Brick Lane är Monica Alis debutroman. Ändå är den den tredje boken av henne jag läst. Tidigare har jag läst hennes roman In the Kitchen (finns på svenska som I köket) och novellsamlingen Sommaren i Mamarrosa. Novellerna tyckte jag bäst om, även om de var av ganska skiftande kvalitet. In the Kitchen var också bra; inte så svårt att lista ut att den utspelas i restaurangmiljö. Ali är även skiftande med tanke på vad hon skriver om, hennes senaste roman, som jag inte har läst, heter Untold Story och utgår från att prinsessan Diana inte bara överlevde bilolyckan, utan rentav iscensatte den. Låter som ett intressant upplägg, så den boken ska jag nog snart skaffa.
Men nu alltså Brick Lane. Huvudperson i denna ordrika berättelse när Nazneen, som blir bortgift när hon är arton år med en mer än dubbelt så gammal man som hon aldrig träffat, och följer med honom från sitt hem på Bangladeshs landsbygd till ett slitet bostadsområde i London, till övervägande del befolkat av bengaler. I detta område, där gatan Brick Lane återfinns, utspelar sig större delen av bokens handling. Det är väl beskrivet, men så dystert och inskränkt att man i Nazneens ställe vill skrika. För Nazneen tar nämligen allting som sker som ett ödets verk, inget att göra åt, ingenting går att åtgärda, för har ödet en gång bestämt sig så är det inte bara meningslöst utan dessutom oislamskt att försöka ändra det, att göra något åt sin situation. Nazneen går hemma, lagar mat, städar, väntar på maken, föder tre barn, mister ett av dem. Arbeta får hon inte göra för maken, trots att han är en vänlig om än olidligt uppblåst person - då skulle ju folk tro att han inte kan försörja henne. Handla får hon inte heller, det gör han, så hon "slipper gå ut". Åren går. Nazneen har en syster kvar i Bangladesh, den vackra Hassina, vars öden och äventyr vi får följa i brevform; de utgör något av bokens höjdpunkt.
När Nazneens båda döttrar börjar växa upp anammar de helst den västerländska livsstilen, vilket leder till konflikter med fadern. Det är ett ständigt bråk. Nazneens man, Chanu, är tidvis arbetslös, och då ligger han mest hemma och läser och gör upp storstilade planer. Nazneen har en frispråkig väninna som heter Razia och är en av bokens mest särpräglade personer. In i Nazneens liv kommer också, först som mellanhand när Nazneen börjar sy hemma för att få ihop pengar (mannen har lånat pengar av den gamla ockraren mrs Islam), den betydligt yngre Karim.
Monica Ali skriver med en stilla tydlighet, som dock ibland tycks mig vara onödigt fästad vid att beskriva vad personerna gör, in i minsta detalj. Många av känslorna får man ana sig till. Det är en teknik man kan tycka vad man vill om, men här fungerar den väl. Ali är också bra på att beskriva den trista och hopplösa miljön. Det här är inte den bästa bok jag läst, men den var värd sin tid. Dessutom kan det tilläggas att Monica Ali fick mottaga svår kritik och många hotelser från muslimer eftersom hon i boken kritiserar islam och muslimer (berättigad och ibland tämligen tragikomisk kritik, tycker jag).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar