Någon gång i tonåren läste jag Margaret Mitchells gamla bästsäljare Borta med vinden (för övrigt den enda bok hon publicerade) och hamnade under ett par dagar i en klassisk läskoma. Inget jag pratade om, inte för att mina kompisar tyckte det var töntigt att läsa, men just den här boken skulle de nog ha kallat för "kärringbok". Trist, men sant.
Nu har jag läst "fortsättningen" (inte på något sätt auktoriserad eller ens gillad av Mitchells efterlevande), nämligen Alexandra Ripleys Scarlett. Den kom ut för många år sedan, på 1990-talet, och tillhör i just min boksamling den där egendomliga kategorin av böcker som jag inte minns när, var eller hur jag kom över dem. Hur som helst, jag mindes Scarlett O'Hara som en stark, driftig kvinna, en som följde sina egna vägar och inte drog sig för att trampa på andras tår. En inte helt genomsympatisk person, men minnesvärd. I Ripleys bok, som inleds med Melanie Wilkes begravning, är hon förvandlad till en lipsill, en riktig bölko. Det är tårar som blänker i ögonen, tårar som rinner/flödar/sipprar/tillrar ner för kinderna, tårar som bränner/svider under ögonlocken, tårar som svämmar över i ögonvrårna osv osv nästan varannan sida (så kändes det i alla fall). Inte var väl Scarlett sådan i Mitchells original?
Scarlett tar vid där Borta med vinden slutade. Den är mer än 800 sidor lång, och jag vet uppriktigt sagt inte varför jag plågade mig själv med att läsa den från början till slut. För det är en riktig skitbok, som helt saknar den läsbarhet och det driv som kännetecknar Borta med vinden. Språket är stelt (det hjälper inte att Ripley lägger några kända fraser från Mitchells bok i Scarletts mun), miljöskildringarna urusla, persongestaltningarna på lägsta kioskromannivå. Någon enstaka gång i bokens första hälft glimmar det till, men det är strax över.
I Scarlett spelar Scarletts kärlek till Rhett Butler för det mesta huvudrollen. Han vill inte ha henne längre, men hon vill ha honom och i en scen värdig en extra slaskig tantsnuskroman får hon honom. Men sedan vill han inte ha henne ändå och sticker. Då sticker Scarlett till Irland (som närmast beskrivs som lyckligt och rikt och inte ett land som fortfarande plågades av svältens efterdyningar och engelsmännens ockupation), där hon köper ett slott, lär känna mååånga nya släktingar som ääälskar henne och så blir hon känd som "Den stora O'Hara". Hon får en dotter (som Rhett Butler är far till, men hon meddelar honom inte detta) och detta barn är sååå vackert, sååå speciellt och gör aaallting (går, talar etc) myyycket tidigare än andra barn. Ja, ni förstår vilken nivå den här boken håller.
Även om ni vill veta hur det gick sedan (efter Borta med vinden) så läs INTE den här boken. Den är helt enkelt för dålig för att ödsla tid på. Fantisera istället hellre ihop en egen fortsättning. Det önskar jag att jag hade gjort.
onsdag 14 mars 2012
onsdag 1 februari 2012
Två deckare
Jag brukar inte läsa två deckare i följd, men nu har jag alltså gjort det, det är inte första gången och det lär inte vara sista heller. Först läste jag Den ammande polisen av Birgitta Edlund, och sedan Snöjungfrun av Leena Lehtolainen.
Den ammande polisen utspelar sig i Filipstad, dock i ett Filipstad som Edlund säger sig ha hittat på, även om alla likheter med det verkliga Filipstad är avsiktliga. Den börjar med att en astmasjuk flicka avlider dagen innan sin sexårsdag efter att ha badat i en liten tjärn ett litet stycke bakom sitt dagis. Flickans föräldrar är invandrare från Finland, pappan arbetar till sjöss och på tåget från Stockholm, där han gått iland efter att ha fått det hemska beskedet om dotterns död, blir han bekant med romanens titelperson, den mammalediga miljöpolisen Maria Lindh, som är på väg till sina svärföräldrar i Filipstad för ett längre besök tillsammans med sin lilla dotter. Parallellt får vi även följa en grekisk kvinna som flyr hemlandet sedan hennes make torterats ihjäl av militärjuntan. Hon hamnar i Sverige där hon föder deras son, som sedan övertar detta spår i handlingen.
Snöjungfrun utspelar sig huvudsakligen i Esbo inte långt från Helsingfors. Några veckor innan jul föreläser polisen Maria Kallio om självförsvar på en kvinnogård, där män är portförbjudna. Gården, som ligger lantligt, ägs och drivs av en kvinna vid namn Elina Rosberg. Strax efter jul hittas Elina Rosberg död under en gran ett bra stycke från gården, klädd i föga mer än nattlinne (vädret var mycket kallt). Olyckshändelse, självmord eller mord? Det är inte spoilervarning på att avslöja att det är mord.
Det är två mycket olika deckare. Det går inte att ta miste på Edlunds engagemang mot miljöbrott, självgoda kommunalpampar, militärjuntor, förfulningen av småstäderna och glesbygdens avfolkning. Detta är vad boken egentligen handlar om. Den ammande polisen, Maria Lindh, förblir en bifigur, dessutom en platt tecknad sådan. Platta och endimensionella personteckningar är för övrigt legio i den här boken, som inte är särskilt spännande, där det rätt tidigt framgår hur saker och ting hänger ihop och som bjuder på som mest en halv överraskning. Språket är knackigt och skulle ha behövt en bättre redaktör. De två huvudspåren i boken - den döda flickan och den grekisk-svenske mannen - har inga förbindelselänkar förutom Filipstad. Det känns litet hafsigt. Jag tror att Edlund har skrivit ett par böcker till om Maria Lindh. Jag ska inte säga att jag inte kommer att läsa dem, för det vet man inte, men det kommer att dröja.
Lehtolainens bok, som jag läst i översättning eftersom jag inte kan finska, har ett mycket bättre språk, ett annat driv i handlingen, en annan nivå på gestaltningen, allt är inte svart eller vitt. Intrigen är litet snårig men på det hela trovärdig och miljöskildringarna bra utan att vara utdragna. Visst kan en del inslag klassas som überdramatiska, men egentligen gör det inte så mycket. Svårare att överse med, åtminstone för mig, är dock att flera trådar blir hängande lösa. Nu menar jag inte att en deckare in i minsta detalj måste redovisa ledtrådar, sidospår osv. Dock handlar de lösa trådarna i Snöjungfrun om småsaker, så egentligen är min invändning inte så allvarlig. Kommer jag att läsa mer av Leena Lehtolainen? Ja! Och till min glädje har jag upptäckt att en av hennes böcker ges ut av Bazar Förlag i vår. Ett måste-köp.
Den ammande polisen utspelar sig i Filipstad, dock i ett Filipstad som Edlund säger sig ha hittat på, även om alla likheter med det verkliga Filipstad är avsiktliga. Den börjar med att en astmasjuk flicka avlider dagen innan sin sexårsdag efter att ha badat i en liten tjärn ett litet stycke bakom sitt dagis. Flickans föräldrar är invandrare från Finland, pappan arbetar till sjöss och på tåget från Stockholm, där han gått iland efter att ha fått det hemska beskedet om dotterns död, blir han bekant med romanens titelperson, den mammalediga miljöpolisen Maria Lindh, som är på väg till sina svärföräldrar i Filipstad för ett längre besök tillsammans med sin lilla dotter. Parallellt får vi även följa en grekisk kvinna som flyr hemlandet sedan hennes make torterats ihjäl av militärjuntan. Hon hamnar i Sverige där hon föder deras son, som sedan övertar detta spår i handlingen.
Snöjungfrun utspelar sig huvudsakligen i Esbo inte långt från Helsingfors. Några veckor innan jul föreläser polisen Maria Kallio om självförsvar på en kvinnogård, där män är portförbjudna. Gården, som ligger lantligt, ägs och drivs av en kvinna vid namn Elina Rosberg. Strax efter jul hittas Elina Rosberg död under en gran ett bra stycke från gården, klädd i föga mer än nattlinne (vädret var mycket kallt). Olyckshändelse, självmord eller mord? Det är inte spoilervarning på att avslöja att det är mord.
Det är två mycket olika deckare. Det går inte att ta miste på Edlunds engagemang mot miljöbrott, självgoda kommunalpampar, militärjuntor, förfulningen av småstäderna och glesbygdens avfolkning. Detta är vad boken egentligen handlar om. Den ammande polisen, Maria Lindh, förblir en bifigur, dessutom en platt tecknad sådan. Platta och endimensionella personteckningar är för övrigt legio i den här boken, som inte är särskilt spännande, där det rätt tidigt framgår hur saker och ting hänger ihop och som bjuder på som mest en halv överraskning. Språket är knackigt och skulle ha behövt en bättre redaktör. De två huvudspåren i boken - den döda flickan och den grekisk-svenske mannen - har inga förbindelselänkar förutom Filipstad. Det känns litet hafsigt. Jag tror att Edlund har skrivit ett par böcker till om Maria Lindh. Jag ska inte säga att jag inte kommer att läsa dem, för det vet man inte, men det kommer att dröja.
Lehtolainens bok, som jag läst i översättning eftersom jag inte kan finska, har ett mycket bättre språk, ett annat driv i handlingen, en annan nivå på gestaltningen, allt är inte svart eller vitt. Intrigen är litet snårig men på det hela trovärdig och miljöskildringarna bra utan att vara utdragna. Visst kan en del inslag klassas som überdramatiska, men egentligen gör det inte så mycket. Svårare att överse med, åtminstone för mig, är dock att flera trådar blir hängande lösa. Nu menar jag inte att en deckare in i minsta detalj måste redovisa ledtrådar, sidospår osv. Dock handlar de lösa trådarna i Snöjungfrun om småsaker, så egentligen är min invändning inte så allvarlig. Kommer jag att läsa mer av Leena Lehtolainen? Ja! Och till min glädje har jag upptäckt att en av hennes böcker ges ut av Bazar Förlag i vår. Ett måste-köp.
söndag 15 januari 2012
En hemsk, bra bok
Ludwik Begleiter föddes 1933 i en del av det dåvarande Polen som nu ligger i Ukraina. Sedan många år lever han i USA och har bytt namn till Louis Begley. Denne mans debutroman, den halvsjälvbiografiska Lögner i krigstid har jag nu läst. Väl sent, kan tyckas, eftersom den utkom på engelska 1991 och på svenska (Gedins förlag) 1993. Den har samlat damm i min hylla så länge att jag nu inte längre minns var eller när jag köpte den, men på bokrea eller antikvariat eller Myrorna är väl mest troligt.
Handlingen utspelas strax före och under andra världskriget (och till en liten, liten, liiiten del efter det) och har som huvudpersoner den unge pojken Maciek (vilket, framgår det under läsningens gång, kanske inte är hans rätta namn) och hans moster Tania. Familjen är judisk.
Skildringen av tiden strax innan krigets utbrott är sockersöt, en rent kväljande idyll, och pojken Maciek framställs som mjäkig, bortskämd, klängig och på något sätt osund. Något får mig att tro att denna idyllisering är ett medvetet grepp av författaren. Så anfaller tyskarna Polen, och strax därpå gör även Sovjetunionen det. Landet delas, men sedan går nazisterna, som väl alla vet, till anfall mot Sovjet och lägger hela Polen under sig. Helvetet börjar för Maciek (vars mor är död) och hans moster Tania; de bor i den östra, först sovjetkontrollerade delen av Polen.
Nazisternas allt hårdare strupgrepp om den judiska befolkningen skildras med en stillsam men obönhörlig pregnans. Förnedringen accelererar. Macieks och Tanias tillvaro lättas något av att Tania genom en "civil" nazist; Tania lär sig skriva maskin för att göra sig oumbärlig på ett av nazisternas myndighetskontor. Så ska deras stad göras "Judenrein", men Tanias nazistiske vän räddar henne och Maciek i, som det visar sig, sista ögonblicket.
Detta är en fruktansvärd bok, en genuin läsupplevelse. Hemsk och bra på samma gång. Macieks och Tanias öden berör starkt; Tania är en kvinna som gör allt för sin systersons och sin egen överlevnad och det skildras utan stora gester eller svulstiga utläggningar. En av de saker som framgår i boken, på ett inte iögonfallande men absolut otvetydigt sätt, är att nazisterna inte kunnat genomföra sitt massmord på judar utan lokalbefolkningens (i det här fallet den polska) hjälp eller tysta medgivande. Det är på alla sätt vämjeligt.
Jag rekommenderar verkligen den här boken. Den är mörk men mycket upplysande. Den är mycket mer också, men jag avslutar här.
Handlingen utspelas strax före och under andra världskriget (och till en liten, liten, liiiten del efter det) och har som huvudpersoner den unge pojken Maciek (vilket, framgår det under läsningens gång, kanske inte är hans rätta namn) och hans moster Tania. Familjen är judisk.
Skildringen av tiden strax innan krigets utbrott är sockersöt, en rent kväljande idyll, och pojken Maciek framställs som mjäkig, bortskämd, klängig och på något sätt osund. Något får mig att tro att denna idyllisering är ett medvetet grepp av författaren. Så anfaller tyskarna Polen, och strax därpå gör även Sovjetunionen det. Landet delas, men sedan går nazisterna, som väl alla vet, till anfall mot Sovjet och lägger hela Polen under sig. Helvetet börjar för Maciek (vars mor är död) och hans moster Tania; de bor i den östra, först sovjetkontrollerade delen av Polen.
Nazisternas allt hårdare strupgrepp om den judiska befolkningen skildras med en stillsam men obönhörlig pregnans. Förnedringen accelererar. Macieks och Tanias tillvaro lättas något av att Tania genom en "civil" nazist; Tania lär sig skriva maskin för att göra sig oumbärlig på ett av nazisternas myndighetskontor. Så ska deras stad göras "Judenrein", men Tanias nazistiske vän räddar henne och Maciek i, som det visar sig, sista ögonblicket.
Detta är en fruktansvärd bok, en genuin läsupplevelse. Hemsk och bra på samma gång. Macieks och Tanias öden berör starkt; Tania är en kvinna som gör allt för sin systersons och sin egen överlevnad och det skildras utan stora gester eller svulstiga utläggningar. En av de saker som framgår i boken, på ett inte iögonfallande men absolut otvetydigt sätt, är att nazisterna inte kunnat genomföra sitt massmord på judar utan lokalbefolkningens (i det här fallet den polska) hjälp eller tysta medgivande. Det är på alla sätt vämjeligt.
Jag rekommenderar verkligen den här boken. Den är mörk men mycket upplysande. Den är mycket mer också, men jag avslutar här.
söndag 8 januari 2012
Brick Lane
Brick Lane är Monica Alis debutroman. Ändå är den den tredje boken av henne jag läst. Tidigare har jag läst hennes roman In the Kitchen (finns på svenska som I köket) och novellsamlingen Sommaren i Mamarrosa. Novellerna tyckte jag bäst om, även om de var av ganska skiftande kvalitet. In the Kitchen var också bra; inte så svårt att lista ut att den utspelas i restaurangmiljö. Ali är även skiftande med tanke på vad hon skriver om, hennes senaste roman, som jag inte har läst, heter Untold Story och utgår från att prinsessan Diana inte bara överlevde bilolyckan, utan rentav iscensatte den. Låter som ett intressant upplägg, så den boken ska jag nog snart skaffa.
Men nu alltså Brick Lane. Huvudperson i denna ordrika berättelse när Nazneen, som blir bortgift när hon är arton år med en mer än dubbelt så gammal man som hon aldrig träffat, och följer med honom från sitt hem på Bangladeshs landsbygd till ett slitet bostadsområde i London, till övervägande del befolkat av bengaler. I detta område, där gatan Brick Lane återfinns, utspelar sig större delen av bokens handling. Det är väl beskrivet, men så dystert och inskränkt att man i Nazneens ställe vill skrika. För Nazneen tar nämligen allting som sker som ett ödets verk, inget att göra åt, ingenting går att åtgärda, för har ödet en gång bestämt sig så är det inte bara meningslöst utan dessutom oislamskt att försöka ändra det, att göra något åt sin situation. Nazneen går hemma, lagar mat, städar, väntar på maken, föder tre barn, mister ett av dem. Arbeta får hon inte göra för maken, trots att han är en vänlig om än olidligt uppblåst person - då skulle ju folk tro att han inte kan försörja henne. Handla får hon inte heller, det gör han, så hon "slipper gå ut". Åren går. Nazneen har en syster kvar i Bangladesh, den vackra Hassina, vars öden och äventyr vi får följa i brevform; de utgör något av bokens höjdpunkt.
När Nazneens båda döttrar börjar växa upp anammar de helst den västerländska livsstilen, vilket leder till konflikter med fadern. Det är ett ständigt bråk. Nazneens man, Chanu, är tidvis arbetslös, och då ligger han mest hemma och läser och gör upp storstilade planer. Nazneen har en frispråkig väninna som heter Razia och är en av bokens mest särpräglade personer. In i Nazneens liv kommer också, först som mellanhand när Nazneen börjar sy hemma för att få ihop pengar (mannen har lånat pengar av den gamla ockraren mrs Islam), den betydligt yngre Karim.
Monica Ali skriver med en stilla tydlighet, som dock ibland tycks mig vara onödigt fästad vid att beskriva vad personerna gör, in i minsta detalj. Många av känslorna får man ana sig till. Det är en teknik man kan tycka vad man vill om, men här fungerar den väl. Ali är också bra på att beskriva den trista och hopplösa miljön. Det här är inte den bästa bok jag läst, men den var värd sin tid. Dessutom kan det tilläggas att Monica Ali fick mottaga svår kritik och många hotelser från muslimer eftersom hon i boken kritiserar islam och muslimer (berättigad och ibland tämligen tragikomisk kritik, tycker jag).
Men nu alltså Brick Lane. Huvudperson i denna ordrika berättelse när Nazneen, som blir bortgift när hon är arton år med en mer än dubbelt så gammal man som hon aldrig träffat, och följer med honom från sitt hem på Bangladeshs landsbygd till ett slitet bostadsområde i London, till övervägande del befolkat av bengaler. I detta område, där gatan Brick Lane återfinns, utspelar sig större delen av bokens handling. Det är väl beskrivet, men så dystert och inskränkt att man i Nazneens ställe vill skrika. För Nazneen tar nämligen allting som sker som ett ödets verk, inget att göra åt, ingenting går att åtgärda, för har ödet en gång bestämt sig så är det inte bara meningslöst utan dessutom oislamskt att försöka ändra det, att göra något åt sin situation. Nazneen går hemma, lagar mat, städar, väntar på maken, föder tre barn, mister ett av dem. Arbeta får hon inte göra för maken, trots att han är en vänlig om än olidligt uppblåst person - då skulle ju folk tro att han inte kan försörja henne. Handla får hon inte heller, det gör han, så hon "slipper gå ut". Åren går. Nazneen har en syster kvar i Bangladesh, den vackra Hassina, vars öden och äventyr vi får följa i brevform; de utgör något av bokens höjdpunkt.
När Nazneens båda döttrar börjar växa upp anammar de helst den västerländska livsstilen, vilket leder till konflikter med fadern. Det är ett ständigt bråk. Nazneens man, Chanu, är tidvis arbetslös, och då ligger han mest hemma och läser och gör upp storstilade planer. Nazneen har en frispråkig väninna som heter Razia och är en av bokens mest särpräglade personer. In i Nazneens liv kommer också, först som mellanhand när Nazneen börjar sy hemma för att få ihop pengar (mannen har lånat pengar av den gamla ockraren mrs Islam), den betydligt yngre Karim.
Monica Ali skriver med en stilla tydlighet, som dock ibland tycks mig vara onödigt fästad vid att beskriva vad personerna gör, in i minsta detalj. Många av känslorna får man ana sig till. Det är en teknik man kan tycka vad man vill om, men här fungerar den väl. Ali är också bra på att beskriva den trista och hopplösa miljön. Det här är inte den bästa bok jag läst, men den var värd sin tid. Dessutom kan det tilläggas att Monica Ali fick mottaga svår kritik och många hotelser från muslimer eftersom hon i boken kritiserar islam och muslimer (berättigad och ibland tämligen tragikomisk kritik, tycker jag).
lördag 31 december 2011
Nyårsafton
Så längesedan det är jag senast skrev något här. Så kan det gå... Har haft, och har alltjämt, stora problem med hälsan, senast i något som faktiskt är invalidiserande. Men nu är jag, förhoppningsvis, på bättringsvägen och eftersom det idag är det gamla årets sista dag hoppas jag att 2012 visar sig bli ett, sett ur min personliga synvinkel, bättre år än 2011. 2011 kommer jag att minnas som året då så mycket skulle ske (bland annat hade min särbo och jag planerat att flytta ihop, köpa hus tillsammans, skaffa nya jobb... för att nämna några saker), men inget av det planerade skedde. Istället blev det sjukskrivning, en flera månader lång sjukhusvistelse (på tre olika sjukhus), fortlöpande sjukgymnastik, en ständig kamp för att återfå hälsa och rörlighet. Den kampen pågår fortfarande och lär inte kunna avslutas inom överskådlig framtid.
Under mer än tre månader kunde inte jag, läs- och bokmissbrukaren, bokstavligt talat inte hålla i en bok. Att jag nu är på väg att bli bättre tackar jag min envishet, men ännu mera mina nära och kära för. De har aldrig svikit, inte ens när jag själv varit inställd på att ge upp, inte ens när jag sagt rätt gräsliga saker till dem. Tack! I'll love you till the end of time and beyond it too.
Under de senaste månaderna har jag läst en hel del, mellan gymnastik- och träningspassen. Jag tänker inte skriva några recensioner eller omdömen idag, det här får räcka. Men jag är även tacksam mot min älskade mormor, sedan länge borta, för att hon uppväckte kärleken till det skrivna ordet hos mig när jag var liten. Tack, mormor, din egen kärlek till böcker och ord och språk räddade många år senare förståndet, och kanske livet, på din dotterson.
Alltså ett nytt år snart. Jag hoppas på ett gott år, inte enbart för mig personligen, utan för alla. Nu ska jag snart äta mat som jag inte själv tillagat utan det har min särbo gjort, en garanti för att det kommer att smaka gott.
Gott nytt år!
Under mer än tre månader kunde inte jag, läs- och bokmissbrukaren, bokstavligt talat inte hålla i en bok. Att jag nu är på väg att bli bättre tackar jag min envishet, men ännu mera mina nära och kära för. De har aldrig svikit, inte ens när jag själv varit inställd på att ge upp, inte ens när jag sagt rätt gräsliga saker till dem. Tack! I'll love you till the end of time and beyond it too.
Under de senaste månaderna har jag läst en hel del, mellan gymnastik- och träningspassen. Jag tänker inte skriva några recensioner eller omdömen idag, det här får räcka. Men jag är även tacksam mot min älskade mormor, sedan länge borta, för att hon uppväckte kärleken till det skrivna ordet hos mig när jag var liten. Tack, mormor, din egen kärlek till böcker och ord och språk räddade många år senare förståndet, och kanske livet, på din dotterson.
Alltså ett nytt år snart. Jag hoppas på ett gott år, inte enbart för mig personligen, utan för alla. Nu ska jag snart äta mat som jag inte själv tillagat utan det har min särbo gjort, en garanti för att det kommer att smaka gott.
Gott nytt år!
måndag 12 juli 2010
Omröstningsresultat
Under en tid har jag haft uppe en omröstningslåda på bloggen, där man kunnat rösta på vilket man föredrar - fysisk bok, läsplatta, ljudbok, MP3-bok eller liknande. Det var inte många som röstade, men resultatet gladde mig ändå - alla som röstade föredrog den fysiska boken. Precis som jag själv gör. Tack, ni som röstade!
Fantastiska noveller
Jag är morgonpigg. Min särbo är inte det och sover som en stock. Jag avskyr att sitta vid datorn när vi är tillsammans, men under rådande omständigheter gör det ju inget. ;-) Idag är jag nog extra morgonpigg (även om "pigg" nog kanske inte är rätta ordet), på grund av den kvävande värmen. Jag hatar vinter och köld, men jag tycker också nästan lika illa om överdriven, ihållande värme. Fy tjyven, som de gamla sade i min barndomsbygd.
Men det här skulle inte handla om min särbos eller mina morgonegenskaper eller om vädret, utan om Alice Munros bok Äpplen eller apelsiner. Det är en novellsamling som Norstedts gav ut 1993, således en gammal bok - gammal dagens läge i alla fall, där boken är färskvara. Jag läser sällan novellsamlingar, eftersom de ofta lämnar mig frustrerad. Det här är första gången jag läser något av Alice Munro, men jag är djupt imponerad av hennes novellkonst. Inte en enda av de tio novellerna i den här samlingen är ens i närheten av medioker, än mindre dålig - de är samtliga otroligt bra. Jag tyckte allra bäst om den inledande novellen, Ungdomsvännen, som innehåller tillräckligt med stoff för en tjock roman. Ändå lyckas Munro tillfredsställa en novellskeptiker som jag och hon gör det det med besked. Titelnovellen Äpplen eller apelsiner handlar om Murrays och Barbaras äktenskap - en, som det visar sig, inte okomplicerad historia. Novellen Meneseteung hör även den till en av samlingens absoluta höjdpunkter.
Jag har svårt att sätta fingret exakt på vad det är som gör Munros noveller så bra. Den ypperliga språkhanteringen, som även gick fram i den här översättningen? Den skenbara stillsamheten, som döljer stor både yttre och inre dramatik? Frånvaron av sentimentalitet men närvaron av en känslighet för novellernas personer? Den fridsamma humorn som aldrig blir elak eller nedlåtande? Något annat? Alltsammans? Jag gissar på alltsammans och tror även att det är ännu fler saker än de nämnda som gör henne så bra.
Till min glädje har jag konstaterat att den senaste av Alice Munros novellsamlingar ges ut av Bokförlaget Atlas i augusti med den svenska titeln För mycket lycka. Den tänker jag köpa. Definitivt.
Men det här skulle inte handla om min särbos eller mina morgonegenskaper eller om vädret, utan om Alice Munros bok Äpplen eller apelsiner. Det är en novellsamling som Norstedts gav ut 1993, således en gammal bok - gammal dagens läge i alla fall, där boken är färskvara. Jag läser sällan novellsamlingar, eftersom de ofta lämnar mig frustrerad. Det här är första gången jag läser något av Alice Munro, men jag är djupt imponerad av hennes novellkonst. Inte en enda av de tio novellerna i den här samlingen är ens i närheten av medioker, än mindre dålig - de är samtliga otroligt bra. Jag tyckte allra bäst om den inledande novellen, Ungdomsvännen, som innehåller tillräckligt med stoff för en tjock roman. Ändå lyckas Munro tillfredsställa en novellskeptiker som jag och hon gör det det med besked. Titelnovellen Äpplen eller apelsiner handlar om Murrays och Barbaras äktenskap - en, som det visar sig, inte okomplicerad historia. Novellen Meneseteung hör även den till en av samlingens absoluta höjdpunkter.
Jag har svårt att sätta fingret exakt på vad det är som gör Munros noveller så bra. Den ypperliga språkhanteringen, som även gick fram i den här översättningen? Den skenbara stillsamheten, som döljer stor både yttre och inre dramatik? Frånvaron av sentimentalitet men närvaron av en känslighet för novellernas personer? Den fridsamma humorn som aldrig blir elak eller nedlåtande? Något annat? Alltsammans? Jag gissar på alltsammans och tror även att det är ännu fler saker än de nämnda som gör henne så bra.
Till min glädje har jag konstaterat att den senaste av Alice Munros novellsamlingar ges ut av Bokförlaget Atlas i augusti med den svenska titeln För mycket lycka. Den tänker jag köpa. Definitivt.
söndag 4 juli 2010
Fack- kontra skönlitteratur
Ofta hör man folk säga att de inte läser skönlitteratur för att de inte ids läsa någon annans fantasier, läsa böcker om saker som inte har hänt. Det tycker jag personligen är en trist inställning. Skönlitteraturen erbjuder ju obegränsade möjligheter att skriva om i stort sett vad som helst.
Jag läser mest och helst skönlitteratur, men visst, en del facklitteratur tar jag mig också igenom, gärna om historia och en eller annan biografi, dock inga skandalbiografier (det kan man ofta om än inte alltid avgöra i förväg). När det gäller historia är jag mest intresserad av 1800- och 1900-talen. Vet inte varför. Kanske beror det på att det hände så väldigt mycket under dessa båda sekel, så många omvälvande saker. Många historieintresserade föredrar 1700-talet, och visst, det är också intressant, men som sagt, får jag välja handlar det om de två senaste århundradena.
Och så måste det inte vara antingen/eller... Skönlitteraturen har så mycket att erbjuda, så många fängslande historier, facklitteraturen är ibland måhända av nödvändighet torrare men definitivt läsvärd om man är intresserad.
Just nu läser jag skönlitteratur (Alice Munro), men nästa eller nästnästa eller nästnästnästa :-) bok kan mycket väl etiketteras som facklitteratur.
Jag läser mest och helst skönlitteratur, men visst, en del facklitteratur tar jag mig också igenom, gärna om historia och en eller annan biografi, dock inga skandalbiografier (det kan man ofta om än inte alltid avgöra i förväg). När det gäller historia är jag mest intresserad av 1800- och 1900-talen. Vet inte varför. Kanske beror det på att det hände så väldigt mycket under dessa båda sekel, så många omvälvande saker. Många historieintresserade föredrar 1700-talet, och visst, det är också intressant, men som sagt, får jag välja handlar det om de två senaste århundradena.
Och så måste det inte vara antingen/eller... Skönlitteraturen har så mycket att erbjuda, så många fängslande historier, facklitteraturen är ibland måhända av nödvändighet torrare men definitivt läsvärd om man är intresserad.
Just nu läser jag skönlitteratur (Alice Munro), men nästa eller nästnästa eller nästnästnästa :-) bok kan mycket väl etiketteras som facklitteratur.
måndag 28 juni 2010
Höstens Böcker 2010
För ett litet tag sedan kom den, katalogen Årets Böcker 2010, ett måste för en läsnörd och bokälskare. Nu har jag gått igenom den från pärm till pärm, eller, nåja, jag skippade delen med barn- och ungdomslitteratur. Kan inte säga att jag fick några definitiva intryck av höstens bokutgivning vad gäller trender eller liknande. Det är en massa deckare, en massa kokböcker, en massa självhjälpsböcker (fort, var är mina piller mot min självhjälpsboksallergi??) och väldigt mycket svenskt, men detta är ju gamla trender. Några av debutanterna verkar spännande.
Jo, en trend finns ju förstås och den är väldigt märkbar, men den är inte heller ny. Det är mycket, mycket ont om bra översatt litteratur. Jag hoppas att den trenden vänder så småningom, men just nu verkar det som om förlagen och en stor del av bokköparna har snöat in sig på svenska deckare. Och som jag har sagt förut, det är väl inget fel på svenska deckare bara för att de är svenska deckare, men man vill ju läsa annat också. Jag är ganska säker på att mina bokinköp på andra språk än svenska kommer att slå alla rekord i höst.
En tröst vad gäller den översatta litteraturen är ju i alla fall att Bonniers ger ut en ny bok av Joyce Carol Oates, Lilla himlafågel. Den ser jag mycket fram emot. I sommar ska jag i väntan på den läsa Dear Husband av sagda Oates. Det är en novellsamling; jag är ingen stor novelläsare, men Oates behärskar det lilla formatet också.
Jo, en trend finns ju förstås och den är väldigt märkbar, men den är inte heller ny. Det är mycket, mycket ont om bra översatt litteratur. Jag hoppas att den trenden vänder så småningom, men just nu verkar det som om förlagen och en stor del av bokköparna har snöat in sig på svenska deckare. Och som jag har sagt förut, det är väl inget fel på svenska deckare bara för att de är svenska deckare, men man vill ju läsa annat också. Jag är ganska säker på att mina bokinköp på andra språk än svenska kommer att slå alla rekord i höst.
En tröst vad gäller den översatta litteraturen är ju i alla fall att Bonniers ger ut en ny bok av Joyce Carol Oates, Lilla himlafågel. Den ser jag mycket fram emot. I sommar ska jag i väntan på den läsa Dear Husband av sagda Oates. Det är en novellsamling; jag är ingen stor novelläsare, men Oates behärskar det lilla formatet också.
måndag 14 juni 2010
Orange Prize for Fiction utdelat
För ett par dagar sedan tilldelades Barbara Kingsolver det prestigeladdade brittiska litteraturpriset Orange Prize for Fiction, som är öppet endast för kvinnliga författare, för sin senaste roman The Lacuna. Kingsolver är från USA, och jag har faktiskt läst ett par av hennes tidigare romaner, och tyckte att de var läsvärda. The Lacuna är nu på väg till mig, för jag orkar inte vänta på att den ska komma på svenska - vilket det ju i dessa tider inte ens är säkert att den gör.
En av mina favoritböcker under det senaste året, och som jag har skrivit om tidigare, The Help av Kathryn Stockett, var nominerad på långa listan till Orange-priset, men kom inte med på korta listan, där favoriten antogs vara Wolf Hall av Hilary Mantel. The Help utkommer på Forum i höst under titeln Niceville, men såvitt jag vet gör inte Wolf Hall det. Igår råkade jag klicka in mig på hemsidan hos den litteraturagentur som representerar Hilary Mantel, och då upptäckte jag att Wolf Hall har kommit ut eller är under utgivning i trettio länder (om jag räknade rätt), däribland Ungern, Israel, Brasilien, Finland och Vietnam (!) - men givetvis inte i Sverige. Vad tusan är det med de svenska bokförlagen? :-( Det blir för mig att beställa Wolf Hall på engelska. Hilary Mantel tilldelades Bookerpriset 2009 för just den här boken.
En av mina favoritböcker under det senaste året, och som jag har skrivit om tidigare, The Help av Kathryn Stockett, var nominerad på långa listan till Orange-priset, men kom inte med på korta listan, där favoriten antogs vara Wolf Hall av Hilary Mantel. The Help utkommer på Forum i höst under titeln Niceville, men såvitt jag vet gör inte Wolf Hall det. Igår råkade jag klicka in mig på hemsidan hos den litteraturagentur som representerar Hilary Mantel, och då upptäckte jag att Wolf Hall har kommit ut eller är under utgivning i trettio länder (om jag räknade rätt), däribland Ungern, Israel, Brasilien, Finland och Vietnam (!) - men givetvis inte i Sverige. Vad tusan är det med de svenska bokförlagen? :-( Det blir för mig att beställa Wolf Hall på engelska. Hilary Mantel tilldelades Bookerpriset 2009 för just den här boken.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)