Läsnördens blogg - mest men inte endast om böcker

Två deckare

2012-02-01T13:25:00.002+01:00

Jag brukar inte läsa två deckare i följd, men nu har jag alltså gjort det, det är inte första gången och det lär inte vara sista heller. Först läste jag Den ammande polisen av Birgitta Edlund, och sedan Snöjungfrun av Leena Lehtolainen.

Den ammande polisen utspelar sig i Filipstad, dock i ett Filipstad som Edlund säger sig ha hittat på, även om alla likheter med det verkliga Filipstad är avsiktliga. Den börjar med att en astmasjuk flicka avlider dagen innan sin sexårsdag efter att ha badat i en liten tjärn ett litet stycke bakom sitt dagis. Flickans föräldrar är invandrare från Finland, pappan arbetar till sjöss och på tåget från Stockholm, där han gått iland efter att ha fått det hemska beskedet om dotterns död, blir han bekant med romanens titelperson, den mammalediga miljöpolisen Maria Lindh, som är på väg till sina svärföräldrar i Filipstad för ett längre besök tillsammans med sin lilla dotter. Parallellt får vi även följa en grekisk kvinna som flyr hemlandet sedan hennes make torterats ihjäl av militärjuntan. Hon hamnar i Sverige där hon föder deras son, som sedan övertar detta spår i handlingen.

Snöjungfrun utspelar sig huvudsakligen i Esbo inte långt från Helsingfors. Några veckor innan jul föreläser polisen Maria Kallio om självförsvar på en kvinnogård, där män är portförbjudna. Gården, som ligger lantligt, ägs och drivs av en kvinna vid namn Elina Rosberg. Strax efter jul hittas Elina Rosberg död under en gran ett bra stycke från gården, klädd i föga mer än nattlinne (vädret var mycket kallt). Olyckshändelse, självmord eller mord? Det är inte spoilervarning på att avslöja att det är mord.

Det är två mycket olika deckare. Det går inte att ta miste på Edlunds engagemang mot miljöbrott, självgoda kommunalpampar, militärjuntor, förfulningen av småstäderna och glesbygdens avfolkning. Detta är vad boken egentligen handlar om. Den ammande polisen, Maria Lindh, förblir en bifigur, dessutom en platt tecknad sådan. Platta och endimensionella personteckningar är för övrigt legio i den här boken, som inte är särskilt spännande, där det rätt tidigt framgår hur saker och ting hänger ihop och som bjuder på som mest en halv överraskning. Språket är knackigt och skulle ha behövt en bättre redaktör. De två huvudspåren i boken - den döda flickan och den grekisk-svenske mannen - har inga förbindelselänkar förutom Filipstad. Det känns litet hafsigt. Jag tror att Edlund har skrivit ett par böcker till om Maria Lindh. Jag ska inte säga att jag inte kommer att läsa dem, för det vet man inte, men det kommer att dröja.

Lehtolainens bok, som jag läst i översättning eftersom jag inte kan finska, har ett mycket bättre språk, ett annat driv i handlingen, en annan nivå på gestaltningen, allt är inte svart eller vitt. Intrigen är litet snårig men på det hela trovärdig och miljöskildringarna bra utan att vara utdragna. Visst kan en del inslag klassas som überdramatiska, men egentligen gör det inte så mycket. Svårare att överse med, åtminstone för mig, är dock att flera trådar blir hängande lösa. Nu menar jag inte att en deckare in i minsta detalj måste redovisa ledtrådar, sidospår osv. Dock handlar de lösa trådarna i Snöjungfrun om småsaker, så egentligen är min invändning inte så allvarlig. Kommer jag att läsa mer av Leena Lehtolainen? Ja! Och till min glädje har jag upptäckt att en av hennes böcker ges ut av Bazar Förlag i vår. Ett måste-köp.

En hemsk, bra bok

2012-01-15T13:55:00.003+01:00

Ludwik Begleiter föddes 1933 i en del av det dåvarande Polen som nu ligger i Ukraina. Sedan många år lever han i USA och har bytt namn till Louis Begley. Denne mans debutroman, den halvsjälvbiografiska Lögner i krigstid har jag nu läst. Väl sent, kan tyckas, eftersom den utkom på engelska 1991 och på svenska (Gedins förlag) 1993. Den har samlat damm i min hylla så länge att jag nu inte längre minns var eller när jag köpte den, men på bokrea eller antikvariat eller Myrorna är väl mest troligt.

Handlingen utspelas strax före och under andra världskriget (och till en liten, liten, liiiten del efter det) och har som huvudpersoner den unge pojken Maciek (vilket, framgår det under läsningens gång, kanske inte är hans rätta namn) och hans moster Tania. Familjen är judisk.

Skildringen av tiden strax innan krigets utbrott är sockersöt, en rent kväljande idyll, och pojken Maciek framställs som mjäkig, bortskämd, klängig och på något sätt osund. Något får mig att tro att denna idyllisering är ett medvetet grepp av författaren. Så anfaller tyskarna Polen, och strax därpå gör även Sovjetunionen det. Landet delas, men sedan går nazisterna, som väl alla vet, till anfall mot Sovjet och lägger hela Polen under sig. Helvetet börjar för Maciek (vars mor är död) och hans moster Tania; de bor i den östra, först sovjetkontrollerade delen av Polen.

Nazisternas allt hårdare strupgrepp om den judiska befolkningen skildras med en stillsam men obönhörlig pregnans. Förnedringen accelererar. Macieks och Tanias tillvaro lättas något av att Tania genom en "civil" nazist; Tania lär sig skriva maskin för att göra sig oumbärlig på ett av nazisternas myndighetskontor. Så ska deras stad göras "Judenrein", men Tanias nazistiske vän räddar henne och Maciek i, som det visar sig, sista ögonblicket.

Detta är en fruktansvärd bok, en genuin läsupplevelse. Hemsk och bra på samma gång. Macieks och Tanias öden berör starkt; Tania är en kvinna som gör allt för sin systersons och sin egen överlevnad och det skildras utan stora gester eller svulstiga utläggningar. En av de saker som framgår i boken, på ett inte iögonfallande men absolut otvetydigt sätt, är att nazisterna inte kunnat genomföra sitt massmord på judar utan lokalbefolkningens (i det här fallet den polska) hjälp eller tysta medgivande. Det är på alla sätt vämjeligt.

Jag rekommenderar verkligen den här boken. Den är mörk men mycket upplysande. Den är mycket mer också, men jag avslutar här.

Brick Lane

2012-01-08T17:32:00.003+01:00

Brick Lane är Monica Alis debutroman. Ändå är den den tredje boken av henne jag läst. Tidigare har jag läst hennes roman In the Kitchen (finns på svenska som I köket) och novellsamlingen Sommaren i Mamarrosa. Novellerna tyckte jag bäst om, även om de var av ganska skiftande kvalitet. In the Kitchen var också bra; inte så svårt att lista ut att den utspelas i restaurangmiljö. Ali är även skiftande med tanke på vad hon skriver om, hennes senaste roman, som jag inte har läst, heter Untold Story och utgår från att prinsessan Diana inte bara överlevde bilolyckan, utan rentav iscensatte den. Låter som ett intressant upplägg, så den boken ska jag nog snart skaffa.

Men nu alltså Brick Lane. Huvudperson i denna ordrika berättelse när Nazneen, som blir bortgift när hon är arton år med en mer än dubbelt så gammal man som hon aldrig träffat, och följer med honom från sitt hem på Bangladeshs landsbygd till ett slitet bostadsområde i London, till övervägande del befolkat av bengaler. I detta område, där gatan Brick Lane återfinns, utspelar sig större delen av bokens handling. Det är väl beskrivet, men så dystert och inskränkt att man i Nazneens ställe vill skrika. För Nazneen tar nämligen allting som sker som ett ödets verk, inget att göra åt, ingenting går att åtgärda, för har ödet en gång bestämt sig så är det inte bara meningslöst utan dessutom oislamskt att försöka ändra det, att göra något åt sin situation. Nazneen går hemma, lagar mat, städar, väntar på maken, föder tre barn, mister ett av dem. Arbeta får hon inte göra för maken, trots att han är en vänlig om än olidligt uppblåst person - då skulle ju folk tro att han inte kan försörja henne. Handla får hon inte heller, det gör han, så hon "slipper gå ut". Åren går. Nazneen har en syster kvar i Bangladesh, den vackra Hassina, vars öden och äventyr vi får följa i brevform; de utgör något av bokens höjdpunkt.

När Nazneens båda döttrar börjar växa upp anammar de helst den västerländska livsstilen, vilket leder till konflikter med fadern. Det är ett ständigt bråk. Nazneens man, Chanu, är tidvis arbetslös, och då ligger han mest hemma och läser och gör upp storstilade planer. Nazneen har en frispråkig väninna som heter Razia och är en av bokens mest särpräglade personer. In i Nazneens liv kommer också, först som mellanhand när Nazneen börjar sy hemma för att få ihop pengar (mannen har lånat pengar av den gamla ockraren mrs Islam), den betydligt yngre Karim.

Monica Ali skriver med en stilla tydlighet, som dock ibland tycks mig vara onödigt fästad vid att beskriva vad personerna gör, in i minsta detalj. Många av känslorna får man ana sig till. Det är en teknik man kan tycka vad man vill om, men här fungerar den väl. Ali är också bra på att beskriva den trista och hopplösa miljön. Det här är inte den bästa bok jag läst, men den var värd sin tid. Dessutom kan det tilläggas att Monica Ali fick mottaga svår kritik och många hotelser från muslimer eftersom hon i boken kritiserar islam och muslimer (berättigad och ibland tämligen tragikomisk kritik, tycker jag).

Nyårsafton

2011-12-31T13:45:00.003+01:00

Så längesedan det är jag senast skrev något här. Så kan det gå... Har haft, och har alltjämt, stora problem med hälsan, senast i något som faktiskt är invalidiserande. Men nu är jag, förhoppningsvis, på bättringsvägen och eftersom det idag är det gamla årets sista dag hoppas jag att 2012 visar sig bli ett, sett ur min personliga synvinkel, bättre år än 2011. 2011 kommer jag att minnas som året då så mycket skulle ske (bland annat hade min särbo och jag planerat att flytta ihop, köpa hus tillsammans, skaffa nya jobb... för att nämna några saker), men inget av det planerade skedde. Istället blev det sjukskrivning, en flera månader lång sjukhusvistelse (på tre olika sjukhus), fortlöpande sjukgymnastik, en ständig kamp för att återfå hälsa och rörlighet. Den kampen pågår fortfarande och lär inte kunna avslutas inom överskådlig framtid.

Under mer än tre månader kunde inte jag, läs- och bokmissbrukaren, bokstavligt talat inte hålla i en bok. Att jag nu är på väg att bli bättre tackar jag min envishet, men ännu mera mina nära och kära för. De har aldrig svikit, inte ens när jag själv varit inställd på att ge upp, inte ens när jag sagt rätt gräsliga saker till dem. Tack! I'll love you till the end of time and beyond it too.

Under de senaste månaderna har jag läst en hel del, mellan gymnastik- och träningspassen. Jag tänker inte skriva några recensioner eller omdömen idag, det här får räcka. Men jag är även tacksam mot min älskade mormor, sedan länge borta, för att hon uppväckte kärleken till det skrivna ordet hos mig när jag var liten. Tack, mormor, din egen kärlek till böcker och ord och språk räddade många år senare förståndet, och kanske livet, på din dotterson.

Alltså ett nytt år snart. Jag hoppas på ett gott år, inte enbart för mig personligen, utan för alla. Nu ska jag snart äta mat som jag inte själv tillagat utan det har min särbo gjort, en garanti för att det kommer att smaka gott.

Gott nytt år!

Omröstningsresultat

2010-07-12T06:32:00.002+02:00

Under en tid har jag haft uppe en omröstningslåda på bloggen, där man kunnat rösta på vilket man föredrar - fysisk bok, läsplatta, ljudbok, MP3-bok eller liknande. Det var inte många som röstade, men resultatet gladde mig ändå - alla som röstade föredrog den fysiska boken. Precis som jag själv gör. Tack, ni som röstade!

Fantastiska noveller

2010-07-12T06:10:00.003+02:00

Jag är morgonpigg. Min särbo är inte det och sover som en stock. Jag avskyr att sitta vid datorn när vi är tillsammans, men under rådande omständigheter gör det ju inget. ;-) Idag är jag nog extra morgonpigg (även om "pigg" nog kanske inte är rätta ordet), på grund av den kvävande värmen. Jag hatar vinter och köld, men jag tycker också nästan lika illa om överdriven, ihållande värme. Fy tjyven, som de gamla sade i min barndomsbygd.

Men det här skulle inte handla om min särbos eller mina morgonegenskaper eller om vädret, utan om Alice Munros bok Äpplen eller apelsiner. Det är en novellsamling som Norstedts gav ut 1993, således en gammal bok - gammal dagens läge i alla fall, där boken är färskvara. Jag läser sällan novellsamlingar, eftersom de ofta lämnar mig frustrerad. Det här är första gången jag läser något av Alice Munro, men jag är djupt imponerad av hennes novellkonst. Inte en enda av de tio novellerna i den här samlingen är ens i närheten av medioker, än mindre dålig - de är samtliga otroligt bra. Jag tyckte allra bäst om den inledande novellen, Ungdomsvännen, som innehåller tillräckligt med stoff för en tjock roman. Ändå lyckas Munro tillfredsställa en novellskeptiker som jag och hon gör det det med besked. Titelnovellen Äpplen eller apelsiner handlar om Murrays och Barbaras äktenskap - en, som det visar sig, inte okomplicerad historia. Novellen Meneseteung hör även den till en av samlingens absoluta höjdpunkter.

Jag har svårt att sätta fingret exakt på vad det är som gör Munros noveller så bra. Den ypperliga språkhanteringen, som även gick fram i den här översättningen? Den skenbara stillsamheten, som döljer stor både yttre och inre dramatik? Frånvaron av sentimentalitet men närvaron av en känslighet för novellernas personer? Den fridsamma humorn som aldrig blir elak eller nedlåtande? Något annat? Alltsammans? Jag gissar på alltsammans och tror även att det är ännu fler saker än de nämnda som gör henne så bra.

Till min glädje har jag konstaterat att den senaste av Alice Munros novellsamlingar ges ut av Bokförlaget Atlas i augusti med den svenska titeln För mycket lycka. Den tänker jag köpa. Definitivt.

Fack- kontra skönlitteratur

2010-07-04T09:36:00.004+02:00

Ofta hör man folk säga att de inte läser skönlitteratur för att de inte ids läsa någon annans fantasier, läsa böcker om saker som inte har hänt. Det tycker jag personligen är en trist inställning. Skönlitteraturen erbjuder ju obegränsade möjligheter att skriva om i stort sett vad som helst.

Jag läser mest och helst skönlitteratur, men visst, en del facklitteratur tar jag mig också igenom, gärna om historia och en eller annan biografi, dock inga skandalbiografier (det kan man ofta om än inte alltid avgöra i förväg). När det gäller historia är jag mest intresserad av 1800- och 1900-talen. Vet inte varför. Kanske beror det på att det hände så väldigt mycket under dessa båda sekel, så många omvälvande saker. Många historieintresserade föredrar 1700-talet, och visst, det är också intressant, men som sagt, får jag välja handlar det om de två senaste århundradena.

Och så måste det inte vara antingen/eller... Skönlitteraturen har så mycket att erbjuda, så många fängslande historier, facklitteraturen är ibland måhända av nödvändighet torrare men definitivt läsvärd om man är intresserad.

Just nu läser jag skönlitteratur (Alice Munro), men nästa eller nästnästa eller nästnästnästa :-) bok kan mycket väl etiketteras som facklitteratur.

Höstens Böcker 2010

2010-06-28T14:33:00.003+02:00

För ett litet tag sedan kom den, katalogen Årets Böcker 2010, ett måste för en läsnörd och bokälskare. Nu har jag gått igenom den från pärm till pärm, eller, nåja, jag skippade delen med barn- och ungdomslitteratur. Kan inte säga att jag fick några definitiva intryck av höstens bokutgivning vad gäller trender eller liknande. Det är en massa deckare, en massa kokböcker, en massa självhjälpsböcker (fort, var är mina piller mot min självhjälpsboksallergi??) och väldigt mycket svenskt, men detta är ju gamla trender. Några av debutanterna verkar spännande.

Jo, en trend finns ju förstås och den är väldigt märkbar, men den är inte heller ny. Det är mycket, mycket ont om bra översatt litteratur. Jag hoppas att den trenden vänder så småningom, men just nu verkar det som om förlagen och en stor del av bokköparna har snöat in sig på svenska deckare. Och som jag har sagt förut, det är väl inget fel på svenska deckare bara för att de är svenska deckare, men man vill ju läsa annat också. Jag är ganska säker på att mina bokinköp på andra språk än svenska kommer att slå alla rekord i höst.

En tröst vad gäller den översatta litteraturen är ju i alla fall att Bonniers ger ut en ny bok av Joyce Carol Oates, Lilla himlafågel. Den ser jag mycket fram emot. I sommar ska jag i väntan på den läsa Dear Husband av sagda Oates. Det är en novellsamling; jag är ingen stor novelläsare, men Oates behärskar det lilla formatet också.

Orange Prize for Fiction utdelat

2010-06-14T10:58:00.004+02:00

För ett par dagar sedan tilldelades Barbara Kingsolver det prestigeladdade brittiska litteraturpriset Orange Prize for Fiction, som är öppet endast för kvinnliga författare, för sin senaste roman The Lacuna. Kingsolver är från USA, och jag har faktiskt läst ett par av hennes tidigare romaner, och tyckte att de var läsvärda. The Lacuna är nu på väg till mig, för jag orkar inte vänta på att den ska komma på svenska - vilket det ju i dessa tider inte ens är säkert att den gör.

En av mina favoritböcker under det senaste året, och som jag har skrivit om tidigare, The Help av Kathryn Stockett, var nominerad på långa listan till Orange-priset, men kom inte med på korta listan, där favoriten antogs vara Wolf Hall av Hilary Mantel. The Help utkommer på Forum i höst under titeln Niceville, men såvitt jag vet gör inte Wolf Hall det. Igår råkade jag klicka in mig på hemsidan hos den litteraturagentur som representerar Hilary Mantel, och då upptäckte jag att Wolf Hall har kommit ut eller är under utgivning i trettio länder (om jag räknade rätt), däribland Ungern, Israel, Brasilien, Finland och Vietnam (!) - men givetvis inte i Sverige. Vad tusan är det med de svenska bokförlagen? :-( Det blir för mig att beställa Wolf Hall på engelska. Hilary Mantel tilldelades Bookerpriset 2009 för just den här boken.

På svenska i höst

2010-05-02T09:34:00.003+02:00

Upptäckte just att Kathryn Stocketts utmärkta bok The Help, som jag skrev om för ett tag sedan, utkommer på svenska i höst, med titeln Niceville (namnet på staden där handlingen utspelar sig). Forum ger ut den. Jag har ju redan läst boken på originalspråk, men är ändå frestad att köpa den svenska utgåvan (kommer i september), delvis för att se hur översättaren har löst dilemmat med att överföra de svarta kvinnornas stundom säregna språk till svenska.

Hur som helst hoppas jag att många kommer att upptäcka och köpa den här boken, för det är en historia som förtjänar alla läsare den kan få. Rekommenderas varmt!

Nordiska rådets litteraturpris 2010

2010-03-30T13:32:00.003+02:00

Idag meddelades det att den finska författaren Sofi Oksanen får Nordiska rådets litteraturpris 2010 för sin roman Utrensning (utkom på svenska tidigare i år). Grattis till henne! Utrensning är den enda bok av henne som jag har läst, men den gav mersmak. Den är helt enkelt fruktansvärt bra. Läs vad DN skriver här. De svenska författare som var nominerade till årets pris var Steve Sem-Sandberg med De fattiga i Łódź och Ann Jäderlund med Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar.

Nordiska rådets litteraturpris är ett pris som för mig personligen inte betyder så mycket. Ibland går det till mycket läsvärda författare, ibland till - enligt min åsikt - sådana som bara är knepiga. Jag är glad att det i år gick till en ytterst läsvärd författare.

Sommarens Böcker 2010

2010-03-30T09:54:00.005+02:00

Bokälskarens Bibel - bokkatalogen (vare sig det är i vår-, sommar- eller höstversionen) från Svensk Bokhandel - bjöd på min glädje på några positiva överraskningar. Visserligen är utbudet något mindre än förra året, men det finns en hel del intressant att se fram emot. Vad sägs om nya böcker av författare som Donna Leon, Stephen King, Jette A Kaarsbøl, Håkan Nesser, Sadie Jones och Anne Tyler? Bara för att nämna några. En svensk debutant som verkar mycket intressant är Ann Syréhn Tomašević. En kanadensisk författare som jag inte känner till - Andrew Davidson - kommer ut med en bok som verkar lovande, Gargoylen. Optimal förlag ger ut två böcker med anknytning till Andra världskriget, Kristallnatten av Øyvind Fors och Sänkningen av Blücher den nionde april 1940 av Alf R Jacobsen. Jag, intresserad av Andra världskriget som jag är dock utan att vara nörd ifråga om det, tänker skaffa båda.

Ser redan fram emot Höstens Böcker 2010. Knäppt, va? Det är ju fortfarande mars och höst innebär en antågande vinter. Och jag hatar vintern...

Två utlästa böcker

2010-03-27T11:14:00.003+01:00

För ett par år sedan fick jag en del böcker av en släkting (en av få i släkten - förutom jag - som gillar böcker) som inte tyckte att hon längre hade plats för dem. Det är en salig blandning. Nu har jag av någon anledning läst två av dem i följd.

Marys Land av Lucia St.Clair Robson är en slags äventyrsroman, fast inte riktigt av det slag som man kan tro av det sliskiga omslaget. Den utspelar sig på 1600-talet och handlar om nybyggare och tvångsvärvade kolonister i det som ska bli Maryland (i USA). Man får följa ett antal personer under en tioårsperiod. Det handlar om religiösa motsättningar, kärlek (förstås), vedermödor, fördomar och mötet med indianerna. Boken är rappt skriven, lättläst och fordrar inte mycket - den duger som förströelse. Dess största brist tycker jag är den ofta episodiska och tämligen lösryckta berättarstilen.

Som en drottning av Rosa Montero är en bok av en helt annan karaktär. Tunn - inte ens 200 sidor - men tät, trots att den ibland gör pratiga utvikningar. På fliken står det att detta var den spanska författarinnan Rosa Monteros genombrott, och det kan man förstå. För det är en bra bok, kanske inte ypperlig (få är ju det), men definitivt läsvärd, det begränsade persongalleriet till trots - eller kanske just på grund av det. I stora drag handlar den om den bedagade nattklubbssångerskan Bella som numera till och med får ackompanjera sig själv på elorgel och hjälpa till med att servera, och om vad som händer när hon tror sig vara älskad, samt om den fisförnäme Antonio, som drömmer om att skapa en perfekt parfym. Bella och Antonio känner varandra sedan gammalt, eftersom de kommer från samma småstad någonstans i Spanien. Boken är ställvis ganska brutal och författaren väjer inte från vissa obehagligheter och inte från att skildra mänskliga skröpligheter. Den här boken kan nog vara ganska svår att få tag på idag (utgavs 1990), men den som lyckas får en bra roman som tack för besväret.

Orange-priset

2010-03-22T23:34:00.002+01:00

Förra veckan publicerades den långa listan över de nominerade till årets Orange-pris (Orange Prize for Fiction), ett ganska nyinstiftat (1996) men redan prestigefyllt brittiskt litteraturpris, som är omdebatterat och något kontroversiellt eftersom det endast är öppet för kvinnliga författare (tänk motsatsen, att ett visst litteraturpris endast skulle vara öppet för manliga författare, så förstår man kanske varför det här priset är omdebatterat; men å andra sidan är kvinnliga författare ofta underrepresenterade bland vinnare och nominerade till många andra litteraturpris, så kanske har detta pris just därför ett existensberättigande). Merparten av de nominerade författarna är okända för mig, men några känner jag till sedan förut, som till exempel Sadie Jones, M J Hyland och 2009 års Booker-pristagare Hilary Mantel. En annan är den på Bokhora hyllade Lorrie Moore.

Dock - en av de nominerade böckerna har jag faktiskt redan läst (i julas). Det är The Help av amerikanskan Kathryn Stockett (Orange-priset må vara brittiskt, men det är öppet för kvinnliga författare som publicerat sig på engelska, oavsett varifrån de kommer). The Help utspelar sig i den amerikanska södern under tidigt 1960-tal. Huvudpersonerna är tre, två svarta kvinnor och en vit. De båda svarta kvinnorna, Aibileen (medelålders) och Minny (ung), arbetar som hembiträden hos vita. Den vita kvinnan, Skeeter, vill bli journalist och författare. Hon har nyss kommit tillbaka hem från college och upptäcker då att den kvinna som uppfostrat henne, det svarta hembiträdet Constantine, har avskedats och försvunnit och att ingen vill berätta för henne varför och vart. Av en händelse blir hon bekant med den utåt sett lugna Aibileen, som i sin tur är bekant med Minny.

Det här är en bok om rasdiskriminering, rasfördomar och kamp för rättvisa. Den är mycket amerikansk, men också mycket, mycket bra. Jag njöt av den hela vägen, trots att den kanske inte är en typ av bok som killar förväntas läsa. Skit samma, sådana fördomar bör också skrotas. The Help är upprörande, tragisk, hjärtevärmande, rolig, skrämmande och en hel skock andra adjektiv, samtliga med i detta fallet positiv laddning. Ett exempel på skrämmande: episoden då Aibileens arbetsgivare på grund av en grannes kommentar tvingar sin make att låta bygga en toalett i garaget, eftersom hon anser det olämpligt att hon placerar sin vita rumpa på samma toalett där hembiträdet tidigare placerat sin svarta dito. Ett exempel på roligt (och skrämmande): episoden där Minny får sparken sedan hon utan att kunna hejda sig protesterat när hennes vita arbetsgivare beordrat henne att tvätta tvätten för hand innan hon kör den i tvättmaskinen. Det skrämmande är rasismen och fördomarna och att det här förekom i ett inte allför avlägset förflutet. Kanske förekommer sådant här ännu.

The Help finns inte översatt till svenska och jag har ingen aning om ifall något förlag har planer på att översätta den. Trots att en hel del av dialogen och en del annat är skrivet på dialekt är det dock inte svårt att läsa den i original på engelska. Faktum är att jag tror att det är att föredra.

Jag har ju ingen aning om vem som kommer att vinna Orange-priset i år, men jag hoppas att Kathryn Stocketts bok i alla fall tar sig till den korta listan, för det är den sannerligen värd.

En gammal deckare

2010-03-21T11:31:00.003+01:00

Läste nyligen ut Ålkistan av Jan Ekström, som ingick i den kortlivade serien Bonniers Kriminalklassiker. Den utspelar sig i Småland, vilket tilltalade smålänningen i mig, även om handlingen huvudsakligen är förlagd till Båraryd och Nissafors, som ligger i en del av Småland med vilken jag är sorgligt obekant.

Boken utgavs första gången 1967. Persongalleriet är godkänt, det finns åtskilliga tänkbara mördare. Den mördade, disponenten Fredner, är en genuint illa omtyckt person i trakten. Ekströms polishjälte, Bertil Durell, råkar befinna sig i Småland när liket hittas i en ålkista (tydligen en slags fångstanordning för ål, liknande en stor bur av trä som man kan gå ner i), och får ta hand om fallet. Vem har avlivat disponenten? Den nyblivna fästmön som är många år yngre, någon av fästmöns avdankade pojkvänner, någon av alla de som står i ekonomisk skuld till eller är ekonomiskt beroende av Fredner, någon annan? Läs boken och få svaret...

Ålkistan är en variation på gåtan med det slutna rummet. Ingången till ålkistan i romanen är nämligen låst med ett hänglås, och den enda nyckeln ligger i likets ficka, och liket ligger alltså i ålkistan. Boken är hyfsat bra, även om personteckningen inte är speciellt djup eller trovärdig, och som tidsfördriv och påminnelse om hur deckarna var förr i världen (innan de alltmer krystade seriemördarromanerna gjorde sitt intåg i genren) fungerar den gott.

Restless

2010-03-07T06:46:00.002+01:00

Tidigt uppe för att titta på Vasaloppet och berövad min särbo A:s (love you) sällskap eftersom han har jobbarhelg. Kallt och djävligt är det ute, och mängder med snö. Den här förbannade vintern tar ju aldrig slut. Tur då att det finns bra böcker!

För ett tag sedan läste jag Restless av den brittiske författaren William Boyd. Det har tagit mig en viss tid att smälta boken, inte för att den var dålig, utan för att den var så fett bra (jag vet att jag vid trettioett års ålder är för gammal för fjortisjargong, men skit i det). För cirka tjugo år sedan översattes några romaner av William Boyd till svenska, men sedan blev det av någon anledning stopp, och med tanke på att översättningslitteraturen blir allt sällsyntare i Sverige lär man inte börja översätta honom igen. Vilken författare alla som inte kan/vill läsa honom på engelska går miste om!

Restless låter sig inte enkelt genrebestämmas - den har inslag av spionroman, thriller, psykologiskt drama, kärlekshistoria, spänning, whatever - jag kallar den helt enkelt en fruktansvärt bra roman. Den handlar om den ryskättade och i Frankrike bosatta Eva Delectorskaya, som efter att hennes älskade bror mördats av franska pro-nazister, låter sig värvas som spion för Storbritannien strax före kriget. Efter kriget byter hon identitet och hennes familj vet inget om hennes förflutna; såvitt de vet är hon lika brittisk som de. När Eva, som nu kallar sig Sally, många år senare börjar ge vinkar om att hon inte är den folk tror och påstår sig vara hotad till livet av "dem", tror hennes dotter att modern börjar bli senil. Mer än så vill jag inte avslöja av handlingen - läs boken istället! Restless fångade mig verkligen och kommer att stanna kvar länge i minnet. Och jag ska läsa mer av William Boyd, ska beställa en hög av hans böcker, till och med i häftat utförande, vilket väl visar hur såld jag, som är en sådan sucker för inbundet, är.

En bok av Reginald Hill

2010-03-06T11:22:00.003+01:00

Jag läste nyligen ut en bok av den brittiske deckarförfattaren Reginald Hill. Jag är aningen kluven i min inställning till honom. Många höjer hans alster till skyarna, och bra är han, men inte så bra. Tycker jag i alla fall. Nåja, den jag läste den här gången var Återkallad till livet, en Dalziel- & Pascoe-deckare. Själva deckargåtan var inte så märkvärdig, men i den här boken är Hill fräckare och fränare än han brukar vara, vilket förstås innebär att Dalziel är extra tölpig. Här får Dalziel anledning att fara över pölen och sätta skräck i amerikanerna.

Bokens intrig handlar om ett mer än tjugo år gammalt mord som begicks på en herrgård i Yorkshire. Två personer dömdes som skyldiga, en hängdes. Den andra skulle också ha hängts, men benådades och har släppts ur fängelset efter alla dessa år, på grund av att tvivel väckts om hennes skuld och påståenden om oegentligheter från polisens sida under mordutredningen. Utredningen sköttes av Dalziels gamle läromästare och idol, den under tiden hädangångne Tallantire. Nu vill han rädda sin föregångares ära och eftersom Dalziel är Dalziel är det inte direkt med finess som han skrider till verket.

En bra deckare som inte når upp till allra yppersta brittiska klass, men faktiskt inte så värst långt därifrån - min starkaste invändning är att själva mordgåtan är i lättaste laget att klura ut.

Kort om bokrean

2010-02-25T21:15:00.002+01:00

Årets bokrea kändes mer urvattnad än förra året, men jag tycker nog fortfarande att den lever. Jag köpte inte så mycket, och precis som jag trodde blev det mindre köpt via nätet än de senaste åren. Delvis beror det nog som sagt på likartat utbud, men också, förstås, på att jag är ganska otålig och köper böckerna när de kommer ut, jag orkar bara i undantagsfall vänta ett par år på att en viss bok ska bli billig på rean, om den ens kommer dit. För det är ju så numera att inte alla titlar kommer till rean. Förlagen lär hellre skicka vissa titlar till papperskvarnen än till rean. Tyvärr.

Bokrea 2010

2010-02-24T20:33:00.002+01:00

Imorgon börjar den alltså, bokrean 2010. I år känns den ganska tunn, med väldigt små skillnader i utbudet mellan olika kedjor och butiker. Förr brukade bokrean vara min favoritdag på året, snäppet bättre än julafton, men entusiasmen har falnat något. Visst, jag tänker besöka två boklådor i två olika städer, så likgiltig är jag inte. ;-) Jag tänker mig nog göra ett eller annat fynd, och säkerligen komma hem med någon bok som jag inte kan förstå varför jag köpt. Och ja, jag tänker nog köpa en del på nätet också, men troligtvis mindre än de senaste åren. Det beror mest på att utbudet i nätbokhandlarna är förvillande likt det i de fysiska bokhandlarna, något som inte alltid varit fallet tidigare. Ändå - länge leve bokrean! Jag skulle trots avtagande entusiasm och ett allt magrare utbud sakna den enormt om den försvann, som vissa olyckskorpar tycks vilja att den ska.

Utläst: en biografi

2010-02-23T22:19:00.005+01:00

För en tid sedan läste jag ut en biografi över Georgiana, hertiginna av Devonshire. Boken heter helt enkelt Georgiana och är skriven av Amanda Foreman. Georgiana var född lady Georgiana Spencer (samma släkt som en gång skulle producera lady Diana) och gifte sig i tonåren med hertigen av Devonshire, en tillknäppt man som motvilligt tog sig an de politiska ambitioner som medföljde hans samhällsställning. Vi talar här om brittisk crème de la crème i slutet av 1700-talet och precis i början av 1800-talet. Georgiana blev, trots att kvinnor givetvis saknade rösträtt vid denna tid, indragen i politiken, för whig-partiet och i synnerhet för whig-politikern Charles James Fox.

Boken är utförlig, särskilt i de stycken som handlar om tidens politik och om Georgianas deltagande i denna. Det är dock svårare att få grepp om personen Georgiana, hertiginna av Devonshire. Det kan delvis bero på att många av hennes brev förstördes eller censurerades av hennes pryda 1800-talsättlingar. Georgiana levde nämligen ingen oförvitligt liv. Sedan hon efter ett antal missfall och två döttrar födde sin make den arvinge han ville ha, brydde han sig inte mycket om henne, utan inledde andra förhållanden, vilket även Georgiana gjorde; i början av 1790-talet fick hon ett utomäktenskapligt barn. Dessutom levde hon i ett slags ménage à trois, med sig själv, maken och en kvinna vid namn lady Elizabeth Foster som deltagare. Maken fick två utomäktenskapliga barn med Elizabeth, eller Bess som hon kallades, och efter Georgianas död gifte han sig med henne. Georgianas och Bess förhållande är mer tvetydigt.

Det kan tyckas kruttorrt att läsa en biografi om i Sverige nästan okända människor. Men boken är faktiskt bra och insiktsfull. Åtminstone fick jag lära mig en hel del. Dessutom var det ingen ssss-biografi (ssss = snask, smask, slask, skandal), en subgenre inom biografiskrivandet som jag inte har något till övers för. Vill man lära sig något om högreståndskvinnors liv i England under 1700-talet är det här en bok. Det som den eventuellt kan kritiseras för är att kvinnor, eller människor överhuvudtaget, som inte tillhörde dessa kretsar är mer eller mindre osynliga. Men det är ju en biografi, inget socialt reportage om läget 200 år tillbaka i tiden.

Fysiska boken vs. läsplattan

2010-02-21T13:28:00.004+01:00

Nu, efter att ha skottat fram bilen ur det förbannade snömoraset, tänkte jag skriva om något som jag kom att fundera på medan jag skottade (för att behålla lugnet; att skotta snö gör mig asförbannad, och plockar fram mina värsta sidor). Den fysiska boken vs. läsplattan, eller snarare 20 situationer där den fysiska boken bankar skiten ur läsplattan.

1. Din läsplatta drabbas av något elektroniskt fel och pajar ihop.
2. Du glömmer din läsplatta på tåget/bussen/tunnelbanan/flyget/i taxin och får den inte tillbaka.
3. Du eller någon annan råkar tappa din läsplatta i golvet/marken så att den går sönder.
4. Du glömmer din läsplatta i soffan och du eller någon annan råkar sätta sig på den så att den går sönder.
5. Du eller någon annan råkar spilla vatten (eller annan vätska) på din läsplatta så att den kortsluts/pajar ihop/vägrar fungera.
6. Den sortens uppladdningsbara batterier som din läsplatta drivs med blir utslitna och när du ska skaffa nya upptäcker du att just det märket har utgått ur sortimentet och dessutom att inget annat tillgängligt märke passar din läsplatta.
7. Du eller någon annan råkar trampa på eller sparka till din läsplatta så att den går sönder (av okänd anledning ligger den på golvet).
8. Dina eller någon annans barn leker i ett obevakat ögonblick med din läsplatta och efteråt fungerar den inte.
9. Din läsplatta blir antik efter ett par år och de nya sorterna är inte kompatibla så du kan inte överföra böckerna i din gamla läsplatta till din nya.
10. Du råkar glömma din läsplatta i bilen en het sommardag och den kvävande värmen i bilen gör att din läsplatta skär ihop.
11. Du lånar ut din läsplatta till någon som slarvar bort den och därmed är alla böcker du hade sparade i den förlorade.
12. Du själv råkar slarva bort din läsplatta och därmed är alla... ja, som ovan.
13. Du läser på din läsplatta på kvällen innan du ska sova och råkar somna och i sömnen råkar du ligga sönder läsplattan.
14. Nedladdningsbara böcker kommer i ett nytt format som inte är kompatibelt med din läsplatta, så du måste antingen avstå från dessa böcker eller köpa en ny läsplatta som kostar skjortan.
15. Din läsplatta försvinner på något mystiskt sätt när du flyttar och du som hade 150 böcker i den...!
16. Någon samvetslös individ snor din läsplatta.
17. Du och din respektive grälar och i stundens hetta kommer din läsplatta emellan och din respektive slår med berått mod sönder den.
18. Du läser på din läsplatta på stranden men kombinationen sand, värme och fukt gör att den pajar ihop.
19. Din läsplatta ligger på ett bord och du eller någon annan städar/går förbi och råkar stöta till bordet så att din läsplatta ramlar i golvet och går sönder.
20. När din läsplatta är ohjälpligt sönder hamnar den bland andra elektroniska sopor och till skillnad från den fysiska boken är den inte återvinningsbar.

Såja...! De flesta av dessa missöden kan ju förstås även drabba den fysiska boken men då har denna den ofrånkomliga fördelen att det bara är ett enda exemplar som förstörs och inte det stora antal som det är meningen att du ska ha sparat i din läsplatta. Nu ska inte det här tolkas som rabiat teknikfientlighet - läsplattan får gärna finnas för min del, det finns säkert folk som gillar den, bara den fysiska boken också får finnas.

Snö

2010-02-20T11:01:00.003+01:00

Nej, det här inlägget handlar inte om Orhan Pamuks roman Snö, inte om böcker överhuvudtaget, utan om det där vita som faller från skyn och som den här skitvintern aldrig tycks upphöra att falla. Jag avskyr snö till och börja med, och nyss ringde min särbo A och var insnöad i bokstavlig bemärkelse - vi kommer alltså inte att träffas idag. Så nu hatar jag snön ännu mer.

Och nu har jag skrivit av mig en del av vreden, men inte slutar det att snöa för det. :-(

Enkät

2010-02-20T07:29:00.003+01:00

Bäst att säga det rent ut: Jag föredrar den fysiska (riktiga) boken i alla lägen. Jag vill ha hårda pärmar, skyddsomslag, doften av trycksvärta, doften av damm om boken är gammal och så vidare. Ljudböcker finns ju sedan länge, men jag har svårt att koncentrera mig på en malande berättarröst och dessutom gillar jag att göra ständiga uppehåll i läsningen för att tänka efter eller bara vila, och det fungerar ju inte så bra med en ljudbok. Läsplatta är inget för mig, inte i någon form, jag är stockkonservativ på det området - läsplattor, släng er i väggen, för att uttrycka det snällt. Och eftersom det går att göra en enkät om hur folk tycker, så gör jag en här, och hoppas att någon tar sig tid att svara. :-)

Deckarkungar

2010-02-15T21:29:00.004+01:00

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg där jag jämförde de svenska deckardrottningarna med deras internationella kolleger. Huvudsakligen blev det så därför att jag av någon anledning läser fler deckare av kvinnliga författare än av manliga. Men det vore logiskt att också jämföra de svenska deckarkungarna med deras internationella motsvarigheter, så här kommer just det.

Vilka är de svenska deckarkungarna? Här begränsar jag mig till de som tillhör de levandes skara. Henning Mankell, Jan Guillou, Håkan Nesser och några till. Håller de för en internationell jämförelse? Eftersom jag ogillar generaliseringar kan jag inte bara svara ja eller nej på den frågan. Och det finns det heller ingen anledning att göra, för Moder Sveas deckarkungars kvalitet är ojämn. Jag tycker att Mankells deckare är överskattade; jag föredrar hans "vanliga" romaner. Jan Guillou skriver samma bok om och om igen - om övermänniskor och det är så fruktansvärt trist att läsa om sådana, och att därtill få ta del av Guillous flåshurtiga och självbelåtna politiska pekpinnar får mig att sparka bakut. Som om det inte räckte med det tycker jag att Guillou saknar något som är svårdefinierbart, men som gör vissa böcker läsvärda oavsett vad de handlar om. Guillou har ju sagt att inspiration är en bluff, något som inte finns. Ja du, Jan, nog märks det i dina alster att inspirationen saknas...

Jag gillar Håkan Nesser. Han kan väva ihop bra intriger och hans poliser tar inte alltför stor plats i böckerna - de tar liksom inte över som de gör hos till exempel Läckberg. Jag var först skeptisk till van Veeteren-böckerna, men när jag väl började läsa dem föll jag, även om kvaliteten på dem är varierande. De mest lyckade tycker jag är "Kvinna med födelsemärke", "Kommissarien och tystnaden" och "Ewa Morenos fall". Några småsaker stör mig emellertid med Nessers sätt att skriva - ibland blir det lite för lakoniskt, lite för fatalistiskt, "det var som det var", och han överanvänder vissa ord, som exempelvis "således".

Arne Dahl är hyfsat bra. Jag är ingen stor beundrare av hans verk, men han får godkänt. Jan Mårtenson har jag aldrig läst något av.

Mina favoriter bland utländska deckarkungar är till exempel Arnaldur Indriðason, Michael Connelly, Jonathan Kellerman, Robert Goddard, Andrew Taylor (även om han inte precis skriver traditionella deckare) och Robert Harris. Arnaldurs lägstanivå är mycket hög, ofta högre än flertalet svenska deckarkungars högstanivå. Connelly blir ibland litet väl "amerikansk", men man vet ju vad man får. Kellerman var bättre i början av sin författarkarriär och det är huvudsakligen hans tidigare böcker som gör att han alltjämt tillhör mina favoriter. Goddard, Taylor och Harris, som alla är britter, är utomordentliga författare, i synnerhet Goddard och Taylor.

Slutsatsen blir att de utländska (internationella) deckarkungarna oftast klår de svenska. Tråkigt för den svenska deckargenren, men sant. Skärpning, för jag tror att en del av de svenska kan bättre, Guillou undantagen. Vi får väl se vad de nyare förmågorna (Kepler till exempel; fast Kepler är ju till hälften kvinna :-)) kan åstadkomma.

Märklig bok

2010-02-01T18:19:00.003+01:00

Februari är ju bokreans månad, och den bok jag senast läste ut måste jag ha skaffat på en bokrea någon gång, även om jag inte kommer ihåg när. Den heter Bomullsfåren i makaronifälten och är skriven av Elisabet Larsson. Har aldrig tidigare läst något av henne (hon har tydligen gett ut en handfull romaner tidigare) och heller aldrig hört talas om henne.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här boken. Den är lika säregen som sin titel. Språket är utmärkt, men handlingen diffus och meningen med alltsammans likaså. Det är ingen dålig bok, det kan jag inte påstå. Den kom ut i mitten av 1990-talet. Huvudpersonen heter Klas Berglöv och är en troligen medelålders man som fått sparken från sitt jobb efter att ha varit ohederlig, och man får följa hans planlösa strövtåg i en stad som förmodligen är Stockholm. Han har två kvinnliga bekanta och en urgammal far. Vad händer? Inte särskilt mycket. I alla fall inte på ytan.

Jag brukar ge bort eller kasta böcker som jag läst ut och inte tyckt om. Den här behåller jag trots att den är märklig och jag inte riktigt vet om den tråkade ut eller fascinerade mig. Det känns i alla fall som om jag kommer att minnas den. Kanske är det just det som är god litteratur...

Eriks bok

2010-01-23T12:54:00.003+01:00

För ett antal år sedan läste jag den finlandssvenske författaren Lars Sunds böcker Colorado Avenue och Lanthandlerskans son i en följd. Då hade den tredje delen i trilogin, Eriks bok, ännu inte kommit ut och jag hade ingen aning om att den var på väg heller. Jag köpte den (inbunden, förstås :-)) när den kom ut, men av olika anledningar blev det inte av att läsa den förrän nu.

De här tre böckerna utspelar sig huvudsakligen i ett fiktivt landskap, Siklax, i finska Österbotten. Miljöerna är färgrikt och mycket väl återgivna, trots att det alltså handlar om ett fiktivt område. Eriks bok utspelar sig från 1930-talet och fram till millennieskiftet. Titelpersonen Erik är barnbarn till huvudpersonen Dollar-Hanna i Colorado Avenue. Han deltar i finska vinterkriget och i fortsättningskriget, något som får en avgörande betydelse för hans framtid.

I början tyckte jag att boken var något splittrad - ett myller av personer, inklusive en berättare i jag-form som kan se och samtala med döda, många kronologiska hopp fram och tillbaka - men när jag väl kom in i boken njöt jag av en nästan fulländad läsupplevelse. Beskrivningen av det finska samhällets kluvenhet under och efter andra världskriget är dessutom mycket upplysande, liksom de konflikter som fanns (finns?) mellan svensk- och finsktalande. Eriks bok nominerades till Finlandia-priset, vilket är högst begripligt (fast priset gick till någon annan). En upplysande, medryckande, komisk, tragisk, ibland absurd bok, läsvärd för alla som är det minsta intresserade av vårt östra grannland, och kanske även för alla som inte är det. Läs och njut!

Orhan Pamuk

2010-01-11T23:26:00.003+01:00

Nu när jag ändå är igång och får tangentbordet att glöda (haha) vill jag slå ett slag för Orhan Pamuk, den turkiske författaren som erhöll Nobelpriset i litteratur 2006. Han är i mitt tycke en av de mest läsbara nobelpristagarna under senare år, tillsammans med Doris Lessing, men till skillnad från Lessing är han, återigen i mitt tycke, något förbisedd av publiken. Vet inte vad det är som gör att de flesta är kallsinniga, kanske att han är från Turkiet och folk inbillar sig att han inte kan ha något att säga som är relevant bara för att han är från en kultur som är tämligen annorlunda än den svenska. Men han är verkligen läsvärd. Jag har inte läst alla hans böcker som finns översatta till svenska, men en hel del, och är förtjust, förförd, förgapad, kalla det vad man vill. Han skriver kanske inte världens mest lättillgängliga prosa och hans berättelser fordrar en del av läsaren, men ibland är detta bra, och det är det i detta fall. Så ett gott råd: läs Orhan Pamuks romaner och stifta bekantskap med en värld som är annorlunda än vår men inte så annorlunda som man kan tro! En bra introduktion till hans författarskap är Den svarta boken, även om min personliga favorit, hittills, är Snö.

Nordisk jämförelse

2010-01-11T23:00:00.008+01:00

Norden - här menar jag alltså Sverige, Danmark, Finland, Norge och Island - har mycket gemensamt, men hur står det till med litteraturen i respektive land? Inte för att jag är någon expert, inte ens skuggan av en, så det här är bara litet egna funderingar kring saken. Svensk litteratur verkar för tillfället mest bestå av deckare, obegripliga formexperiment (läs Lotta Lotass), och mer eller mindre lyckade episka försök. Jag har inget emot svenska deckare, jag är ingen snobb på det sättet, jag gillar deckare och medger det gärna. Men jag vill inte bara läsa deckare när jag läser svensk litteratur. Det jag tycker att jag saknar i den samtida svenska litteraturen är episka berättelser, gärna långa, gärna med handlingen utspänd över en hel eller varför inte flera generationer. Naturligtvis saknas inte den här litteraturformen helt, men den är sällsynt.

Den norska litteraturen framstår för mig personligen just nu som betydligt hetare än den danska, med författare som Herbjørg Wassmo, Roy Jacobsen, Karin Fossum, Erik Fosnes Hansen, med åtskilliga flera. Den danska litteraturen kan förvisso ståta med Carsten Jensen, som jag personligen gillar, men sedan är det rätt tunt, tycker jag. Trisse Gejl är bra, men bara en av hennes romaner finns översatt till svenska. Vill man läsa de övriga är man hänvisad till att läsa dem på originalspråk, vilket i och för sig inte är någon omöjlighet, utan lättare än man tror.

Finsk litteratur översätts alltför sällan till svenska. Det, och det faktum att jag inte kan finska, gör att jag har tämligen dålig koll på den finska litteraturen, förutom den finlandssvenska, där man kan hitta riktiga guldkorn (och jag menar inte Monica Fagerholm, även om jag faktiskt gillar de flesta av hennes böcker). Ibland verkar det som om det enda som översätts från finska är Arto Paasilinna och det är ju okej om man gillar skrönor - vilket jag gör ibland - men i vår ger härliga Brombergs förlag ut en ny titel av Kari Hotakainen, som jag personligen ser fram emot.

Isländsk litteratur då? Jag talar inte isländska och kan inte läsa språket, så jag är hänvisad till översättningar, och de myllrar ju inte direkt på den svenska bokmarknaden. Det är Arnaldur Indriðason och på senare år Jón Kalman Stefánsson samt några kvinnliga författare vars verk jag tyvärr är obekant med. Arnaldur är ju i en klass för sig om man gillar deckare, Stefánsson om man gillar något mörkare. Stefán Máni kom med en ruggig men bra bok på svenska i höstas. Den isländska litteraturen verkar trots krisen blomstra, som tur är! Einar Kárasons trilogi om isländskt liv efter andra världskriget har några år på nacken men är fortfarande i hög grad läsvärd, liksom ett par av Steinunn Sigurðardóttirs tidiga böcker. Jag gillar stämningen i många isländska romaner och hoppas att fler kommer att översättas. Ett i dessa tider fåfängt hopp, med stor sannolikhet.

Vårens böcker 2010 och lite annat

2009-12-13T11:00:00.004+01:00

Häromdagen fick jag mitt ex av alla bokälskares bibel, Vårens böcker (Höstens böcker och numera Sommarens böcker är förstås också biblar), och blev litet besviken. Först och främst för att den var cirka 100 sidor tunnare än Vårens böcker 2009 - det kan delvis förklaras med hur förlagen väljer att presentera sina böcker, dvs hur mycket utrymme de tar, men mest beror nog minskningen på att man helt enkelt ger ut färre böcker. Jo, jag vet att det är ekonomisk kris i Sverige och hela världen, att förlagen inte vill ta några risker, att somliga besserwissrar och förståsigpåare i flera år har gastat om att det ges ut för många böcker i Sverige, men jag blir ändå besviken, eftersom minskningen är så påfallande. Jag vill ha mångfald, inte dess motsats - enfald. Jag hoppas att sommarens och höstens utgivning 2010 blir rikare, men det är nog en förhoppning som troligen inte besannas.

Dessutom skär man speciellt i den översatta litteraturen, vilket jag som gillar litteratur från andra länder blir extra förbannad av! Det blir helt enkelt så att jag kommer att läsa på originalspråk (dvs engelska, norska, danska, kanske jag rentav försöker damma av min skoltyska), men jag behärskar ju inte alla språk i världen så det hjälper ju inte helt. Jag tycker nog att de svenska bokförlagen sviker läsarna när man ger ut så litet översatt litteratur. Jo, jag vet att det sägs att den översatta litteraturen inte säljer så bra, och kanske är det så, men det beror kanske på urvalet?

Heder i alla fall åt förlag som Brombergs vars vårlista är hyperintressant!

Augustpriset utdelat

2009-11-28T14:25:00.002+01:00

Augustpriset delades ut tidigare i veckan. I den skönlitterära kategorin vann De fattiga i Łódź av Steve Sem-Sandberg, i barn- och ungdomskategorin vann Skriva om och om igen av Ylva Karlsson, Katarina Kuick, Sara Lundberg och Lilian Bäckman, och i faktabokskategorin vann Att överleva dagen av Brutus Östling och Susanne Åkesson.

Jag kan inte säga något om barn- och ungdomsvinnaren eftersom jag inte läser litteratur från den kategorin, men ett stort grattis till författarna! Jag har De fattiga i Łódź hemma och har bläddrat och småläst litet i den och den verkar vara mycket bra men också mycket tung. Jag tycker att det definitivt är en värdig vinnare, så stort grattis till Steve Sem-Sandberg. Att skriva De fattiga i Łódź måste ha varit ett enormt arbete. Att överleva dagen har jag inte hemma, men det visade sig häromdagen att en arbetskamrat till mig hade en tidigare bok av Brutus Östling, och jag har fått låna den. Om den nu prisbelönta boken bara är en tiondel så bra är den fantastisk. Därför ett stort grattis även till Brutus Östling och Susanne Åkesson!

Bra läsning

2009-11-22T10:58:00.003+01:00

Läste nyligen ut Falska förespeglingar av Margaret Yorke. Jag har tidigare läst flera av hennes böcker, och man blir sällan besviken. Så inte heller denna gång, snarare tvärtom. Det här är en av hennes allra bästa böcker, med ett persongalleri som känns trovärdigt. Slutet är, som ofta hos Yorke, både oväntat och tragiskt.

Den svininfluensavaccinerade armen värker fortfarande, men inte lika mycket. Det knasiga är att den ovaccinerade armen har börjat sympativärka. Hmm...

Svinis och Deckardrottningar

2009-11-21T10:42:00.005+01:00

Svinis (dvs svininfluensan) och deckardrottningar hör väl inte direkt ihop, men det struntar jag i. Jag vaccinerade mig mot svinis igår och idag gör det svinont i armen och den har svullnat, men hittills har jag inte fått feber eller något annat skit, ta i trä.

Sedan har jag funderat litet kring detta med Deckardrottningar. Inte för att det är ett löjligt ord, utan snarare har jag grunnat på hur våra inhemska deckardrottningar står sig i den internationella konkurrensen. Svenska deckare säljer tydligen fortfarande bra utomlands. Jag läser gärna deckare, men jag har inte läst alla de svenska så kallade deckardrottningarna (inte alla de utländska heller). Jag tycker att de svenska kvinnliga deckarförfattarna överlag håller en hyfsad standard, men få, om ens någon, når ens i sina bästa stunder upp till nivåer där giganter som P D James, Ruth Rendell, Karin Fossum, Elizabeth George (som dock är ojämn), hederliga gamla Agatha Christie med flera befinner sig. Åsa Larsson skriver bra och hennes historier är också bra. Anna Jansson är för det mesta bra, men litet ojämn ibland. När hon skriver bra är hon riktigt bra, när hon inte gör det är hon kass. Liza Marklund är inte värd besväret att läsa. Camilla Läckberg skriver som en sjundeklassare som brukar få beröm för sina uppsatser, vilket är synd eftersom hennes historier oftast är hyfsat bra. Karin Alvtegen skrev bra men hon har ju deklarerat att hon inte ska skriva fler deckare. Flera av de nyare förmågorna har jag inte hunnit bekanta mig med ännu, som Ann Rosman och Veronica von Schenk.

Slutsats: Ryck upp er, för jag tror att flera av er kan bättre! (De manliga svenska deckarförfattarna ska jag skriva om en annan gång.)

Varför läser man?

2009-11-14T11:04:00.005+01:00

Ja, varför gör man det? Jag antar att det kan finnas många olika skäl till det, och det finns ju inget som säger att en person bara kan ha ett enda skäl. Jag läser för att koppla av, för att lära mig nya saker, för att underhållas och ibland för att utmana mig själv (till exempel ge mig på en genre som jag vanligtvis undviker, eller - vilket händer betydligt oftare - läsa en bok som jag av en eller annan anledning uppfattar som "svår"). Oftast läser jag dock helt enkelt för att jag älskar böcker och läsning och att kliva in i en annan verklighet och för att jag helt enkelt inte kan låta bli. Boknarkoman? Bokmissbrukare? Bokoholist? Jag vet inte vad man ska kalla det. Det kanske inte måste kallas för något.

Min far läste ibland när han hade tid. Min mor växte upp i ett läsande hem och kanske som en reaktion på detta har hon knappt läst en bok sedan hon flyttade hemifrån. Min äldste, tyvärr framlidne, bror, läste en bok någon gång då och då. Min andre bror har inte tid att läsa. Min syster gick bort innan hon uppnått läsåldern. Mina farföräldrar drev lantbruk och att läsa hade de inte tid med. Jag vet inget om min morfars läsvanor eftersom han gick bort när min mor var barn. Återstår alltså mormor, som var en bokslukare av enorma mått. En del böcker var hon tvungen att läsa på grund av sitt yrke, men hon läste mer eller mindre jämt. Det måste vara från henne jag fått min läslusta. Tack, mormor! :)

Augustpriset

2009-10-25T10:52:00.005+01:00

De nominerade till årets August-pris, vad ska man säga om dem? Det vore kanske lättare att komma på något att säga om man kände till dem...

De nominerade i den skönlitterära kategorin:

Johannes Anyuru, Städerna inuti Hall - inte läst, aldrig hört talas om författaren
Per Agne Erkelius, Hotel Galicja - inte läst, känner vagt till författaren
Eva Adolfsson, En liten historia - inte läst, aldrig hört talas om författaren
Aris Fioretos, Den siste greken - har boken (köpt innan nomineringarna blev kända), inte läst ännu
Steve Sem-Sandberg, De fattiga i Łódź - har boken (köpt innan nomineringarna blev kända), inte läst ännu
Ann Jäderlund, Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig - inte läst, känner vagt till författaren

Barn- och ungdomskategorin hoppar jag över eftersom jag inte läser barn- och ungdomsböcker.

De nominerade i den facklitterära kategorin:

Brutus Östling, Att överleva dagen - inte läst, känner till författaren
Johan Svedjedal, Frihetens rena sak - har läst och gillat
Elisabeth Åsbrink, Smärtpunkten - inte läst, aldrig hört talas om författaren
Karin Johannisson, Melankoliska rum - inte läst, aldrig hört talas om författaren
Lena Sundström, Världens lyckligaste folk - har tyvärr läst och det var rena skräpet
Cecilia Björn, Lars Nordling, Laila Reppen, Så byggdes villan - inte läst, inte hört talas om någon av författarna

Det känns svårt att utse någon personlig favorit, förutom Svedjedal då... Sem-Sandberg har jag läst tidigare, men det betyder ju inte att just den här nominerade titeln är bra. Även om jag tror att den är det. Jag har bläddrat litet i den och den verkar lovande, men mycket tung. Har bläddrat litet i Fioretos bok också, och även den verkar lovande. Jag får väl ta och läsa dem snart. Det är bara det att det är så många andra böcker jag också vill läsa. Och så mycket annat jag också vill göra...

Nobelpriset

2009-10-16T14:43:00.003+02:00

Ingen bokblogg utan något om Nobelpriset i litteratur är värd namnet... Årets litteraturpris går till Herta Müller som är född i Rumänien där hon tillhörde den tyskspråkiga minoriteten, men som sedan ett antal år är bosatt i Tyskland. Jag har hennes bok Hjärtdjur i bokhyllan, men jag måste erkänna att jag för en gångs skull tröttnade och lade den åt sidan när jag försökte läsa den för några år sedan. Det brukar jag nästan aldrig göra med en bok, men den här var helt enkelt för snårig och dessutom kändes den inte värd besväret. Nu får jag väl göra ett nytt försök. Eller så gör jag inte det.

Man får väl hoppas i alla fall att Herta Müller i motsats till åtskilliga av de senaste årens pristagare kommer till utdelningsceremonin i Stockholm.

Manifest

2009-09-12T10:52:00.004+02:00

Sju "unga" författare publicerade för ett tag sedan ett litterärt manifest, HÄR. Detta ledde i sin tur till att ett trettiotal andra författare publicerade ett motmanifest. Debatten tog fart och de ursprungliga sju publicerade sedan ett appendix till sitt ursprungliga manifest.

För att uttrycka mig kort tycker jag att både författarna till manifestet för 2010-talet och deras "motståndare" har sina poänger. Jag gillar berättelser, men jag gillar också deckare och romaner med verklighetsbakgrund. Däremot gillar jag inte knasiga och oläsliga formexperiment, som antagligen är roande endast för författaren och en kör kultursnobbar som låtsas att de begriper sig på experimentet (och allt annat) även om de inte fattar ett smack.

Frågan kan vändas och vridas på hur många gånger som helst. Det enda man kan hoppas på är väl att framtiden bär med sig bra litteratur.

Och så vill jag passa på och slå ett slag för den översatta litteraturen. Den är rik, mångfacetterad och otroligt intressant. Tyvärr översätts det ju mindre och mindre litteratur i Sverige. Jag hoppas på en motsatt trend. Inget ont om god svensk litteratur, men en blick utanför vårt lilla utkantslands gränser är precis vad vi behöver ibland. Även i litterär form.

Inbundet kontra häftat/pocket

2009-09-05T10:32:00.006+02:00

Är man väldigt ytlig om man föredrar inbundna böcker framför häftade? Det är ju ändå innehållet mellan pärmarna som spelar roll, eller hur? Om man är väldigt ytlig om man föredrar inbundet, då är jag väldigt ytlig, och stolt över det. Jag vill ha tjocka, styva pärmar, jag vill ha skyddsomslag, jag vill ha knarrande bokryggar. Visst, inbundet kostar mer och är tyngre att bära och tar mer utrymme, men wtf...!

Inte för att häftat måste vara dåligt för den skull. Jag har förstås en del häftat i mina hyllor också. Sådant jag köpt för att jag inte haft något val, eftersom titlarna ifråga inte längre fanns tillgängliga eller aldrig har funnits i inbundet utförande. Ytlig kanske jag är, men inte så dum att jag avstår från en möjlig läsupplevelse på grund av att boken är häftad.

Ibland får man ett intryck av att man är dum om man gillar inbundet, att man faktiskt kan vänta tills titlarna kommer i pocket, men okej, då är jag dum också, förutom ytlig.

En färsk häftad (eller danskt band som förlaget kallar det) läsupplevelse som jag inte skulle ha velat vara utan är Igelkottens elegans av fransyskan Muriel Barbery, utgiven av det lilla förlaget sekwa (ska tydligen stavas utan versal). En härlig bok, fascinerande, tragikomisk, vass, allt man kan önska. Dessutom förnämligt översatt. Läsning när det är som bäst.

2009-09-03T20:56:00.003+02:00

Häromdagen läste jag ut Camera av Eva-Marie Liffner. Det var den första av hennes böcker som jag har läst. Inledningsvis tyckte jag att den var en aning snårig och svår att komma in i, men den tog sig rejält, och när jag väl läst ut den tyckte jag att den var bra, snudd på mycket bra. De två handlingarna i olika tider fungerar överraskande väl tillsammans, och det blir ingenstans tråkigt. Man serverades inte alla svar i slutet, något som ibland kan vara irriterande eftersom det kan kännas som att författaren själv inte har alla svar eller har glömt bort vissa sidospår, men i det här fallet kändes det inte så. Kort sagt, Camera var en bra bok, och jag tänker någon gång i framtiden läsa fler böcker av Eva-Marie Liffner. Jag tror att det finns åtminstone två till. Hoppas att hon skriver fler i framtiden.

Och jag hoppas att fler samtida svenska författare kunde skriva på det här sättet. Liffners sätt att skriva är ganska avskalat. Nu är jag ingen fanatisk anhängare av ett avskalat språk, tvärtom finner jag det rätt irriterande ibland med dessa ständiga halvkvädna visor, men som sagt, här fungerade det bra. Vissa författare sväller ju ut över alla bräddar och överlämnar inget till läsarens fantasi. Lika irriterande det.

2009-08-30T13:53:00.002+02:00

Egentligen bara ett testinlägg - ska kolla på Finnkampen, en av årets viktigaste friidrottshändelser!