Ett glädjeskutt blev det när jag upptäckte att en av mina största favoritförfattare, Barbara Vine aka Ruth Rendell, kommer med en ny bok i december, The Child's Child. Av beskrivningen att döma en synnerligen intressant bok. Längtar redan.
Någon bokmässa blir det inte för mig i år heller. Mitt nuvarande hälsotillstånd tillåter inte en så lång resa och ännu mindre tillåter det timtals promenerande på mässgolv. Förhoppningsvis är det annorlunda nästa år.
Visar inlägg med etikett Brittisk litteratur. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Brittisk litteratur. Visa alla inlägg
måndag 24 september 2012
lördag 7 juli 2012
Anne Frank
För många år sedan läste jag Anne Franks dagbok. Jag tror att jag var omkring tolv år gammal då. Kanske elva. Den gjorde starkt intryck på mig och mitt engagemang i vuxen ålder mot antisemitism kan nog åtminstone till en del härledas till denna bok. Den version som jag läste var den då tillgängliga; det har senare utkommit en annan version, där vissa sidor och stycken som strukits av Anne Franks far, också ingår. Den har jag inte läst.
Nu har jag däremot läst engelskan Carol Ann Lees biografi över Anne Frank, betitlad ...och glöm mig inte. Det är en lättläst och informativ bok. Lee har gjort en grundlig research och berättar om Annes liv både före, under och efter den tid som skildras i dagboken. Hon säger själv i förordet att hon tycker mycket om sitt biografiobjekt, och att det märks kan man absolut förlåta henne. Endast en hjärtlös person eller en med ett hjärta av sten kan undgå att känna stor sympati för Anne Frank.
Biografin är ett utmärkt komplement till dagboken. De borde läsas tillsammans och vara obligatorisk läsning i skolan. Det finns även en annan biografi över Anne Frank på svenska, av tyskan Melissa Müller. Jag har inte läst den, men har för avsikt att göra det så småningom.
I slutet av sin bok försöker Lee med hjälp av tillgängliga fakta resonera sig fram till vem som förrådde familjen Frank och de andra i gårdshuset. Hennes slutsats kan mycket väl vara korrekt, men jag är inte fullt övertygad, utan att egentligen kunna andraga några verkliga skäl. Jag har läst att Lee i en senare bok, en biografi över Annes far Otto Frank, drar en annan slutsats än hon gör i ...och glöm mig inte. Det är nog föga troligt att man så här många år senare med bestämdhet kan fastställa identiteten på förrädarkräket.
Nu har jag däremot läst engelskan Carol Ann Lees biografi över Anne Frank, betitlad ...och glöm mig inte. Det är en lättläst och informativ bok. Lee har gjort en grundlig research och berättar om Annes liv både före, under och efter den tid som skildras i dagboken. Hon säger själv i förordet att hon tycker mycket om sitt biografiobjekt, och att det märks kan man absolut förlåta henne. Endast en hjärtlös person eller en med ett hjärta av sten kan undgå att känna stor sympati för Anne Frank.
Biografin är ett utmärkt komplement till dagboken. De borde läsas tillsammans och vara obligatorisk läsning i skolan. Det finns även en annan biografi över Anne Frank på svenska, av tyskan Melissa Müller. Jag har inte läst den, men har för avsikt att göra det så småningom.
I slutet av sin bok försöker Lee med hjälp av tillgängliga fakta resonera sig fram till vem som förrådde familjen Frank och de andra i gårdshuset. Hennes slutsats kan mycket väl vara korrekt, men jag är inte fullt övertygad, utan att egentligen kunna andraga några verkliga skäl. Jag har läst att Lee i en senare bok, en biografi över Annes far Otto Frank, drar en annan slutsats än hon gör i ...och glöm mig inte. Det är nog föga troligt att man så här många år senare med bestämdhet kan fastställa identiteten på förrädarkräket.
söndag 8 januari 2012
Brick Lane
Brick Lane är Monica Alis debutroman. Ändå är den den tredje boken av henne jag läst. Tidigare har jag läst hennes roman In the Kitchen (finns på svenska som I köket) och novellsamlingen Sommaren i Mamarrosa. Novellerna tyckte jag bäst om, även om de var av ganska skiftande kvalitet. In the Kitchen var också bra; inte så svårt att lista ut att den utspelas i restaurangmiljö. Ali är även skiftande med tanke på vad hon skriver om, hennes senaste roman, som jag inte har läst, heter Untold Story och utgår från att prinsessan Diana inte bara överlevde bilolyckan, utan rentav iscensatte den. Låter som ett intressant upplägg, så den boken ska jag nog snart skaffa.
Men nu alltså Brick Lane. Huvudperson i denna ordrika berättelse när Nazneen, som blir bortgift när hon är arton år med en mer än dubbelt så gammal man som hon aldrig träffat, och följer med honom från sitt hem på Bangladeshs landsbygd till ett slitet bostadsområde i London, till övervägande del befolkat av bengaler. I detta område, där gatan Brick Lane återfinns, utspelar sig större delen av bokens handling. Det är väl beskrivet, men så dystert och inskränkt att man i Nazneens ställe vill skrika. För Nazneen tar nämligen allting som sker som ett ödets verk, inget att göra åt, ingenting går att åtgärda, för har ödet en gång bestämt sig så är det inte bara meningslöst utan dessutom oislamskt att försöka ändra det, att göra något åt sin situation. Nazneen går hemma, lagar mat, städar, väntar på maken, föder tre barn, mister ett av dem. Arbeta får hon inte göra för maken, trots att han är en vänlig om än olidligt uppblåst person - då skulle ju folk tro att han inte kan försörja henne. Handla får hon inte heller, det gör han, så hon "slipper gå ut". Åren går. Nazneen har en syster kvar i Bangladesh, den vackra Hassina, vars öden och äventyr vi får följa i brevform; de utgör något av bokens höjdpunkt.
När Nazneens båda döttrar börjar växa upp anammar de helst den västerländska livsstilen, vilket leder till konflikter med fadern. Det är ett ständigt bråk. Nazneens man, Chanu, är tidvis arbetslös, och då ligger han mest hemma och läser och gör upp storstilade planer. Nazneen har en frispråkig väninna som heter Razia och är en av bokens mest särpräglade personer. In i Nazneens liv kommer också, först som mellanhand när Nazneen börjar sy hemma för att få ihop pengar (mannen har lånat pengar av den gamla ockraren mrs Islam), den betydligt yngre Karim.
Monica Ali skriver med en stilla tydlighet, som dock ibland tycks mig vara onödigt fästad vid att beskriva vad personerna gör, in i minsta detalj. Många av känslorna får man ana sig till. Det är en teknik man kan tycka vad man vill om, men här fungerar den väl. Ali är också bra på att beskriva den trista och hopplösa miljön. Det här är inte den bästa bok jag läst, men den var värd sin tid. Dessutom kan det tilläggas att Monica Ali fick mottaga svår kritik och många hotelser från muslimer eftersom hon i boken kritiserar islam och muslimer (berättigad och ibland tämligen tragikomisk kritik, tycker jag).
Men nu alltså Brick Lane. Huvudperson i denna ordrika berättelse när Nazneen, som blir bortgift när hon är arton år med en mer än dubbelt så gammal man som hon aldrig träffat, och följer med honom från sitt hem på Bangladeshs landsbygd till ett slitet bostadsområde i London, till övervägande del befolkat av bengaler. I detta område, där gatan Brick Lane återfinns, utspelar sig större delen av bokens handling. Det är väl beskrivet, men så dystert och inskränkt att man i Nazneens ställe vill skrika. För Nazneen tar nämligen allting som sker som ett ödets verk, inget att göra åt, ingenting går att åtgärda, för har ödet en gång bestämt sig så är det inte bara meningslöst utan dessutom oislamskt att försöka ändra det, att göra något åt sin situation. Nazneen går hemma, lagar mat, städar, väntar på maken, föder tre barn, mister ett av dem. Arbeta får hon inte göra för maken, trots att han är en vänlig om än olidligt uppblåst person - då skulle ju folk tro att han inte kan försörja henne. Handla får hon inte heller, det gör han, så hon "slipper gå ut". Åren går. Nazneen har en syster kvar i Bangladesh, den vackra Hassina, vars öden och äventyr vi får följa i brevform; de utgör något av bokens höjdpunkt.
När Nazneens båda döttrar börjar växa upp anammar de helst den västerländska livsstilen, vilket leder till konflikter med fadern. Det är ett ständigt bråk. Nazneens man, Chanu, är tidvis arbetslös, och då ligger han mest hemma och läser och gör upp storstilade planer. Nazneen har en frispråkig väninna som heter Razia och är en av bokens mest särpräglade personer. In i Nazneens liv kommer också, först som mellanhand när Nazneen börjar sy hemma för att få ihop pengar (mannen har lånat pengar av den gamla ockraren mrs Islam), den betydligt yngre Karim.
Monica Ali skriver med en stilla tydlighet, som dock ibland tycks mig vara onödigt fästad vid att beskriva vad personerna gör, in i minsta detalj. Många av känslorna får man ana sig till. Det är en teknik man kan tycka vad man vill om, men här fungerar den väl. Ali är också bra på att beskriva den trista och hopplösa miljön. Det här är inte den bästa bok jag läst, men den var värd sin tid. Dessutom kan det tilläggas att Monica Ali fick mottaga svår kritik och många hotelser från muslimer eftersom hon i boken kritiserar islam och muslimer (berättigad och ibland tämligen tragikomisk kritik, tycker jag).
måndag 14 juni 2010
Orange Prize for Fiction utdelat
För ett par dagar sedan tilldelades Barbara Kingsolver det prestigeladdade brittiska litteraturpriset Orange Prize for Fiction, som är öppet endast för kvinnliga författare, för sin senaste roman The Lacuna. Kingsolver är från USA, och jag har faktiskt läst ett par av hennes tidigare romaner, och tyckte att de var läsvärda. The Lacuna är nu på väg till mig, för jag orkar inte vänta på att den ska komma på svenska - vilket det ju i dessa tider inte ens är säkert att den gör.
En av mina favoritböcker under det senaste året, och som jag har skrivit om tidigare, The Help av Kathryn Stockett, var nominerad på långa listan till Orange-priset, men kom inte med på korta listan, där favoriten antogs vara Wolf Hall av Hilary Mantel. The Help utkommer på Forum i höst under titeln Niceville, men såvitt jag vet gör inte Wolf Hall det. Igår råkade jag klicka in mig på hemsidan hos den litteraturagentur som representerar Hilary Mantel, och då upptäckte jag att Wolf Hall har kommit ut eller är under utgivning i trettio länder (om jag räknade rätt), däribland Ungern, Israel, Brasilien, Finland och Vietnam (!) - men givetvis inte i Sverige. Vad tusan är det med de svenska bokförlagen? :-( Det blir för mig att beställa Wolf Hall på engelska. Hilary Mantel tilldelades Bookerpriset 2009 för just den här boken.
En av mina favoritböcker under det senaste året, och som jag har skrivit om tidigare, The Help av Kathryn Stockett, var nominerad på långa listan till Orange-priset, men kom inte med på korta listan, där favoriten antogs vara Wolf Hall av Hilary Mantel. The Help utkommer på Forum i höst under titeln Niceville, men såvitt jag vet gör inte Wolf Hall det. Igår råkade jag klicka in mig på hemsidan hos den litteraturagentur som representerar Hilary Mantel, och då upptäckte jag att Wolf Hall har kommit ut eller är under utgivning i trettio länder (om jag räknade rätt), däribland Ungern, Israel, Brasilien, Finland och Vietnam (!) - men givetvis inte i Sverige. Vad tusan är det med de svenska bokförlagen? :-( Det blir för mig att beställa Wolf Hall på engelska. Hilary Mantel tilldelades Bookerpriset 2009 för just den här boken.
söndag 7 mars 2010
Restless
Tidigt uppe för att titta på Vasaloppet och berövad min särbo A:s (love you) sällskap eftersom han har jobbarhelg. Kallt och djävligt är det ute, och mängder med snö. Den här förbannade vintern tar ju aldrig slut. Tur då att det finns bra böcker!
För ett tag sedan läste jag Restless av den brittiske författaren William Boyd. Det har tagit mig en viss tid att smälta boken, inte för att den var dålig, utan för att den var så fett bra (jag vet att jag vid trettioett års ålder är för gammal för fjortisjargong, men skit i det). För cirka tjugo år sedan översattes några romaner av William Boyd till svenska, men sedan blev det av någon anledning stopp, och med tanke på att översättningslitteraturen blir allt sällsyntare i Sverige lär man inte börja översätta honom igen. Vilken författare alla som inte kan/vill läsa honom på engelska går miste om!
Restless låter sig inte enkelt genrebestämmas - den har inslag av spionroman, thriller, psykologiskt drama, kärlekshistoria, spänning, whatever - jag kallar den helt enkelt en fruktansvärt bra roman. Den handlar om den ryskättade och i Frankrike bosatta Eva Delectorskaya, som efter att hennes älskade bror mördats av franska pro-nazister, låter sig värvas som spion för Storbritannien strax före kriget. Efter kriget byter hon identitet och hennes familj vet inget om hennes förflutna; såvitt de vet är hon lika brittisk som de. När Eva, som nu kallar sig Sally, många år senare börjar ge vinkar om att hon inte är den folk tror och påstår sig vara hotad till livet av "dem", tror hennes dotter att modern börjar bli senil. Mer än så vill jag inte avslöja av handlingen - läs boken istället! Restless fångade mig verkligen och kommer att stanna kvar länge i minnet. Och jag ska läsa mer av William Boyd, ska beställa en hög av hans böcker, till och med i häftat utförande, vilket väl visar hur såld jag, som är en sådan sucker för inbundet, är.
För ett tag sedan läste jag Restless av den brittiske författaren William Boyd. Det har tagit mig en viss tid att smälta boken, inte för att den var dålig, utan för att den var så fett bra (jag vet att jag vid trettioett års ålder är för gammal för fjortisjargong, men skit i det). För cirka tjugo år sedan översattes några romaner av William Boyd till svenska, men sedan blev det av någon anledning stopp, och med tanke på att översättningslitteraturen blir allt sällsyntare i Sverige lär man inte börja översätta honom igen. Vilken författare alla som inte kan/vill läsa honom på engelska går miste om!
Restless låter sig inte enkelt genrebestämmas - den har inslag av spionroman, thriller, psykologiskt drama, kärlekshistoria, spänning, whatever - jag kallar den helt enkelt en fruktansvärt bra roman. Den handlar om den ryskättade och i Frankrike bosatta Eva Delectorskaya, som efter att hennes älskade bror mördats av franska pro-nazister, låter sig värvas som spion för Storbritannien strax före kriget. Efter kriget byter hon identitet och hennes familj vet inget om hennes förflutna; såvitt de vet är hon lika brittisk som de. När Eva, som nu kallar sig Sally, många år senare börjar ge vinkar om att hon inte är den folk tror och påstår sig vara hotad till livet av "dem", tror hennes dotter att modern börjar bli senil. Mer än så vill jag inte avslöja av handlingen - läs boken istället! Restless fångade mig verkligen och kommer att stanna kvar länge i minnet. Och jag ska läsa mer av William Boyd, ska beställa en hög av hans böcker, till och med i häftat utförande, vilket väl visar hur såld jag, som är en sådan sucker för inbundet, är.
lördag 6 mars 2010
En bok av Reginald Hill
Jag läste nyligen ut en bok av den brittiske deckarförfattaren Reginald Hill. Jag är aningen kluven i min inställning till honom. Många höjer hans alster till skyarna, och bra är han, men inte så bra. Tycker jag i alla fall. Nåja, den jag läste den här gången var Återkallad till livet, en Dalziel- & Pascoe-deckare. Själva deckargåtan var inte så märkvärdig, men i den här boken är Hill fräckare och fränare än han brukar vara, vilket förstås innebär att Dalziel är extra tölpig. Här får Dalziel anledning att fara över pölen och sätta skräck i amerikanerna.
Bokens intrig handlar om ett mer än tjugo år gammalt mord som begicks på en herrgård i Yorkshire. Två personer dömdes som skyldiga, en hängdes. Den andra skulle också ha hängts, men benådades och har släppts ur fängelset efter alla dessa år, på grund av att tvivel väckts om hennes skuld och påståenden om oegentligheter från polisens sida under mordutredningen. Utredningen sköttes av Dalziels gamle läromästare och idol, den under tiden hädangångne Tallantire. Nu vill han rädda sin föregångares ära och eftersom Dalziel är Dalziel är det inte direkt med finess som han skrider till verket.
En bra deckare som inte når upp till allra yppersta brittiska klass, men faktiskt inte så värst långt därifrån - min starkaste invändning är att själva mordgåtan är i lättaste laget att klura ut.
Bokens intrig handlar om ett mer än tjugo år gammalt mord som begicks på en herrgård i Yorkshire. Två personer dömdes som skyldiga, en hängdes. Den andra skulle också ha hängts, men benådades och har släppts ur fängelset efter alla dessa år, på grund av att tvivel väckts om hennes skuld och påståenden om oegentligheter från polisens sida under mordutredningen. Utredningen sköttes av Dalziels gamle läromästare och idol, den under tiden hädangångne Tallantire. Nu vill han rädda sin föregångares ära och eftersom Dalziel är Dalziel är det inte direkt med finess som han skrider till verket.
En bra deckare som inte når upp till allra yppersta brittiska klass, men faktiskt inte så värst långt därifrån - min starkaste invändning är att själva mordgåtan är i lättaste laget att klura ut.
tisdag 23 februari 2010
Utläst: en biografi
För en tid sedan läste jag ut en biografi över Georgiana, hertiginna av Devonshire. Boken heter helt enkelt Georgiana och är skriven av Amanda Foreman. Georgiana var född lady Georgiana Spencer (samma släkt som en gång skulle producera lady Diana) och gifte sig i tonåren med hertigen av Devonshire, en tillknäppt man som motvilligt tog sig an de politiska ambitioner som medföljde hans samhällsställning. Vi talar här om brittisk crème de la crème i slutet av 1700-talet och precis i början av 1800-talet. Georgiana blev, trots att kvinnor givetvis saknade rösträtt vid denna tid, indragen i politiken, för whig-partiet och i synnerhet för whig-politikern Charles James Fox.
Boken är utförlig, särskilt i de stycken som handlar om tidens politik och om Georgianas deltagande i denna. Det är dock svårare att få grepp om personen Georgiana, hertiginna av Devonshire. Det kan delvis bero på att många av hennes brev förstördes eller censurerades av hennes pryda 1800-talsättlingar. Georgiana levde nämligen ingen oförvitligt liv. Sedan hon efter ett antal missfall och två döttrar födde sin make den arvinge han ville ha, brydde han sig inte mycket om henne, utan inledde andra förhållanden, vilket även Georgiana gjorde; i början av 1790-talet fick hon ett utomäktenskapligt barn. Dessutom levde hon i ett slags ménage à trois, med sig själv, maken och en kvinna vid namn lady Elizabeth Foster som deltagare. Maken fick två utomäktenskapliga barn med Elizabeth, eller Bess som hon kallades, och efter Georgianas död gifte han sig med henne. Georgianas och Bess förhållande är mer tvetydigt.
Det kan tyckas kruttorrt att läsa en biografi om i Sverige nästan okända människor. Men boken är faktiskt bra och insiktsfull. Åtminstone fick jag lära mig en hel del. Dessutom var det ingen ssss-biografi (ssss = snask, smask, slask, skandal), en subgenre inom biografiskrivandet som jag inte har något till övers för. Vill man lära sig något om högreståndskvinnors liv i England under 1700-talet är det här en bok. Det som den eventuellt kan kritiseras för är att kvinnor, eller människor överhuvudtaget, som inte tillhörde dessa kretsar är mer eller mindre osynliga. Men det är ju en biografi, inget socialt reportage om läget 200 år tillbaka i tiden.
Boken är utförlig, särskilt i de stycken som handlar om tidens politik och om Georgianas deltagande i denna. Det är dock svårare att få grepp om personen Georgiana, hertiginna av Devonshire. Det kan delvis bero på att många av hennes brev förstördes eller censurerades av hennes pryda 1800-talsättlingar. Georgiana levde nämligen ingen oförvitligt liv. Sedan hon efter ett antal missfall och två döttrar födde sin make den arvinge han ville ha, brydde han sig inte mycket om henne, utan inledde andra förhållanden, vilket även Georgiana gjorde; i början av 1790-talet fick hon ett utomäktenskapligt barn. Dessutom levde hon i ett slags ménage à trois, med sig själv, maken och en kvinna vid namn lady Elizabeth Foster som deltagare. Maken fick två utomäktenskapliga barn med Elizabeth, eller Bess som hon kallades, och efter Georgianas död gifte han sig med henne. Georgianas och Bess förhållande är mer tvetydigt.
Det kan tyckas kruttorrt att läsa en biografi om i Sverige nästan okända människor. Men boken är faktiskt bra och insiktsfull. Åtminstone fick jag lära mig en hel del. Dessutom var det ingen ssss-biografi (ssss = snask, smask, slask, skandal), en subgenre inom biografiskrivandet som jag inte har något till övers för. Vill man lära sig något om högreståndskvinnors liv i England under 1700-talet är det här en bok. Det som den eventuellt kan kritiseras för är att kvinnor, eller människor överhuvudtaget, som inte tillhörde dessa kretsar är mer eller mindre osynliga. Men det är ju en biografi, inget socialt reportage om läget 200 år tillbaka i tiden.
måndag 15 februari 2010
Deckarkungar
För ett tag sedan skrev jag ett inlägg där jag jämförde de svenska deckardrottningarna med deras internationella kolleger. Huvudsakligen blev det så därför att jag av någon anledning läser fler deckare av kvinnliga författare än av manliga. Men det vore logiskt att också jämföra de svenska deckarkungarna med deras internationella motsvarigheter, så här kommer just det.
Vilka är de svenska deckarkungarna? Här begränsar jag mig till de som tillhör de levandes skara. Henning Mankell, Jan Guillou, Håkan Nesser och några till. Håller de för en internationell jämförelse? Eftersom jag ogillar generaliseringar kan jag inte bara svara ja eller nej på den frågan. Och det finns det heller ingen anledning att göra, för Moder Sveas deckarkungars kvalitet är ojämn. Jag tycker att Mankells deckare är överskattade; jag föredrar hans "vanliga" romaner. Jan Guillou skriver samma bok om och om igen - om övermänniskor och det är så fruktansvärt trist att läsa om sådana, och att därtill få ta del av Guillous flåshurtiga och självbelåtna politiska pekpinnar får mig att sparka bakut. Som om det inte räckte med det tycker jag att Guillou saknar något som är svårdefinierbart, men som gör vissa böcker läsvärda oavsett vad de handlar om. Guillou har ju sagt att inspiration är en bluff, något som inte finns. Ja du, Jan, nog märks det i dina alster att inspirationen saknas...
Jag gillar Håkan Nesser. Han kan väva ihop bra intriger och hans poliser tar inte alltför stor plats i böckerna - de tar liksom inte över som de gör hos till exempel Läckberg. Jag var först skeptisk till van Veeteren-böckerna, men när jag väl började läsa dem föll jag, även om kvaliteten på dem är varierande. De mest lyckade tycker jag är "Kvinna med födelsemärke", "Kommissarien och tystnaden" och "Ewa Morenos fall". Några småsaker stör mig emellertid med Nessers sätt att skriva - ibland blir det lite för lakoniskt, lite för fatalistiskt, "det var som det var", och han överanvänder vissa ord, som exempelvis "således".
Arne Dahl är hyfsat bra. Jag är ingen stor beundrare av hans verk, men han får godkänt. Jan Mårtenson har jag aldrig läst något av.
Mina favoriter bland utländska deckarkungar är till exempel Arnaldur Indriðason, Michael Connelly, Jonathan Kellerman, Robert Goddard, Andrew Taylor (även om han inte precis skriver traditionella deckare) och Robert Harris. Arnaldurs lägstanivå är mycket hög, ofta högre än flertalet svenska deckarkungars högstanivå. Connelly blir ibland litet väl "amerikansk", men man vet ju vad man får. Kellerman var bättre i början av sin författarkarriär och det är huvudsakligen hans tidigare böcker som gör att han alltjämt tillhör mina favoriter. Goddard, Taylor och Harris, som alla är britter, är utomordentliga författare, i synnerhet Goddard och Taylor.
Slutsatsen blir att de utländska (internationella) deckarkungarna oftast klår de svenska. Tråkigt för den svenska deckargenren, men sant. Skärpning, för jag tror att en del av de svenska kan bättre, Guillou undantagen. Vi får väl se vad de nyare förmågorna (Kepler till exempel; fast Kepler är ju till hälften kvinna :-)) kan åstadkomma.
Vilka är de svenska deckarkungarna? Här begränsar jag mig till de som tillhör de levandes skara. Henning Mankell, Jan Guillou, Håkan Nesser och några till. Håller de för en internationell jämförelse? Eftersom jag ogillar generaliseringar kan jag inte bara svara ja eller nej på den frågan. Och det finns det heller ingen anledning att göra, för Moder Sveas deckarkungars kvalitet är ojämn. Jag tycker att Mankells deckare är överskattade; jag föredrar hans "vanliga" romaner. Jan Guillou skriver samma bok om och om igen - om övermänniskor och det är så fruktansvärt trist att läsa om sådana, och att därtill få ta del av Guillous flåshurtiga och självbelåtna politiska pekpinnar får mig att sparka bakut. Som om det inte räckte med det tycker jag att Guillou saknar något som är svårdefinierbart, men som gör vissa böcker läsvärda oavsett vad de handlar om. Guillou har ju sagt att inspiration är en bluff, något som inte finns. Ja du, Jan, nog märks det i dina alster att inspirationen saknas...
Jag gillar Håkan Nesser. Han kan väva ihop bra intriger och hans poliser tar inte alltför stor plats i böckerna - de tar liksom inte över som de gör hos till exempel Läckberg. Jag var först skeptisk till van Veeteren-böckerna, men när jag väl började läsa dem föll jag, även om kvaliteten på dem är varierande. De mest lyckade tycker jag är "Kvinna med födelsemärke", "Kommissarien och tystnaden" och "Ewa Morenos fall". Några småsaker stör mig emellertid med Nessers sätt att skriva - ibland blir det lite för lakoniskt, lite för fatalistiskt, "det var som det var", och han överanvänder vissa ord, som exempelvis "således".
Arne Dahl är hyfsat bra. Jag är ingen stor beundrare av hans verk, men han får godkänt. Jan Mårtenson har jag aldrig läst något av.
Mina favoriter bland utländska deckarkungar är till exempel Arnaldur Indriðason, Michael Connelly, Jonathan Kellerman, Robert Goddard, Andrew Taylor (även om han inte precis skriver traditionella deckare) och Robert Harris. Arnaldurs lägstanivå är mycket hög, ofta högre än flertalet svenska deckarkungars högstanivå. Connelly blir ibland litet väl "amerikansk", men man vet ju vad man får. Kellerman var bättre i början av sin författarkarriär och det är huvudsakligen hans tidigare böcker som gör att han alltjämt tillhör mina favoriter. Goddard, Taylor och Harris, som alla är britter, är utomordentliga författare, i synnerhet Goddard och Taylor.
Slutsatsen blir att de utländska (internationella) deckarkungarna oftast klår de svenska. Tråkigt för den svenska deckargenren, men sant. Skärpning, för jag tror att en del av de svenska kan bättre, Guillou undantagen. Vi får väl se vad de nyare förmågorna (Kepler till exempel; fast Kepler är ju till hälften kvinna :-)) kan åstadkomma.
söndag 22 november 2009
Bra läsning
Läste nyligen ut Falska förespeglingar av Margaret Yorke. Jag har tidigare läst flera av hennes böcker, och man blir sällan besviken. Så inte heller denna gång, snarare tvärtom. Det här är en av hennes allra bästa böcker, med ett persongalleri som känns trovärdigt. Slutet är, som ofta hos Yorke, både oväntat och tragiskt.
Den svininfluensavaccinerade armen värker fortfarande, men inte lika mycket. Det knasiga är att den ovaccinerade armen har börjat sympativärka. Hmm...
Den svininfluensavaccinerade armen värker fortfarande, men inte lika mycket. Det knasiga är att den ovaccinerade armen har börjat sympativärka. Hmm...
lördag 21 november 2009
Svinis och Deckardrottningar
Svinis (dvs svininfluensan) och deckardrottningar hör väl inte direkt ihop, men det struntar jag i. Jag vaccinerade mig mot svinis igår och idag gör det svinont i armen och den har svullnat, men hittills har jag inte fått feber eller något annat skit, ta i trä.
Sedan har jag funderat litet kring detta med Deckardrottningar. Inte för att det är ett löjligt ord, utan snarare har jag grunnat på hur våra inhemska deckardrottningar står sig i den internationella konkurrensen. Svenska deckare säljer tydligen fortfarande bra utomlands. Jag läser gärna deckare, men jag har inte läst alla de svenska så kallade deckardrottningarna (inte alla de utländska heller). Jag tycker att de svenska kvinnliga deckarförfattarna överlag håller en hyfsad standard, men få, om ens någon, når ens i sina bästa stunder upp till nivåer där giganter som P D James, Ruth Rendell, Karin Fossum, Elizabeth George (som dock är ojämn), hederliga gamla Agatha Christie med flera befinner sig. Åsa Larsson skriver bra och hennes historier är också bra. Anna Jansson är för det mesta bra, men litet ojämn ibland. När hon skriver bra är hon riktigt bra, när hon inte gör det är hon kass. Liza Marklund är inte värd besväret att läsa. Camilla Läckberg skriver som en sjundeklassare som brukar få beröm för sina uppsatser, vilket är synd eftersom hennes historier oftast är hyfsat bra. Karin Alvtegen skrev bra men hon har ju deklarerat att hon inte ska skriva fler deckare. Flera av de nyare förmågorna har jag inte hunnit bekanta mig med ännu, som Ann Rosman och Veronica von Schenk.
Slutsats: Ryck upp er, för jag tror att flera av er kan bättre! (De manliga svenska deckarförfattarna ska jag skriva om en annan gång.)
Sedan har jag funderat litet kring detta med Deckardrottningar. Inte för att det är ett löjligt ord, utan snarare har jag grunnat på hur våra inhemska deckardrottningar står sig i den internationella konkurrensen. Svenska deckare säljer tydligen fortfarande bra utomlands. Jag läser gärna deckare, men jag har inte läst alla de svenska så kallade deckardrottningarna (inte alla de utländska heller). Jag tycker att de svenska kvinnliga deckarförfattarna överlag håller en hyfsad standard, men få, om ens någon, når ens i sina bästa stunder upp till nivåer där giganter som P D James, Ruth Rendell, Karin Fossum, Elizabeth George (som dock är ojämn), hederliga gamla Agatha Christie med flera befinner sig. Åsa Larsson skriver bra och hennes historier är också bra. Anna Jansson är för det mesta bra, men litet ojämn ibland. När hon skriver bra är hon riktigt bra, när hon inte gör det är hon kass. Liza Marklund är inte värd besväret att läsa. Camilla Läckberg skriver som en sjundeklassare som brukar få beröm för sina uppsatser, vilket är synd eftersom hennes historier oftast är hyfsat bra. Karin Alvtegen skrev bra men hon har ju deklarerat att hon inte ska skriva fler deckare. Flera av de nyare förmågorna har jag inte hunnit bekanta mig med ännu, som Ann Rosman och Veronica von Schenk.
Slutsats: Ryck upp er, för jag tror att flera av er kan bättre! (De manliga svenska deckarförfattarna ska jag skriva om en annan gång.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)