För ett tag sedan skrev jag ett inlägg där jag jämförde de svenska deckardrottningarna med deras internationella kolleger. Huvudsakligen blev det så därför att jag av någon anledning läser fler deckare av kvinnliga författare än av manliga. Men det vore logiskt att också jämföra de svenska deckarkungarna med deras internationella motsvarigheter, så här kommer just det.
Vilka är de svenska deckarkungarna? Här begränsar jag mig till de som tillhör de levandes skara. Henning Mankell, Jan Guillou, Håkan Nesser och några till. Håller de för en internationell jämförelse? Eftersom jag ogillar generaliseringar kan jag inte bara svara ja eller nej på den frågan. Och det finns det heller ingen anledning att göra, för Moder Sveas deckarkungars kvalitet är ojämn. Jag tycker att Mankells deckare är överskattade; jag föredrar hans "vanliga" romaner. Jan Guillou skriver samma bok om och om igen - om övermänniskor och det är så fruktansvärt trist att läsa om sådana, och att därtill få ta del av Guillous flåshurtiga och självbelåtna politiska pekpinnar får mig att sparka bakut. Som om det inte räckte med det tycker jag att Guillou saknar något som är svårdefinierbart, men som gör vissa böcker läsvärda oavsett vad de handlar om. Guillou har ju sagt att inspiration är en bluff, något som inte finns. Ja du, Jan, nog märks det i dina alster att inspirationen saknas...
Jag gillar Håkan Nesser. Han kan väva ihop bra intriger och hans poliser tar inte alltför stor plats i böckerna - de tar liksom inte över som de gör hos till exempel Läckberg. Jag var först skeptisk till van Veeteren-böckerna, men när jag väl började läsa dem föll jag, även om kvaliteten på dem är varierande. De mest lyckade tycker jag är "Kvinna med födelsemärke", "Kommissarien och tystnaden" och "Ewa Morenos fall". Några småsaker stör mig emellertid med Nessers sätt att skriva - ibland blir det lite för lakoniskt, lite för fatalistiskt, "det var som det var", och han överanvänder vissa ord, som exempelvis "således".
Arne Dahl är hyfsat bra. Jag är ingen stor beundrare av hans verk, men han får godkänt. Jan Mårtenson har jag aldrig läst något av.
Mina favoriter bland utländska deckarkungar är till exempel Arnaldur Indriðason, Michael Connelly, Jonathan Kellerman, Robert Goddard, Andrew Taylor (även om han inte precis skriver traditionella deckare) och Robert Harris. Arnaldurs lägstanivå är mycket hög, ofta högre än flertalet svenska deckarkungars högstanivå. Connelly blir ibland litet väl "amerikansk", men man vet ju vad man får. Kellerman var bättre i början av sin författarkarriär och det är huvudsakligen hans tidigare böcker som gör att han alltjämt tillhör mina favoriter. Goddard, Taylor och Harris, som alla är britter, är utomordentliga författare, i synnerhet Goddard och Taylor.
Slutsatsen blir att de utländska (internationella) deckarkungarna oftast klår de svenska. Tråkigt för den svenska deckargenren, men sant. Skärpning, för jag tror att en del av de svenska kan bättre, Guillou undantagen. Vi får väl se vad de nyare förmågorna (Kepler till exempel; fast Kepler är ju till hälften kvinna :-)) kan åstadkomma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar