inte minst för att upplösningen är oväntad. Trevligt med en deckare som inte utspelar sig i Sverige eller något anglosachsiskt land, tycker även en anglofil som jag.
