För många år sedan läste jag Anne Franks dagbok. Jag tror att jag var omkring tolv år gammal då. Kanske elva. Den gjorde starkt intryck på mig och mitt engagemang i vuxen ålder mot antisemitism kan nog åtminstone till en del härledas till denna bok. Den version som jag läste var den då tillgängliga; det har senare utkommit en annan version, där vissa sidor och stycken som strukits av Anne Franks far, också ingår. Den har jag inte läst.
Nu har jag däremot läst engelskan Carol Ann Lees biografi över Anne Frank, betitlad ...och glöm mig inte. Det är en lättläst och informativ bok. Lee har gjort en grundlig research och berättar om Annes liv både före, under och efter den tid som skildras i dagboken. Hon säger själv i förordet att hon tycker mycket om sitt biografiobjekt, och att det märks kan man absolut förlåta henne. Endast en hjärtlös person eller en med ett hjärta av sten kan undgå att känna stor sympati för Anne Frank.
Biografin är ett utmärkt komplement till dagboken. De borde läsas tillsammans och vara obligatorisk läsning i skolan. Det finns även en annan biografi över Anne Frank på svenska, av tyskan Melissa Müller. Jag har inte läst den, men har för avsikt att göra det så småningom.
I slutet av sin bok försöker Lee med hjälp av tillgängliga fakta resonera sig fram till vem som förrådde familjen Frank och de andra i gårdshuset. Hennes slutsats kan mycket väl vara korrekt, men jag är inte fullt övertygad, utan att egentligen kunna andraga några verkliga skäl. Jag har läst att Lee i en senare bok, en biografi över Annes far Otto Frank, drar en annan slutsats än hon gör i ...och glöm mig inte. Det är nog föga troligt att man så här många år senare med bestämdhet kan fastställa identiteten på förrädarkräket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar