Sedan drygt ett år är min fordom goda hälsa ett minne blott. Visst, det går åt rätt håll, med små, små myrsteg. Men det läkarna säger är att det kan ta två eller tre år innan jag blir återställd, om jag blir det. Det är nämligen förtidigt att avgöra om huruvida de besvär jag har kommer att försvinna eller ej.
Som barn var jag för det mesta frisk, bortsett från barnsjukdomar och halsflussar och vanliga förkylningar. I min ungdom hade jag mycket god hälsa, blev sällan ens snuvig. Samma sak som vuxen. Men så i början februari-mars förra året smög sig den neurologiska sjukdomen sakta över mig. Det jag först förlorade var förmågan att gå. Händerna brakade samman inom loppet av tio dagar, med känselbortfall främst i fingrarnas och händernas insidor, samtidigt som kraften och finmotoriken mer eller mindre kollapsade.Jag förvandlades inom loppet av två månader till ett kolli.
Sjukvården får mycket kritik, men jag vill hävda att jag fick över lag mycket god hjälp av kunnig personal, alltid tjänstvilliga och kunniga och alltid vänliga (med något undantag som bekräftar regeln).
Jag som under hela min anställningstid ytterst sällan var sjuk, inte vabbade (har inga barn) tog ytterst illa vid mig psykiskt under den här perioden. Djup depression. Jag var på tre olika sjukhus. Jag ville stundtals dö.
Men med idog träning har jag faktiskt blivit bättre. Mina muskler har åter så sakteliga början återkomma. Jag kan gå. Jag kan, sittande vid spisen, tillaga enkla rätter. Jag kan inte bädda min säng, inte handla ensam, inte tvätta utan hjälp - bara tre exempel på vad jag inte kan.
Men jag har bestämt mig; Jag vill bli mitt gamla, friska jag! No going back!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar