Nej, det här inlägget handlar inte om Orhan Pamuks roman Snö, inte om böcker överhuvudtaget, utan om det där vita som faller från skyn och som den här skitvintern aldrig tycks upphöra att falla. Jag avskyr snö till och börja med, och nyss ringde min särbo A och var insnöad i bokstavlig bemärkelse - vi kommer alltså inte att träffas idag. Så nu hatar jag snön ännu mer.
Och nu har jag skrivit av mig en del av vreden, men inte slutar det att snöa för det. :-(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar