Ofta hör man folk säga att de inte läser skönlitteratur för att de inte ids läsa någon annans fantasier, läsa böcker om saker som inte har hänt. Det tycker jag personligen är en trist inställning. Skönlitteraturen erbjuder ju obegränsade möjligheter att skriva om i stort sett vad som helst.
Jag läser mest och helst skönlitteratur, men visst, en del facklitteratur tar jag mig också igenom, gärna om historia och en eller annan biografi, dock inga skandalbiografier (det kan man ofta om än inte alltid avgöra i förväg). När det gäller historia är jag mest intresserad av 1800- och 1900-talen. Vet inte varför. Kanske beror det på att det hände så väldigt mycket under dessa båda sekel, så många omvälvande saker. Många historieintresserade föredrar 1700-talet, och visst, det är också intressant, men som sagt, får jag välja handlar det om de två senaste århundradena.
Och så måste det inte vara antingen/eller... Skönlitteraturen har så mycket att erbjuda, så många fängslande historier, facklitteraturen är ibland måhända av nödvändighet torrare men definitivt läsvärd om man är intresserad.
Just nu läser jag skönlitteratur (Alice Munro), men nästa eller nästnästa eller nästnästnästa :-) bok kan mycket väl etiketteras som facklitteratur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar